Det rullar och regnar på Hiva Oa

Vi ligger ankrade i den vackra, men ack så blåsiga viken på Fatu Hiva. Bliss med Cillan och Jocke ombord, har gått i förväg för att träffa en dieselmekaniker på Hiva Oa. Vi lämnar Fatu Hiva en dag senare. Det är 40 nm mellan öarna. Vi går för motor tills vi når den norra udden, då först släpper Fatu Hivas vindskugga och vi kan segla. Den ostliga vinden är frisk, vi forsar fram med god fart och kan snart skönja öarna framför oss. Halvvägs kommer ett gäng delfiner som under en halvtimma simmar framför, bakom och bredvid båten med ystra hopp i vågorna. Ju närmare vi kommer Hiva Oa desto mer fundersamma blir vi. Vinden och den grova sjön ser ut att dra rakt in i viken vi är på väg till. Pålandsvind är alltid lite läskigt. Vi ropar upp Bliss och kollar läget, de säger att sjön lugnar ner sig närmare land men att det är rulligt och en ganska trist ankring.

När vi närmar oss viken Tahauku på Hiva Oa lugnar det mycket riktigt ner sig. Vi kan konstatera att det är rejält rulligt med svallen som dundrar in i de omgivande klipporna och sedan drar in bland alla ankrade båtar. Vi får ner seglen och gör oss redo att ankra ”med-style”. När inget lastfartyg är på ingång kan man släppa ankare och sedan backa och göra fast aktern mot kajen med en lång lina. Det blir då en liten smula mindre rulligt. Bliss hjälper oss med linan, som i vårt fall är vår sällan använda ankarolina. Det är fortfarande ganska rulligt ombord, men om man jämför med de båtar som ligger i viken har vi det riktigt bra. Vi ser oss omkring och kan hålla med om att det ser ganska trist ut här. En stor kaj, svall och skräpigt brunt vatten. Det går rykten om att en tigerhaj då och då kommer hit och nafsar turister i fötterna. Tänk att det var hit vi skulle ha gått, innan vi ombestämde oss och gick till Gambier när vi lämnat Panama. Hu, hemska tanke att sitta i karantän i den här rulliga viken.

Cillan och Jocke bjuder på kvällsmat som vi tacksamt mumsar i oss och vid niotiden tackar vi för oss och åker hem. Jag somnar som en stock. Sivert ligger och lyssnar på den knarrande och ryckande ankarolinan. Han sover förmodligen ganska lätt för vid halvtre-tiden på natten skuttar han upp och hojtar: ”Ankarolinan har gått av!”. Mycket riktigt. Nu blåser det inte så värst mycket i viken och båten guppar sakta åt sidan så att vi ligger parallellt med kajen. Men vi inser att vi måste göra något ganska raskt innan vi dunsar in i andra båtar. Vi gräver fram en lång lina och en pannlampa. Vi hissar ner jollen och medan Sivert startar motorn, ror jag som en os-finalist in till land med den långa linan. På något sätt lyckas jag klättra upp på kajen via en brant stege, halka över den leriga kajen och lägga linans ögla över en pollare. Sivert spänner upp linan och vi ligger på plats igen mellan ankaret och den långa linan. Hela blixtaktionen tog mindre än 20 minuter. Att somna om tog betydligt längre tid.

Hiva Oa med huvudorten Atuona har en del faciliteter, som tillexempel en mekaniker som kan hjälpa Bliss, välsorterade matvaruaffärer och riktigt hyfsat internet. Så det finns ju en bra anledning att vi gått hit, men vi kan inte riktigt tycka om hamnen. I vatten snurrar en sörja av skräp, lera och kvistar omkring. Svallen trycks in under alla bryggor med ett fräsande ljud. När vi hoppar i land på bryggan känner man sig nästan yr och lite sjösjuk efter att ha varit ombord på båten i den rullande sjön. Nej, vi tycker inte om den här platsen.

Vi promenerar in till byn från hamnen och spanar in de dignande mango och carambolträden. Det är en bit att gå och regntunga skyar drar in över ön. Centrum består av en stor fotbollsplan, några affärer, restauranger, postkontor och kyrkogården där Jaque Brel och Gaugain ligger begravda. I nästan konstant hällregn lyckas vi äta lunch på stranden, titta på de kända gravarna och storhandla. Hiva Oa och Atuona visar sig inte från sin vackraste (eller torraste) sida. Tack och lov ingår skjuts tillbaka till hamnen när man handlar. Vilket vi uppskattar. Vi fyller kylen med bacon, korvar och kycklingfile. Till Siverts stora glädje finns det cornflakes att köpa som inte kostar en miljard. Och Chips. Jag blir glad över popcorn och honung. (De sista popcornen poppades för flera veckor sedan, dom har varit saknade) Vi lyxar till det och köper några potatisar och självklart har vi med oss varsin baguette från affären. Det finns mängder av goda ostar och vi tar en tjock gul ost med hål i som smakar precis som en vällagrad Greve, jättegott. I affären är särskilda basvaror subventionerade så som pasta, mjöl, majs och mjölk. Ett kilo mjöl kostar 18 kronor, en liten burk majs 5 kronor och en förpackning makaroner 10 kronor. Det som verkligen är dyrt är alkohol. En liter gin går på 700 kronor och billigaste rödvinet på tetra kostar 120 kronor. (Tur att vi fortfarande har lite kvar i förråden från Panama). Kött, kyckling och korvar finns i frysdisken och är inte så särskilt dyrt, men det gäller att noga kontrollera prislappen.

Det sista vi gör innan vi lämnar Hiva Oa är att använda internet som med Franska Polynesien mått, mätt är riktigt bra. Vi sitter på en stenmur utanför varvet och skriver blogginlägg, mejlar marinor i Nya Zeeland, kollar nyheterna och slåss med myggorna. Om man använder internet ungefär var 14:e dag blir man förvånad över att det händer så mycket och på samma gång inte särskilt mycket, egentligen. Vi förstår inte hur ni har det i coronavärlden, vi lever ju precis som vanligt fast vi är ute och seglar förstås. Vi skulle inte veta hur vi skulle bete oss om vi plötsligt damp ner i Sverige. Som det ser ut just nu lär det i och för sig dröja.

När alla ärenden är uträttade skyndar vi oss att kasta loss och styr mot nästa ö – Tahuata. Under motorgång stångar vi oss genom de höga vågorna innan vi kan falla av, rulla ut genuan och segla mot en ö där det ser ut som solen skiner. Äntligen.