Hej från Hao

Under flera månader har vi hela tiden varit lite på väg. Vi har haft en övergripande plan om vilka öar vi skulle besöka, vi har seglat lite kors och tvärs och besökt dem, en efter en. Slutmålet har varit Tahiti, innan vi påbörjar en ny säsong i Franska Polynesien. Nu kan man säga att den säsongen har börjat. Cyklonsäsongen är i antågande och vi har ganska gott om tid och nästa längre segling går till Gambier först om flera veckor. Vi vill inte komma dit för tidigt eftersom vi ska vara där ganska länge. Nu ska vi öva oss på att göra ingenting (går inget vidare) och att ta dagen som den kommer (funkar ganska bra).

Vi befinner oss i Atollen Hao och ligger förtöjda i den gamla militärbasen en bit utanför byn Otepa. Här ligger två andra båtar, båda franskflaggade. Vi visste inte så mycket om Hao innan vi kom hit, endast att det funnits en militärbas med kopplingar till de franska kärnvapenprovsprängningarna på Moruroa. Innan vi fått klart för oss vilka möjligheter till internet som fanns här lyckades vi få lite googlehjälp via mejl (tack mamma) för att få klart för oss hur allt hänger ihop.

I mitten av 60-talet anlades militärbasen och vägar, landningsbanor, hamn, sjukhus samt el och vattenförsörjning anlades. Fram till att basen stängdes år 2000 har militärbasen i Hao varit en stödbas till Moruroa där kärnvapenprovsprängningarna bedrevs. När provsprängningarna var som mest aktiva bemannades basen av upp till 3000 personer. På Moruroa detonerades under 30 år cirka 200 atombomber. Platsen är idag avspärrad och får inte besökas. Atollen har höga strålningsvärden och korallreven sägs vara totalförstörda. Det finns många före detta arbetare och efterlevande som driver fall mot den franska staten för att få ersättning för cancersjukdomar och död kopplade till det radioaktiva nedfallet.

På Hao idag skymtar spåren efter all infrastruktur som en gång fanns här. Om man promenerar omkring ser man spikraka vägar med kantsten, enorma mängder grön korrigerad plåt och så gamla ”husvagnsbarracker” som nu används som friggebodar. Just den gröna plåten finns i varje hem, som staket, carport, tak, väggar, att täcka grillen eller båten med och så vidare. Det finns en del byggnader som man kan ana en gång tillhört militären men som nu är någons hem, med tvättlinor, blommande buskar och gardiner i fönstren. Plåten kommer förmodligen från alla de militära byggnader som funnits här tidigare.

Första dagarna går vi fram och tillbaka till byn, följer de raka vägarna, först åt höger och sedan åt vänster så långt vi orkar. Vi funderar på hur vi i hela fridens namn ska kunna sysselsätta oss i flera veckor här.

Alla vi möter hälsar och vinkar. Vi går förbi Gendarmerna som vill kopiera våra pass och båtpapper. Det verkar vara tradition här för ingen annanstans har det efterfrågats. När vi promenerar på någon av vägarna åt höger eller vänster är det alltid någon bilförare som stannar och erbjuder oss skjuts. Vi ler glatt och säger att vi tycker om att gå. Vilket är ljug för det är ganska varmt och en väldigt enformig promenad. Men vi motionerar och hur vänligt det än är med erbjudande om skjuts vill vi inte klämma in oss i en bil med tanken på corona. I Franska Polynesien skenar antalet smittade just nu och vi vill verkligen inte starta något rykte att vi som seglare smittat genom att åka i någons bil.

Första dagen i Hao gick vi till affären vid 11-tiden och handlade en baguette, ungefär som att det var den mest naturliga saken i världen. Sedan dess har vi i tid och otid varit i affären , men expediten skakar bara på huvudet och säger ”rien de plus”, att de är slut. På mycket stapplande franska frågar jag ”A quelle heure achete du baguette”. (Vid vilken tid kan vi handla baguetter, typ) Hon visar med ena handens fingrar. Klockan 5! Jag håller hoppfullt upp sex fingrar, men hon vaggar på huvudet vilket förmodligen betyder att de kan vara slut redan kl 6. Så nästa dag klockan 05.00 traskar Sivert iväg den dryga kilometern till affären och köper 3 baguetter. Han möter folk på cykel som har mängder av bröd under armen. Det är tydligen så det funkar här. Uppe med tuppen helt enkelt. Varför det fanns baguetter kvar på eftermiddagen den där första dagen är fortfarande ett mysterium.

Vi storstädar båten utvändigt och invändigt, tvättar, lagar och vädrar. På eftermiddagarna går vi till byn och sitter utanför komunhuset där det finns gratis wifi, på eftermiddagarna. Dock inte på söndagarna. Då ska man nog vara i kyrkan. En dag när vi är på väg hem från byn får vi sällskap av Epo. Han cyklar eftersom det är det man gör här på Hao. Helst trehjuling, vilket är ytterligare ett mysterium. Varför trehjuling? Epo tycker nog att det är lite skoj att prata engelska och vi försöker verkligen samtala. Men min franska är väldigt begränsad och hans engelska lika så. Han följer med oss hela vägen till båten och när vi gör ett försöka att säga hejdå slår han sig ner på piren bredvid båten och fortsätter ”småprata”. Han berättar att i atollen finns helikoptrar och flygplan sänkta på 50 meters djup (eller 30?). Att han tidigare jobbat på sjukhuset, med att förlösa barn (tror jag) och att han jobbat på Moruroa. Det hade verkligen varit intressant att få veta mer och att ställa frågor, men vårt gemensamma språk räcker inte till, det blir mest enkla ord och mycket kroppsspråk. När vi inte ”pratar” nynnar Epo och tittar nyfiket på oss. Efter en timma säger vi adjö och han cyklar iväg.

Annars händer det inte så mycket. Vi har evakuerat två geckoödlor som förirrat sig ombord, mosat en kackerlacka som satt på akterdäck och snorklat utanför hamnen och sett en nakensnäcka. Och huxflux har vi slagit ihjäl två veckor här.

Bra jobbat av oss.