Att korsa Atlanten

”Mycket vind det första dygnet, sedan kan ni forsa över till karibien utan att röra seglen..”

Nåja.
Jag vet inte riktigt vad vi förväntade oss. Själva atlantöverfarten var inget vi särskilt längtat efter, snarare ett sätt att komma till vårt mål, Karibien. Överfarten gick bra, vi hade lite väl lätta vindar och i början var vi ganska gnälliga. Vi tyckte inte det var särskilt magiskt, ingen ”jag går in i mig själv under stjärnorna- upplevelse, det var inget långseglarromantiskt, med hembakt bröd, fångade fiskar eller naken hud. Det var gungigt, långtråkigt och emellanåt en ganska seg i historia. Det blev en bra resa till sist, en erfarenhet vi är stolta över. Det började i Mindelo på Kap Verde den 17 januari 2019.

Vi visste att det första dygnet skulle bli ganska jobbigt med mycket vind och hög sjö, men sedan skulle vi bara kunna fräsa fram i de stadiga passadvindarna. Tillsammans mde de övriga båtarna i Viking Explorers, lämnade vi alla i sin egen takt marinan i Mindelo.

Utanför Mindelo finns accelerationszoner som gör att vindarna mellan öarna blir kraftig. Vi var förberedda. Vinbyar på över 17 ms uppmättes. Vi forsade fram på bara storseglet, bakom oss lämnade vi de bruna karga kap-verdianska öarna. Med den här farten skulle vi snart vara på andra sidan. Det gick fort. Tills vi hamnade i vindlä bakom den södra ön, och vinden började bete sig som om vi vore i en torktummlare. Ingen vind, motvind, halvvind. Vindmätaren snurrade åt alla håll. Vi startade motorn och körde i två timmar bort från ön innan vi kunde stänga av och segla i full fart västerut. Segla och segla, det var som att kastas, pressas eller knuffas genom vågorna. Det första dygnet var jobbigt. Trots att vi sjöstuvat båten extra noga, kom okända prylar flygande. Vi kastades runt inne i båten och till och med i sjökojen fick vi hålla i oss. Båten krängde i vågorna och allt utomhus sprejades ner av saltvatten. Allt, precis allt, blev saltigt och klibbigt. Vi visste att det var det första dygnet som skulle vara besvärligt. Snart skulle det bli bättre.

Den hårda vinden övergick till mer traditionella passadvindar på 10 ms. Trots sjösjukeplåster bakom örat låg illamåendet på lut under de första dagarna. Vi undvek att vara nere i båten och återigen var vi glada över alla maträtter som vi förberett och enkelt kunde värma. Vi satte vårt nya vaktschema i verket. Sivert är vaken 20-02. Jag är vaken 02-08. Sivert lyssnar på Historiepodden, jag på ljudböcker. I början av överfarten är nätterna svala. Jag har seglarställ, är invirad i fleecefiltar och dricker varmt te. Vi sover på vakten om vi blir för trötta. Vi sätter alarm på 20 minuter och när det ringer kollar vi plotter, AIS, radar och segelsättning Vi har även larm på AIS, så skulle det dyka upp en båt på kollisionskurs går larmet. Innan den här överfarten fick vi berättat för oss, om ett par som helt sonika tog på sig pyjamas, borstade tänderna och gick och lade sig. Förfärade tyckte vi, det lät ju helt galet. Nu tycker vi inte det låter så tokigt. På två veckor såg vi två båtar på långt håll, ingenting annat att eventuellt kollidera med.

De följande dagarna försökte vi vänja oss vid det ständiga gungandet, utmaningen att försöka laga mat med en hand (den andra håller man i sig med) och att gå på toaletten. Vi slösade en del färskvatten på att sanera sittbrunnen från allt salt. Några dagar senare kom regnet och hjälpte till.

På tisdagen efter fem dagars segling fick vi vindprognoser som inte var så roliga. Det skulle sluta blåsa. Vi gick då en nästan rak västlig kurs mot mål och för att inte fastna i stiltje skulle det vara bättre att gå söderut, så vi gippade och seglade, ännu med god fart, för att komma nedanför den 13:e breddgraden. Vinden mojnade, det blåste 3 ms. Vi hissade alla segel vi hade och rörde oss sakta, sakta mot Brasilien, alltså söderut. (Var är de stadiga passadvindarna, suckade vi till varandra.) Nu började även temperaturen att stiga. Nu var vi ständigt barfota och på nätterna byttes seglarställ mot t-shirt och shorts.

Och faktiskt, vinden kom, om än lite ostabil, och vi kunde börja segla mot mål. Vi firade halvvägs med att äta ärtsoppa och pannkaka, och svenska ostbågar. I samband med att vi passerade halvvägs började nätterna att innehålla regnskurar. På plottern syndes radarns eko av regn som rosa fläckar. Om fläcken kom närmare var det bara att ta på sig regnkläder.

Under hela färden har vi roats av flygfiskarna som ensamma eller i stim lättar ur vågorna och flyger en 50-tal meter för att försvinna ner i vågorna med ett plums. I bland har de jagats av fiskar högre upp i näringskedjan. På mornarna ligger det alltid någon stackars flygfisk på däck som inte haft någon tur med den nattliga flygturen. Vi har sett en och annan fågel, några delfiner och val.

De riktigt stabila passadvindarna uteblev. Vi ändrade segelsättning från slör, läns och halvvind flera gånger om dagen. Ibland var det nordligt, ibland med dragning åt ostligt. I bland ”forsade” vi fram i 8 ms, men för det mesta kändes det som om vi guppade fram i 4 knop, med en genua som riste till då och då. (För att inte tala om känslan när man tittar på beräknad ankomst tid…)

Jag kan bara ärligt säga att vi emellanåt tyckte att det var galet tråkigt. Skittråkigt helt enkelt. ”Vem kom på den här iden att korsa Atlanten, sa vi till varandra”

Men mycket sitter i huvudet, det gäller att plocka fram den slitna klyschan ”Att gilla läget” och faktiskt, man vänjer sig. Om inte rasande fort så närmade vi oss i alla fall hela tiden målet. Varje dag kunde vi se antalet seglade distans öka på trippmätaren. Vi försökte gör små projekt då och då, laga en travare, underhålla släpgeneratorn, tvätta upp några linnen, äta fruktcocktail på burk, lyssna på musik, skriva på det här blogginlägget och filma. Men väldigt mycket handlade om att hålla i sig och att sova. Eftersom vi sover så långa pass på natten nästan 5-6 timmar och sedan varsin extra vila på dagen på 2-3 timmar, var vi inte särskilt trötta.

Via Garmin Inreach skickade vi varje dag vår position till Viking Explorer, vi uppdaterade vår facebooksida då och då och snackade lite med Inalou som låg en bra bit före oss. ”Har ni vind, Vad ska ni äta ” Det var en stor glädjekälla när det plingade till i apparaten och med ett nytt meddelanden, som att en liten bit av den vanliga världen kom på besök, när vädret i hemstaden beskrevs och vi fick hjälp att googla vad den gula tången som finns överallt heter. Sargasso Seawead. Vacker men ett riktigt ogräs, verkar det som (Tack mamma).

När vi hade tre dygn kvar är vi så inne i vår lilla långseglarvärld att vi inser att vi nog hade kunnat segla på ett bra tag till (I alla fall Sivert). Vi har vant oss vid gungandet och guppandet. Vi inser att det går att laga mat trots att det tar lite längre tid, eftersom allt, precis allt rör på sig och ligger definitivt inte kvar på nån bänk utan i stället far i väg och hamnar “all over the place”. Vi uppskattade stjärnhimlen där vi plirade mot Södra Korset och Sirius.

Vi ser så småningom St Vincent dyka upp i horisonten. Plötsligt har vi massor att göra. Hissa gästflaggan, ta in släpgeneratorn, duscha, byta om, och lägga bubblet på kylning. När vi tuffar in i viken Blue Lagoon, ser vi palmer och färgglada hus. På bryggan står våra vänner från Viking Explorers och hälsar oss välkomna. Vi lägger till och hoppar i land. Vi kramas, skrattar, pustar ut och dricker rumpunsch.

Det är fredagen den 2 februari. Det tog 15 dagar att korsa Atlanten.

Tänk, vi har korsat Atlanten!

Och här är filmen…https://youtu.be/uZPV0J37tr8

Vill du ha mer fakta om vår överfart finns det här: Atlantöverfarten – fakta erfarenheter.