Havet, stränder och en källa

Vi lämnar bergen med snö och glaciärer och kör norrut på sydön. Man kan, i bästa fall, köra några mil innan det dyker upp vägarbeten. Det kan vara allt från några vägkoner utställda lite här och var, till reducerad hastighet eller helt avstängda vägar.

Motorvägar saknas nästan helt på sydön, det är mer av kurviga landsvägar. Google maps är ganska tidsoptimistisk i sin uträkning hur lång tid det tar att ta sig från A till B, kanske för att hastighetsbegränsningarna trots allt är 100 km/h och så fort kör nog bara erfarna ”locals”. Dessutom måste vi ju stanna ofta, både planerat och oplanerat så vi kör cirka 20-25 mil per dag, innan vi är framme vid vårt boende för natten.

I den lilla kuststaden Kaikōura finns ett rikt marint djurliv. Här ska det finnas både pingviner, val och pälssäl. Eftersom Sivert redan sett pingviner skulle det vara kul att komma upp jämsides i pingvinskådning.

Nu visar det sig att Kaikōuras pingviner inte är så många längre och man kan vid noggrannare efterforskningar läsa sig till att delar av den lilla kolonin blev uppätna av hundar för några år sedan. Deras strand är numera inhägnad och har ingen insyn, så vi får stryka just den aktiviteten från att-göra-listan Det som däremot finns i mängder är pälssälar, och trots att de för 20 år sedan nästan var utrotade, har de under senare år återhämtat sig och är nu en stor koloni.

Vi tar oss till en vandringsled längst karga vita klippor som för tankarna till Gotland. Det finns små stenstränder, snår av röda blommor och en hel del kelp som spolats i land och sprider sin ”doft” när den får ligga och puttra i solen.

Vi behöver inte promenera så långt, runt om på klipporna ligger slappande sälar och vilar i solen på de vassa klipporna. Pälssälarna är till utseendet lika sjölejon, med små lustiga öron och väldigt rörliga och starka framfenor, men de är inte så nära släkt som man kan tro.

Tydliga skyltar påtalar vikten av att hålla avstånd till sälarna, minst 20 meter, för att inte störa dem. Vi tassar fram och sätter oss på en klippa för att spana in några solbadare. Bakom oss, kanske 5-6 meter är det någon som grymtat missnöjt. Vi hoppar till, och har inte alls lagt märke till sälen som blivit störd i sin middagsvila. Diskret ber vi om ursäkt och backar iväg, bort från den morrande sälen.

Höjer man blicken och tittar ut över havet kan vi se stora stim av delfiner, det lär även finnas val längst kusten, men trots att vi står länge och spanar i kikaren dyker det inte upp någon valfena över horisonten.

Vi åker vidare norr ut och kommer till området Marlborough. Här är det inte djurlivet som lockar turister utan vin. Världskändisen är Sauvignon Blanc och vingårdarna avlöser varandra mil efter mil. Området är platt och vägarna löper spikrakt utmed de gröna fälten av vinstockar. Hade man all tid i världen skulle man så klart hyra en cykel och trampa runt bland vingårdarna på vinprovning, men vi fortsätter färden ännu längre norrut.

Bortom alla vindruvorna ligger Abel Tasmans National Park, som är Nya Zealands minsta national park. De som kommer hit går vanligtvis hela eller delar av den berömda vandringsleden, med samma namn som parken, som löper längst kusten och är 60 km lång. Vi går en sväng på leden och ser hur inbjudande vackert det ser ut med de gyllengula stränderna och täta skogen. Här inbjuder det till många former av vattenaktivitet då många paddlar kajak eller seglar runt bland de vackra vikarna.

Innan vi når vårt nordligaste mål på sydön besöker vi Labyrintklipporna. Hela platsen verkar nästan lite mystiskt, med klängväxter och underligt formade kalkstensklippor. Hit kommer inte så många besökare så nästan ensamma följer vi labyrintens gångar och går vilse några gånger.

Som tur är hittar vi ut ur labyrinten och beslutar oss för att titta närmare på en plats i närheten med en skylt om en källa, Te Waikoropupū Springs. Jag googlar lite snabbt, att det är en sevärdhet med mycket klart vatten. Tja, det kanske kan vara värt ett besök. Kanske är det som en källa i skogen, en liten vattenspegel där det bubblar upp vatten? Redan på parkeringen kan vi ana att det här nog är något mer än så. Det finns flera informationsskyltar och vi får veta att källan har ett högt kulturellt och spirituellt värde för maorierna, och vi ombeds att inte röra vattnet.

Vi följer en slinga runt i skogen för att komma fram till källan. Det är svårt att beskriva med ord, nästan lite andäktigt, med det är det absolut klaraste vatten man kan tänka sig. En stor blank spegel med porlande bäckar, omgärdad av frodig växtlighet.

Ur underjorden bubblar källvattnet, nytt och friskt och bland källans sjögräs simmar öringar. Vi står där länge, länge. Människor runt oss verkar också påverkas av platsen och är tysta, eller talar lågt med varandra. En väldigt speciell plats, men bilder kan inte riktigt förmedla den känslan.

På sen eftermiddag når vi Collingwood, en liten stad som en gång i tiden var tänkt att bli Nya Zeelands huvudstad, eftersom den låg så lämpligt placerad mellan nord- och sydön. De planerna blev det inget av med och istället blev Wellington huvudstad. Collingwood har några hotell och caféer, en taverna och en mataffär och hit kommer man för att utforska sydöns nordkust. Vi bor två nätter i en mysig liten minilägenhet med tillgång till trädgård och kök.

Längst uppe på nordkusten finns det fågelreservat, sanddyner och dramatiska klippor. Wharariki Beach är sydöns nordligaste punkt. Vi parkerar vid vägs ände och följer stigen uppför kullarna där fåren betar och vidare genom skogen innan vi når sanddynerna. Sen ser vi stranden med klipporna och vågorna som dundrar in.

Runt lunch är stranden full av turister, någon timma senare är det nästan tomt. Vi strosar längst stranden, fotar klipporna, spanar in pälssälarna, badar i de iskalla poolerna, äter matsäck och skållar fötterna i den heta sanden. Det är först när vi kommer hem som vi känner igen klipporna, de verkade ju så bekanta på något sätt….

Det visar sig att någon haft klipporna som bakgrundsbild på sin dator i säkert 5 år, och tänka sig att vi hamnade där till sist!

Efter två veckor på sydön är det dags att ta sig vidare till nordön, vi åker mot Picton där en färjetur över Cooks Strait väntar.