Öland – Utklippan

Vi har nu tagit oss genom Mälaren, slussat ut och under resans gång lärt oss en del saker. Till exempel har jag lärt mig en ny flagga.  Eftersom jag sytt en hel del gästflaggor under vintern trodde jag mig vara något av en flaggexpert. När vi kommer till Strängnäs och mannen i båten bredvid tog emot våra tampar hojtar jag glatt ” Aha, You’re from Latvia”. Han skakar buttert på huvudet. “Poland” säger jag tveksamt. Han suckar djupt och blir uppenbart stött att jag inte kan Österrikes flagga som liksom Lettlands är röd och vit. Har Österike ens farbara vatten tänker jag, men säger det absolut inte högt.

Vi har också lärt oss att plotterns rörelsekompass inte gillar ståltrådskorgar. Då blir det nån störning på plottern så att det ser ut som vi sladdar fram över sjökortet. Korgen är nu flyttad. Slutligen har vi lärt oss att fingeravtrycken som man kan öppna telefonen med slutar att fungera efter segling. (Förändras av ihärdigt skotande?)

Efter att vi passerat slussen i Södertälje drar vi nytta av de fördelaktiga ostliga vindarna och sträcker på mot Öland. Vi får en vacker solnedgång och vi turas om att sova och hålla vakt, medans autopiloten styr oss söderut.

Vi törs nästan inte nämna det, med risk för att det ska gå över, men vi har flyt nu, med vädret, båten, vindarna. Måtte det aldrig gå över. På Öland gör vi några korta stopp för att pusta ut, duscha, och äta middag.

Vi ser att måndagen lovar västlig vind och då vore det ju himla smutt att glida över till Bornholm, men innan dess tänker vi oss ett besök på Utklippan. Färden söderut till Utklippan blir för motor, det blåser i princip ingenting. Vi spanar efter säl, fåglar eller vad som helst, men vi ser inte mycket spännande på vår färd. Lunchen består av vakuumförpackad kycklinggryta, inte vacker men god.

Så kommer vi efter 9 timmars färd fram till den svenska sydostkustens sista utpost. En hamn insprängd i berget. Vi äter kvällsmat, går öpromenad och ror över till den södra ön. När vi strosar omkring bland fyrbostäder, gamla kanoner och beskyddande måsar med ungar, hör vi lite svagt en kvinna som nynnar. “Inte sitter det väl nån stackare här och sjunger, säger vi till varandra”Det låter lite grand som hon har ont när hon sjunger.  Det är då vi ser dem. Sälarna. I stora högar ligger de på klipporna längre ut i havet. Nu är det väl just inte sjunger de gör, men det låter så. Lite tondövt och ingen känd melodi men helt klart låter det som sång.

Sälsång.