In Stilla havet 2020

Chokladprovning i Ua Pou

Vi lämnar Nuku Hiva och styr mot ön Ua Pou. Det uttalas ungefär WoaPoa. Det är 25 nm dit och vi ser ön i horisonten så fort vi lämnar ankringen. Varje gång vi kommer till en ny Marquesisk ö bara måste vi kommentera de pampiga bergen, så även den här gången. De taggiga topparna på Ua Pou är den här dagen nästan helt molnfria och verkligen häftiga! Hur kan de vara så smala och toppiga? Halvvägs möts vi av ett stort stim delfiner som eskorterar oss över havet. Delfinerna hänger med så länge att vi tillsist slutar att fota och filma dem. Det hör inte till vanligheten.

Vi ankrar utanför byn Hakatehau och kan rask konstatera att det här är ännu en typisk Marquesisk rullig ankring. Vi börjar bli vana med rulliga ankringar, men det är onekligen en smula tröttsamt. Av Jocke och Cillan får vi en bit file från en gulfenad tonfisk som de fångat under seglingen hit. Vi fiskar ju inte. Jag tror att nästan alla långseglare fiskar, utom vi.Vi brukar skoja om att vi har ett tre-steg program för att börja fiska. Först måste man äta fisk på restaurang, sedan köpa fisk och tillaga och sista steget är att fiska själv. Vi har klarat av steg 1. Med den här fiskbiten som vi tillagar och äter är vi ju nästan uppe på steg 2 (Troligen kommer vi aldrig att komma till steg 3 med tanke på allt blod och kladd och rensande.) Fast det är verkligen jättegott. Tack!

Nästa dag är det dags att utforska omgivningarna. Sivert som har ont i ett knä efter vandringen till vattenfallet blir sjukskriven, medan vi andra, jag, Cillan och Jocke tar oss i land. Byn ser ut som de flesta Marquesiska byar med välskötta trädgårdar, telefonkiosk, affär, kyrka och postkontor. Vi går en kort promenad runt byn och hälsar på alla djur som strövar fritt omkring.

Sen bestämmer vi oss för att leta reda på ”Chokladmannen” som vi hört talas om. Han är tysk och kom hit för många år sedan och bor en bit utanför byn där han pysslar med choklad. Vi har en vag aning om att han bor längst en grusväg en bit upp i skogen, så vi travar i väg för att hitta honom. Det visar sig vara närmare 3 km dit, vilket vi inte riktigt har koll på. Tanken var att det här skulle vara en lättare stadspromenad. Det är tur att vi har med oss vatten och att vi kan äta lite frukt längst vägen. (Men det är onekligen lite väl långt att gå 6 km skogspromenad i flipflops)

Vid vägens slut står en en välkomstskylt. På gården är det fullt av höns, tuppar, kycklingar, hundar, kattor och ankor. Trädgården har blommor, frukträd och nån form av pool. En hund börjar skälla och så dyker Mannfred upp. Han verkar vara i 75-års åldern och talar gnaglig engelska och välkomnar oss. Han har cowboyhatt och jeansskjorta. Han kindpussas, och trots att vi försöker ducka och mumlar något om Coronavirus, tar han ett stadigt tag och smackar av pussar på båda kinderna. Han tycker om att ta i sina gäster och att skämta, gärna med ekivok anspelning. Han ber oss följa med runt huset där vi slår oss ner vid en bardisk. Vi tittar oss omkring och undrar var han tillverkar chokladen. Inte här verkar det som. Vi frågar, men han slår sig ner, rullar en cigarett och berättar på tysk-franks-engelska nån anekdot som är svår att förstå. Han bjuder oss att smaka på sin choklad som han hämtar från kylen. Den är faktiskt god och vi köper några kakor av honom. Som en specialare som han ger alla kvinnor, säger han och skrockar, hämtar han en jättestor chokladbit fylld med passionsfrukt. Han tar tag i Cillans haka och trycker in halva pralinen och säger till henne att bita av. Resten av pralinen får jag och att få den stora biten intryckt i munnen av en främmande människa känns… konstigt. Den är god, det måste jag erkänna men sättet att äta den på känns verkligen annorlunda. Hela besöket är annorlunda. Innan vi går får vi skriva våra båtnamn på ett soltak. Vi tackar sedan för oss och knallar tillbaka till byn.

Under tiden som vi varit på ”chokladprovning” har Sivert haft vattengymnastik. Det vill säga borstat vattenlinjen och skrapat botten. Botten såg ut som ett smärre trädgårdsland med grön slick och diverse beväxning. Eftersom vi nu planerat att segla några dygn passar det ju bra att ha en rengjord båt. Innan vi lämnar Ua Pou åker vi in till land och slänger sopor. Vi passar på att göra det när det är mörkt för vi har fått tips om att Mantorna kommer in till den upplysta hamnbassängen för att äta på kvällen. Och mycket riktigt. Ett stort gäng svävar omkring med sina jättegap och trålar efter plankton. De gör eleganta svängar förbi varandra som om de höll på med konstsim. Länge står vi där, lyser med våra ficklampor, och tittar på när mantorna äter.

Nästa dag lämnar vi Marquesas. Öarna är otroligt vackra med pampiga berg, blommor och vänliga människor men nu längtar vi efter mer solsken, turkost vatten och ankringar där man inte trillar ur sängen. Vi styr mot Tuamotus.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Kort stopp på Hiva Oa

Posted on 2020-07-12

Nice i Nuku Hiva

Posted on 2020-07-15

Previous PostVi besöker Franska Polynesiens högsta vattenfall
Next PostVi seglar till Tuamotus

No Comments

Lämna gärna en kommentar...