Dags att dra vidare från Fakarava

Byn Rotoava i atollen Fakarava samlar alltid många seglare. Trots att det är knepigt att ankra här och trots lågsäsong ligger ständigt ett tjugo tal båtar ankrade utanför byn. Efter att ha snirklat fram och tillbaka och spanat efter ett lämpligt ställe att släppa ankaret på tar vi till sist en ledig boj. Den ser ut att vara från 1800-talet, där bojen är möglig och repet täckt av koraller och hur det ser ut nere på botten går inte att urskilja på grund av djupet. Det är i princip vindstilla så det får duga.

Det finns några mer moderna bojar men dessa är upptagna. De som inte ligger på boj, ankrar men vi vet att det är mer en regel än ett undantag att båtar fastnar med kätting och ankare på botten med jämna mellanrum. För säkerhets skull backar vi ordentligt, väl fastsatta i bojen och den verkar hålla. Samtidigt ska en katamaran en bit bort ta upp sitt ankare och åka vidare. De håller på i 2 timmar, snorklar, backar, och kör sitt ankarspel så det ryker, innan ankaret är uppe och de kan åka vidare.

Vårt huvudsakliga ärende i byn är att lämna in tvätt. Vi har handtvättat i fyra månader, så det är hög tid att få allt (mer) ordentligt tvättat. På Fakarava Yacht service, som drivs av ett par i byn, får vi ett dygn senare tillbaka vår väldoftande och prydligt vikta tvätt. Det är faktiskt en känsla av lycka och lyx att få lägga in högen med rena kökshanddukar och lakan i skåpen. Vi passar även på att köpa en ny fransk-polynesisk gästflagga som pryder sin plats under styrbords spridare. Även proviantering står på programmet, vi fyller på med fryst kycklingfilé, baguetter och mogna saftiga mangos. Vi hittar ganska billig gin (av okänt fabrikat) samt tonicwater. En kväll blir det restaurangbesök, ett fräscht nyöppnat ställe, där vi äter grillad mahi och entrecote.

Annars tar väderfunderingar upp mycket av vår tid. Det är fortfarande ett tråg som stökar till det för oss. Regnbyar och perioder med stiltje avlöser varandra. En av de nyare bojarna blir ledig och vi flyttar raskt dit, vilket känns extra bra när det då och då tutar i. Den nya bojen visar sig vara en favoritplats för “de svarta fiskmåsarna”, Brown Noddy. De sitter gärna ett tiotal och kraxar och stirrar ner i vattnet där härliga stim med småfisk pilar förbi.

Vid några tillfällen kommer kryssningsfartyg in i atollen och släpper i land ett gäng bleka turister. Båtarna har precis börjat trafikera sina rutter igen. Turisterna möts av en välkomstkommitté som spelar och sjunger. Sedan cyklar de omkring, ser förtjusta ut och säger ”bånsjår” till alla, innan det är dags för dem att åka vidare. Vilket det även är för oss.

När det här inlägget publiceras är vi förhoppningsvis på en ny plats. Kanske i den här atollen?