In 2022 Franska Polynesien

Amanu favorit i repris

palm

Passet i Amanu är smalt, grunt och slutar med en böj. Här möts vi inte av vilda stående vågor. Det är inbjudande stilla vatten. På håll. När vi kommer närmare ser vi att det är som en yster vårflod med flera knops motström. Enligt tillgängliga beräkningar ska det vara slackvatten vid den här tidpunkten, men så verkar inte vara fallet i verkligheten. Vi bestämmer oss för att trots allt försöka köra igenom, gasar på och segar oss sakta igenom det virvlande vattnet. Med högt varvtal på motorn kommer vi till sist in i atollen.

Vi följer vårt gamla spår i plottern till revet i atollens mitt, där vi gör ett kort stopp för lunch och snorkling. Vädret är inte det bästa men sikten är kristallklar och korallerna friska och frodiga. Nyfikna revhajar och stora stim av gulrandiga fiskar simmar runt oss.

På eftermiddagen når vi vårt slutmål, en ankring i nordöstra delen av atollen bakom höga skyddande palmer. Här ligger vi i lä för den friska passadvinden som ska öka under de följande dagarna.

På kvällen mojnar vinden något och i solnedgången blir palmerna nästan rosa. En blomdoft känns från land. Kvällen här är kort men skön när temperaturen sjunker någon grad. Straxt innan solnedgången kommer våra geckosar fram. Det går inte längre att hålla reda på dem. Ett tag kallade vi dem för den “trebenta” “den tjocka gula” och “den bruna blyga. Nu verkar dock nya geckosar ha stigit på i Hao och några av de kända har fallit ifrån, till exempel den trebente som låg död på durken (sjöbegravning). De allra minsta är modigast och kilar omkring på jakt efter flugor på vindrutan, de större vågar sig fram först när vi lämnat sittbrunnen.

Runt båten patrullerar regelbundet ett gäng revhajar. Ibland är de 5-6 stycken som simmar några varv runt båten innan de ger sig iväg och undersöker något annat. Det är annars vanligt att träffa på haj i närheten av passen.

När vi varit i Amanu i över en vecka dyker det upp en annan båt som ankrar långt borta i horisonten. Vi gillar ödsligheten vi haft här, och en båt som det inte ens går att spionera på i kikaren för att den ligger så långt bort, stör verkligen inte. Senare kommer de förbi och hälsar. Vi känner igen varandra. Vi sågs på samma plats för 1,5 år sedan.

På en av våra dagliga promenader hittar vi en gravsten i skogen. Namnet på stenen är “Charles H Lake och årtalet 1862- 1913”. Jag har googlat men hittar ingen information om vem som ligger begravd här. Kanske en engelsk missionär?

Förra gången vi var här i Amanu såg vi både val och mantor. Den här gången är det fel säsong för valar och mantorna syns inte till. Trots det gillar vi fortfarande Amanu, att skrota omkring och hitta stora kokosnötter, roliga eremitkrabbor och lutande palmer, men mest gillar vi nog känslan att vi faktiskt är på en väldigt öde och avlägsen plats. Att inte vara uppkopplad, vänjer man sig av med ganska fort. Vi kopplar dock upp oss med Iridium Go för att kolla vädret och mejlen en gång om dagen. Så länge det är tomt i inkorgen är väl läget under kontroll i världen, får man förmoda.

Efter drygt två veckor börjar det ta slut på matvaror. De sista äggen vispas ner i en kladdig kokoskaka, och morötterna, som fortfarande är förvånansvärt krispiga rårivs till pastan och köttfärssåsen. Vi kollar väderprognosen och ser att det är fina vindar att segla till Hao för att handla. Sagt och gjort. Klockan 5 om morgonen stiger vi upp samtidigt som solen, korsar atollen, forsar ut genom passet och seglar de 15 NM till Hao. Och nu är vi här igen, uppkopplade och redo att se vad som hänt i världen. Det känns nästan som att ha ett jobb med mejl att läsa och uppgifter att pricka av. (Skriva blogginlägg och handla, räknas kanske inte som ett riktigt jobb). Vi kämpar på!

palm
Share Tweet Pin It +1
Previous PostKilling time i Hao
Next PostRaroia - nästan öde

No Comments

Lämna gärna en kommentar...