Hej Tuamotus och Raroia!

Förr kallades ögruppen Tuamotus för ”The Dangerous Archipelago”. Öarna är låga och svåra att se på långt håll, till skillnad från Marquesas, där öarna är höga och syns på flera timmars avstånd. Tuamotusatollerna omgärdas av vassa och otrevliga rev. Att passera genom revöppningen in i atollen kräver ofta att man tar hänsyn till tidvattnet för att inte mötas av motström och vilda vågor. Nu för tiden, med möjlighet att använda gps, plotter, och Google earthbilder känns det inte så superläskigt att segla i Tuamotus. Ögruppen är en del av Franska Polynesien och består av ett 70-tal atoller utspridda på ett stort område mellan Marquesas och Sällskapsöarna. Nästan alla öar är korallöar med turkost vatten, palmer och laguner. Det lär bo cirka 16000 människor utspridda på 40-talet bebodda atoller. Man försörjer sig på copra och pärlodlingar. De mest kända atollerna är Fakarava, med fantastisk dykning, vilken vi hoppas besöka. Mururora, där det utfördes kärnvapenprovsprängningar, dit vi inte tänker åka, samt Raroia, där Thor Heyerdal strandade med flotten Kon-Tiki 1947. Raroia sägs även vara inspelningsplats för ”Ville-Valle i Söderhavet” men ingen av oss har någon som helst relation till filmen. Har vi missat något?

Efter att ha gått igenom passet in i atollen stannade vi och kompisbåten Bliss, till några timmar utanför byn Ngarumaoa. Det var inte läge att besöka byn då vinden och vågorna gjorde det ganska skvalpigt. Efter välbehövlig frukost och vila hade solen kommit upp högre på himlen och vi styrde norr ut för att ankra i lä mot den ostliga vinden. Under seglingen hit hade vi funderat mycket på hur det skulle vara att gå igenom passet, vilket visade sig vara problemfritt. Nästa fundering vi haft, gällde själva ”atollfärden” med tanke på alla korallhuvuden som finns utspridda i lagunen. Eftersom vi körde ganska sakta tog det oss över två timmar att förflytta sig de 10 nm norr ut. Båtarna turades om att gå först och hålla utkik. Det var inte heller så komplicerat. Många koraller ligger på sådant djup att det går att passera över dem, medan andra tydligt syns vid vattenytan. Sista funderingen vi hade var själva ankringen. Det gäller att hitta en lagom stor sandfläck att släppa ankaret på och se till att inte kättingen kan trassla in sig i koraller. Även det fick vi till och knöt fast fendrar och en boj i kättingen efter konstens alla regler, så att den hängde fritt ovanför korallerna.

När vi äntligen kunde släppa alla funderingar, höja blicken och pusta ut, slog det oss. Vi var liksom framme, inte bara i Tuamotus utan ett delmål på resan var uppfyllt. Det här såg ju precis ut som en paradisö, varje långseglares dröm, sånt vi fantiserat om sedan starten på vår resa. En öde avlägsen plats med allt det där som hör till, palmer, turkost och alldeles platt vatten. Solen sken och det fläktade behagligt. Här skulle vi trivas.

Den första dagen njöt vi av den vackra utsikten på distans. Vi var kvar på båten och röjde upp efter överseglingen. Kläder, dynor och filtar sköljdes upp. Vi torkade ur sittbrunnen från salt, tvättade vindruta och sprayhood. Vi vädrade, städade och reparerade. På Att-göra-listan stod: Laga lanterna, täta läckande fönster, rensa stopp i avrinningshålet vid bänkkistan, putsa bort rostfläckar runt fönstren, laga bomkapell och fixa låset på salongsbordet. Nu gjorde vi ju inte alla dessa arbetsuppgifter på en gång, utan betade av några saker på förmiddagarna för att kunna ägna eftermiddagarna åt öpromenad, snorkling och att bara vara. (Och det börjar vi bli ganska bra på).

När vi klev i land för första gången på en av öarna i nordöstra delen av atollen där vi ankrat, var det som att kliva rakt in i ett vykort. Det låter klyschigt, men det var en öde strand, hängande palmer och färgen på vattnet…

Varje dag tog vi jollen in till någon av de intilliggande öarna och vadade runt i det kristallklara vattnet och suckade förtjust. Vi träffade på revhajar som nyfiket patrullerade insidan av revet och gärna simmade på riktigt grunt vatten för att försöka lista ut vad vi var för ena. Det är lite läskigt med hajar, oavsett om det bara är revhajar som vanligen inte attackerar människor. Men man vet ju aldrig.

Mellan öarna bildas grunda sund där det rinner in vatten i atollen från havet. Det kan bli galet strömt, men det är kanska skoj att kliva i närmast revet och driftsnorkla i strömmen. Snorklingen sker annars på korallhuvuden i omgivningarna. Vi ser mängder av revhajar och en hel del nya fiskarter som vi inte sett förut.

Det vi däremot inte träffar på så mycket av, är andra seglare. Det kommer en brittisk båt Belladonna, som ankrar en bit bort och som känner Bliss sedan tidigare. Tillsammans har vi brasa och sundowner på stranden en kväll och Cillan och Jocke ansvarar för baren mot en lutande palm. Kate och Andy har två flickor som de undervisar medan de är ute och världsomseglar. Emellanåt har de även fiollektioner ombord. Jag blir verkligen imponerad av deras engagemang.

Atollen är ganska stor och det tar några timmar att segla söderut till den ö där Kon-Tikiflotten strandade för 73 år sedan. Nu seglar vi i och för sig inte särskilt fort eftersom vi vaksamt spanar efter koraller. Ankringen utanför ön Tahuna Maru är ganska oskyddad men vi har valt ett väderfönster med lättare vindar. Ön är ganska liten med en klunga tätväxande träd på.

Mitt på ön finns ett monument, rest till minne av Thor Heyerdal och hans besättnings bedrift. Fåglarna flyger över våra huvuden och deras duniga ungar som sitter i träden, stirrar förvånat på oss. På den här platsen får vi sorgliga besked från Sverige. Vi känner oss oändligt långt borta, och på det lilla gruskorn vi befinner oss på mitt ute i Stilla Havet känner vi sorg och längtan. Helst av allt vill vi vara med våra nära och kära.