In 2018 Galicien - Spanien

Längst Dödens kust – Corme

ankringsvik med hus

Vi lämnade A Coruna i ganska vackert väder, ingen vind förvisso och visst,  det skulle komma en liten regnskur under eftermiddagen, men glada i hågen motorerade vi väster ut mot den lilla fiskebyn Corme. Vi färdas längst med Dödens kust. Höga karga klippor och dyningar som bryter mot land.

fyren herkules

Den vind som skulle komma under kvällen skulle vara nordlig, och vikarna runt Corme skulle ge perfekt lä. Stora svarta moln började dra ihop sig. Det började duggregna, för att övergå till strilregn. Sikten var tämligen usel och vinden var friskt sydlig. Sydlig. Det skulle ju blåsa nordligt? Alltså det här med att öva på ankring och ligga i en stillsam ankringsvik och titta på solnedgången var bara att glömma. Vi väntade i alla fall ut det värsta regnandet och blåsandet på andra sidan viken, och till stor glädje slutade det blåsa sydligt. Vi puttrade bort och släppte ankaret på behörigt avstånd från andra båtar. och kors i taket, det fastnar genast. Dyblöta och hungriga drar vi igen luckorna och äter kvällsmat i ruffen. Det regnade och rullade. Hela natten. Trots ankarlarm kikade jag ut genom fönstret, ett antal gånger under natten, för att se om vi draggade.  Nåja, det gjorde vi inte. På morgonen sken solen. Vi kunde konstatera att det här med ankring kommer vi nog att vänja oss vid, och det är ju ganska fint här, längst Dödens kust.

morgon solsken

På morgonen flyttar vi oss längre in i viken och slipper de rullande dyningarna. Vi hänger våta regnkläder och flytvästar på tork. Och plötsligt säger det POFF! Min flytväst blåser upp sig själv. Verkligen konstigt. I förråden letas reservdelar fram och vi återställer flytvästen till “ouppblåst”.

Vi pumpar upp jollen och åker på upptäcktsfärd. Vi promenerar runt i den lilla byn, besöker stränderna och går upp på höga berget, fullt av ärttörne och eukalyptusträd.

När vi ska åka tillbaka till båten råkar vi ut för en ny lärdom. Ha alltid packningen i vattentät påse. Vi ska lämna stranden och världens minsta våg sköljer över jollen. Inte dramatiskt på något sätt men den lilla skvätten saltvatten hamnar rakt på kameran som ligger där och plaskar.  Fy så irriterande och klantigt av oss. Trots alla försök till livräddning är kameran stendöd.

 

Share Tweet Pin It +1
Previous PostÅterhämtning i A Coruña
Next PostLugna dagar i Camariñas

No Comments

Lämna gärna en kommentar...