Båtfix i Bundaberg

Vi lämnar Auckland och flyger via Brisbane till Bundaberg. På flygplatsen i Brisbane måste vi förflytta oss till inrikesterminalen som ligger några kilometer bort. Innan dess är det passkontroll, biosecurity och bagageutlämning. Vi har en knapp timma på oss att hinna med nästa flyg och kastar oss flämtande på transferbussen som går mellan terminalerna. Jag sliter ivrigt av de gamla bagagelapparna för att vara redo att sätta på nya. Väl framme vid den automatiserade incheckningen visar det sig att det skulle jag inte ha gjort. Vi lyckas få kontakt med en dam från flygbolaget som med himlande ögonen, och vass ton förklarar att man måste läsa på bagagelapparna, väskorna var ju incheckade hela vägen. (Hur trög får man vara liksom) Några minuter innan incheckningen stänger har hon suckande klistrat dit nya lappar på våra väskor och vi ångar vidare till vår gate.

Flyget är en rask affär och vi landar runt lunch, lokal tid på Bundabergs lilla flygplats. Här är det över 30 grader varmt och friska vindar. Ivrigt väntar vi vid bagagebandet och spanar bland alla väskor som snurrar runt på bandet. Sivert får sin väska liksom de flesta andra. När bandet slutar rulla är vi några vilsna själar som förhoppningsfullt fortsätter att stirra på luckan där väskorna brukar komma ut, men det är slut på väskor. En man med blått hår som också saknar sina väskor styr upp det hela och stormar runt på den nästan tomma flygplatsen på jakt efter sitt bagage eller åtminstone en ansvarig person. Till sist får han tag i någon som tar emot vår anmälan om försenat bagage, men det är ytterst oklart när vår väskor kan tänkas komma, eventuellt nästa flyg, eller kanske i morgon (om de inte kommit bort helt och hållet?). Mannen med blått hår tar inte det hela så vidare bra.

Vi tar en uber till hotellet som ligger ganska nära marinan och reser genom sockerrörsodlingar och lundar med macadamianötter. Marinan ligger någon mil utanför staden Bundaberg och närmsta samhälle är den lilla orten Burnett Head. Här finns en matvaruaffär, ett apotek, några take-away-matställen och så hotellet. Hotellet har kala tegelväggar och doftar starkt av parfymerat rengöringsmedel och är helt utan mysfaktor. Vi äter fish-and-chips som verkar vara stapelfödan i den här delen av landet, innan vi promenerar bort till marinan. Halvvägs dit börjar det regna, och då av typen tropiskt hällregn, så likt dränkta kattor kommer vi fram till marinans arbetsyta där Major Tom väntar på oss. Vi är där för att kontrollera att allt är klart för att börja jobba direkt nästa morgon. Vi går några varv runt båten och känner att verkligen börjar komma i fatt oss nu. Det är slut på lustiga djur, och vacker natur. Nu är det bara hårt arbete som väntar. Det känns lite överväldigande, med värmen, regnet, det förlorade bagaget och den smutsiga båten.

Nästa morgon skiner solen och tack vare tidsskillnaden vi har med oss från Nya Zeeland är vi osedvanligt morgonpigga. Vi har har bara hunnit promenera några minuter när min telefon ringer och mannen i andra änden meddelar att han kan komma förbi med min väska. En stund senare är vi återförenade, väskan och jag.

Så vad är då skicket på en båt som stått på land i 1,5 år? Först och främst är den väldigt smutsig. Vi ägnar stora delen av första dagen att spola och skura och skölja rent alla ytor. Nere i båten är det dammigt, men till exempel kläder instuvad i skåp och lådor luktar fortfarande tvättmedel. Allt av plast har tagit stryk av värmen, plastlådor och husgeråd är klibbiga. Plastflaskor med matolja och olivolja är helt deformerade medan schampo och solskyddsmedel har skiktat sig och verkar mest bestå av vatten. Utemiljön har varit mer brutal med stekande sol, regn och damm. Däcket kommer att behöva omvårdnad med en del nya pluggar. Sprayhooden som redan tidigare sjöng på sista versen är nu helt slut. Plasten i fönstren är helt ”stekta”. Alla buntband, som håller fast kablar och solceller måste bytas och på ratten har skinnet lossnat. Men viktigast av allt, det verkar som att allt (vällagrat) rödvin fortfarande är drickbart! Vi har möjligen har besök av några myror, men annars finns varken ormar, farliga spindlar eller krokodiler ombord.

Vi har en plan för arbetet med båten, det är först och främst sedvanlig ”vårrustning” med vaxning, polering och bottenmålning. Det stora jobbet är sedan att måla om våra vinröda ränder som inte längre går att pigga upp med polering. Färgen är beställd sedan länge hos den lokala båttillbehörsbutiken men när vi kommer för att hämta den är den försenad. Trots att vi faktiskt har lust att bli ganska irriterade, butiken har haft 6 veckor på sig att beställa färgen, så kör vi med den vädjande stilen, vi måste verkligen ha färgen så fort som möjligt… och som ett under kan vi hämta våra färgburkar redan nästa dag. Nu är det ju inte försenade färgburkar som sätter käppar i hjulen för vår planering utan det eländiga vädret. Varje dag regnar det, en skur på förmiddagen och en skur på eftermiddagen, ibland ihållande, dessutom med rejäla vindbyar. Däremellan är det stekande hett, och vi suckar och pustar och undrar vad vi håller på med. Men emellanåt lyckas vi zooma ut, framförallt när vi går till båten tidigt om morgonen och möter nyfikna kängurus och färgglada papegojor.

Vi inser att vi inte hinner färdigt på utsatt tid för sjösättning och lägger till en vecka på land, samtidigt flyttar vi ut från hotellet och in i båten. Det är ingen höjdare att bo på ett slipområde, det är bullrigt och dammigt, men i alla fall nära till jobbet. I luckorna mellan regnet lyckas vi till sist pricka av alla göromål och lite till. Vi går igenom alla skåp och lådor och rensar ut mängder av onödiga saker som vi samlat på oss. Med nya ögon värderar vi alla saker ombord annorlunda, än de där människorna som vistades bland öde atoller långt från affärer och reservdelar. Högar av saker kastas i sopcontainern och vi får förhoppningsvis lite mer ”Feng-shui” ombord. Vi kontaktar den lokala kapellmakaren för att få tillverkat en ny sprayhood, han har lite skakiga recensioner men för oss är det ganska angeläget att få till en ny. Han kommer på utsatt tid för att ta sig en titt och kunna lämna en offert. Han verkar dock inte så angelägen, och social förmåga är kanske inte hans starkaste kort. Någon dag senare får vi ett visitkort med en summa nerklottrat på, utan ytterligare förklaring. Det känns lite för osäkert. Vi får lösa den här sprayhood-situationen någon annan stans.

Efter tio dagar med regn kommer så några dagar med solsken och lättare vindar och vi kan äntligen måla. Slutresultatet blir raka vinröda ränder, troligen är det värmen som ställer till det och gör att färgen torkar för snabbt och blir lite skrovlig och inte alls så där högblank som vi önskat. På håll ser det bra ut.

Det absolut sista vi får till innan sjösättning är att sätta dit namnet igen, sedan är det dags att gå i vattnet. I strålande sol och med lätta vindar sänks vi ner i vattnet, allting går smidigt utan missöden och äntligen är båten och vi i vårt rätta element.