In 2019 ABC-öarna

Bon dia Boneiru

Vi lämnade Klein Curacao och rent formellt även Curacao, vid halv niotiden på fredagsmorgonen och fick faktiskt segla med fulla ställ en dryg timma. Vinden avtog något och vi övergick till att motorsegla, för att sista timman enbart gå för motor. Någonstans mitt emellan Klein Curacao och Bonaire i de böljande vågorna dök de upp. Delfinerna. Vi satt där i solgasset och dåsade och kisade mot land som ännu var några timmar bort, tankarna fladdrade omkring och så plötsligt såg vi plasket från en nyfiken delfin och då blev det fart på besättningen, Delfiner! Vi rusade upp och fram till fören där de simmade rakt nedanför stäven och puffade på varandra. Ofta stannar de bara en kort stund men glädjen att träffa på dem sitter i länge. Några andra som kom på besök var kustbevakningen. De kom fräsande i en snabb motorbåt, körde upp jämsides och ropade några frågor: Vart ska ni? Var kommer ni i från? Vilken är er hemmahamn? Sedan fotograferade de oss, och jag kontrade med att filma dem och så fräste de vidare, ungefär som delfinerna.

När vi kom fram till Bonaire, blåste det sydliga vindar och alla båtar i mooringfältet låg med fören ut mot havet och följaktligen aktern in mot land och kajen. Usch och fy. Det fanns en ledig boj. Längst in närmast land och väldigt grunt. Vi knöt fast i bojen och kontrollsnorklade. Det var cirka en halvmeter vatten under kölen, så i lätta vindar utan allt för stora vågor skulle det fungera. Eventuellt skulle vi kunna bumpa in med kölen i bojstenen vid vindskifte. Vi beslöt att ligga kvar och noga hålla koll på vindar och vågor. Det kändes inte helt avslappnat att ha aktern bara någon meter från stora korallklumpar, i och för sig väldigt behändigt när man vill snorkla och dessutom med simavstånd till hamburgerkiosken. Någon dag senare vaknade vi tidigt på morgonen av att vi faktiskt snuddade korallrevet, det hördes ett stilla krasande. Det var, tack och lov, inte om oss det krasade utan en liten bit korall som vårt roder dunsat till. Även om det förstås inte var bra för korallen.

Nej, det här var verkligen inte en bra plats att ligga på och inte enbart beroende på vattendjupet. Båtarna låg nära varandra och vår närmsta båtgranne, mutter, mutter, startade sitt elverk varje dag kl 8.00. Det stod och mullrade i 4 timmar. Det lät ungefär som om han höll på och körde en stenkross. För säkerhets skull körde han det några timmar varje kväll också. Ungefär lagom som elverksmannen stängde av oljudet, började ett gäng galna hundar skälla så fort någon gick förbi på gatan. Suck. Vi letade fram öronpropparna vid läggdags.

På måndagsmorgonen lyssnade vi som vanligt på Cruisers net på vhf:en när en båt som låg på yttre rad i mooringfältet en bra bit bort, sade adjö, på väg att lämna sin plast. Vi kastade oss in i konversationen och paxade omedelbart deras plats. Vi skyndade oss bort med jollen och knöt fast en fender i deras boj för att markera platsen. (Ungefär som somliga gör med handdukar och solstolar vi poolen). Några timmar senare tuffade vi bort till vår nya boj, med massor av vatten under kölen och långt bort från galna hundar och elverksmän. Nu kändes det äntligen lite mer avslappnat.

Vädret fortsatte att var annorlunda. Väldigt, väldigt varmt. Lätta vindar. Åska och åskskurar och ett tag trodde vi att regnperioden anlänt men så småningom började passadvindarna återgå till det lite mer normala och luften kändes lite, lite svalare. Då och då kom det regnskurar och mest tidigt om morgnarna. Om kvällarna möttes vi av fantastiska färgsprakande solnedgångar.

En av de största anledningarna till att vi åkte tillbaka till Bonaire var att få dyka igen. Vi köpte klippkort hos Wannadive och där fyllde vi våra tankar med luft efter varje dyk. Ofta tog vi båten bort till någon dykplats, The Lake, Small Wall, och 1000 steps. Vi hoppade i från aktern och försvann ner i djupet. Vi dök också regelbundet direkt från båten och simmade sakta längst revet norr- eller söderut. Det finns inte mycket som slår känslan att sväva omkring bland vackra koraller och stora stim av fiskar.

Small Wall

I det här inlägget (eller egentligen inget inlägg alls) hade jag tänkt berätta för er om vår nya vän Cockie. Det är inte direkt den typen av vänskap man pratar högt om. Han kom och hälsade på utan förvarning en afton och vi blev minst sagt en smula överrumplade. Cockie kilade raskt in i en takventil medan vi skrek och hämtade insektssprej. Det var en cockaracha som kommit på besök, och vi namngav honom raskt till just Cockie, medan vi sprang omkring och hade panik med flugsmälla och kackerlackshotell i högsta hugg. Han hade förmodligen flugit till båten och in genom en öppen lucka. Så småningom lugnade vi ner oss och kunde till och med gå och lägga oss. Jag försökte att inte jaga upp mig utan låg och tänkte på att Cockie mest är som en stor snäll skalbagge. Egentligen kanske vi borde vi få mer panik men som vi ser det finns det tre alternativ:

  1. Cockie har redan flugit härifrån. (Nej troligen inte)
  2. Cockie har skickat efter, alternativt haft med sig, sin familj som nu kilar omkring under innertaket. (HJÄLP!!!!)
  3. Cockie är stendöd av allt insektssprejande och ligger med benen i vädret där inne i ventilen. (Ja så är det nog…förhoppningsvis…)

I den bästa av världar bli det ingen fortsättning på just den här historien.

Det blir inte heller någon längre fortsättning av vår vistelse här på Bonaire. Våra visumdagar är snart slut, paketet som vi väntat på har kommit till Curacao och det känns väldigt påtagligt att det är dags att dra vidare igen.

Vi avslutade med ett sista dyk vid The Cliff, åt pizza på Pasa Bon Pizza, hejade på den svenska båten Chibidarra som just kom in och spanade in Regattan och tillhörande aktiviteter som gick av stapeln i helgen. (Lite mer text om Regattan här och vad vi tyckte om den)

Vi har inte direkt hunnit lära oss Papiamento som talas här, men vill man få damen i snabbköpskassan att le så säger man “Mashi Danki” (Tack så mycket). Vi säger Mashi Danki Boneriu, te aworo, och seglar vidare.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

terre de haut

Terre de Haut – mais oui!

Posted on 2019-03-23

Previous PostMitt ute i ingenstans – Klein Curaçao
Next PostTillbaka på Curaçao

No Comments

Lämna gärna en kommentar...