In Stilla havet 2020

Hajar å sånt i Södra passet – Fakarava

Mellan norra och södra passet i Fakarava går en delvis prickad led. Det finns en del grund att hålla koll på men främst är det pärlodlingarna med sina bojar som man måste spana efter. En del bojar har kommit loss och kan ligga i klasar och driva. Dom vill man inte fastna i. Vi seglar i förväg för att reka ankringsviken vid södra passet. Bliss som är utan fungerande ankarspel väntar kvar i Rotoava. Vinden är frisk och stora svarta moln rusar fram över himlen. Mitt på fjärden och mitt i leden ligger ett gäng pärlodlingsbojar som vi zickzackar förbi. Vi ser att vi längre fram måste snirkla oss förbi ytterligare bojar. När vi är nästan framm ser vi att det är ett virvarr av rep och halvsjunkna bojar som vi definitivt inte kommer förbi. ”Gira däråt” skriker jag och pekar med hela armen. Vi faller av och seglar ett 50-tal meter innan vi kan svänga tillbaka på rätt kurs. Resten av färden är händelselös förutom att vinden ökar och kommer mer från nord. Det innebär att ankringen vi ska spana in är fullständigt ogästvänlig. Vågorna skvalpar och vinden viner. Vi tar ner seglen och svänger öster ut mot en annan ankring. De mörka molnen hopar sig ännu mer och sedan öppnar sig himlen och med skyfallet kommer också kraftiga vindar. Jag kurar under sprayhooden och Sivert som styr blir kall och genomblöt på mindre än en minut. Men ni vet ju hur det är, efter regn kommer solsken.

När vi kommer fram till Harifi, en sandig vik i sydöstra hörnet på Fakarava är det eftermiddag. På botten finns bara ett fåtal koraller och vi lyckas ankra med bara sand omkring oss. Vattnet är stilla och viken ger bra lä för rådande vind. Viken är populär och här ligger ett 15-tal båtar. Det är förståligt med tanke på de vackra omgivningarna och den förhållandevis enkla ankringen. Det finns en liten restaurang på ena ön och faktiskt, täckning på mobilen. Vi lyckas få iväg meddelande till Bliss om våra ändrade planer. Vi stannar och väntar in bättre vindar innan vi går mot passet igen.

Bliss lyckas få fatt i en ledig boj. Vi själva är ytterst tveksamma till hela företaget att ankra här. Det är MASSOR av koraller på botten. För att göra en lång ankringshistoria kort ankrar vi, snorklar och dyker på ankaret. Under dyket har vi flyttat på ankaret och lagt det tillrätta i sanden. Nöjda och glada ser vi fram emot morgondagens äventyr med driftsnorkling och vi går så smånigom och lägger oss. Well, blir en hemsk natt. Det har under kvällen börjat blåsa mer än prognosen sagt. Jag stoppar i öronproppar för att slippa höra vinden men vi slumrar nog mest. Vid 23-tiden blåser det så pass mycket att vi går upp och slår på vindinstrumenten. Vi ser 9 ms och ökande, vindriktningen är nordostlig. Vågorna ökar. Vinden ökar. Jag är inte livrädd, men det är väldigt obehagligt med den kraftiga vinden, den oskyddade ankringen och vetskapen att det är nästintill omöjligt att dra upp ankaret utan dagsljus. Inne i huvudet radas diverse ”worst-case-scenarios” upp. När det blåser som mest ser vi 16 ms på vindmätaren. Vi gör det vi kan komma på för att hantera situationen. Vi har redan ankarlarm igång. Vi avlastar ankaret genom att köra motorn på lågt varvtal och vi monterar en extra snubberlina. Vi äter också några chokladbollar. När vinden så sakteliga avtar får vi några timmars sömn innan det ljusnar. Usch vilken natt.

De följande dagarna fläktar det lagom. Vi gör flera driftsnorklingar i passet och det är helt fantastisk snorkling med mängder av haj, groupers och stora stim av snappers. Och så får vi äntligen dyka. Vi har varit i kontakt med flera av dykföretagen i området men alla är fullbokade i flera dagar framöver så Jocke agerar divmaster och googlar hur dyket går till i passet. Tillsammans med Bob och Anne på båten Baloo och Jocke bestämmer oss för att dyka på egen hand. Cillan som inte dyker ställer upp som ”surface manager” och passar jollarna. Vi har koll på tidvattnet och kör ut i passet på vad vi tror är en bra plats att starta nedstigningen ifrån. När dykbåtarna anländer och släpper ner sina dykare på nästan samma plats förstår vi att vi hamnat rätt. Ryktet säger att här nere i djupet finns ”The Wall of Sharks”. Vi följer de andra dykarnas bubblor och hittar rätt även nu. På åskådarplats ett 10-tal meter från mittfåran i passet, på en korallavsats, ser vi hundratals hajar simma fram och tillbaka. Blacktip, whitetip och grayreef shark. Under vårt dyk är det bara en lätt ström så vi kan stanna och iakta dem ganska länge innan vi glider vidare. Det är verkligen helt makalöst fantastiskt att se så många hajar. Vi följer revkanten förbi jättestora Napoleonfisken, vackra koraller och stim av snappers. När vi stiger upp till ytan är vi helt lyriska och där väntar snälla Cillan med våra jollar.

Trots den där första hemska natten har dykningen och snorklingen övervägt positivt. Vill du se hur det ser ut i passet så föreslår jag att du söker rätt på serien ”Blue Planet” och kollar in avsnittet om korallrevet. (Helt makalöst)

(Drönarbilderna är tagna av J Furusten, tack!)

Share Tweet Pin It +1
Previous PostFakarva och besök i byn
Next PostFakarava nord, driftdykning och en färd till Tahiti.

No Comments

Lämna gärna en kommentar...