Kalas, vackra öar och åska

Ön Taravai i Gambier bebos till stor del av getter. De skuttar omkring på bergssluttningarna och bräker emellanåt riktigt högt. Det är väldigt pittoreskt. Vilken vi ankrat i, Baie Onemea skyddar för de flesta vindar med ostligt i sig. Blåser det mer än 7 ms trycks vinden ner för berget i form av kastvindar som får båten att kränga och soltaket att flaxa. Trots det gillar vi den här ankringen och när det slutar blåsa är vattnet stilla och vackert grönt. Vi passar på att skrapa botten och vattenlinjen, det växer och frodas bra i de här näringsrika vattnet. Vi fixar bommen som glappat vid infästningen till masten och pysslar med utombordsmotorn som varit lite tjurig på sista tiden (skräp i förgasaren?). På kvällarna går solen ner i havet och det doftar gott om skruvpalmerna som står i blom.

Eftersom vi är bjudna på kalas förflyttar vi oss några dagar senare till en annan vik på Taravai. Vi rundar den södra delen av ön och snirklar oss in på grunt vatten utanför byn. Här bor en handfull människor och ”by” är nog att ta i. Det finns ingen väg, endast en stig som leder längst med stranden förbi några hus och fram till kyrkan. I ett av husen bor Herve och Valerie med sina barn. De har solceller, odlar egna grönsaker och frukter, fångar fisk eller slaktar en get. De är fantastiskt välkomnande och ordnar varje söndag barbecue för seglare. De håller även i kalaset för Christine på båten Sugar Shack. När vi drar upp jollen på deras strand får vi blommor att bära bakom örat. Christine får blomsterkrans och en vacker girlang. ”Enna” säger de och kramar om oss. ( Ja, jag vet… social distansering…fungerar inte riktigt här) Vi äter grillat, sjunger, spelar ukulele, boule och volleyboll. Vi äter cupcakes och testar jello-shots som gör tungan röd och huvudet en aning snurrigt. Det blir en väldigt trevlig dag. Innan vi lämnar byn tittar vi närmare på kyrkan och Herves trädgård. Vi vill köpa tomater, avokado, mango och basilika. Herve vill inte ha pengar. Han vill ha 2 liter mjölk och majonnäs. Taget!

Vi återvänder till Rikitea lagom till att supplybåten Taporo VIII anländer. Det är stort ståhej i hamnen. Alla är där. För att hämta varor, köpa mjöl, diesel och bensin. Båtens stora kran lyfter av containrar, oljefat, plankor och cement. En truck kör ettrigt fram och tillbaka och en rad med sprillans nya barncyklar möter sina ägare. Öns alla lastbilar kör i skytteltrafik och på flaken skymtar tvättmaskiner, madrasser och högar med läskedrycker.
Själva vill vi köpa lite diesel och har lovat att hjälpa ensamseglande Eve att tanka. Det är inte världens smidigaste process. Först får man ställa sig i kö vid båten och betala sin förbeställda diesel, levererad i 200 liters fat. Därefter får man med hjälp av en handvev pumpa över till dunkar och tillsist åka ett antal vändor mellan hamnen och båten med dunkarna. Eve har köpt två fat och vi får köpa loss 60 liter av henne, det tackar vi för.

När vi fått nog av ”storstadsliv” lämnar vi Rikitea och seglar till norra delen av Gambier, till ön Puaumu. Här är det inte helt enkelt att ankra. Det gäller att snirkla sig in mellan korallklumparna och hitta en lagom stor sandfläck att släppa ankaret på. Problemet är inte att ankaret kan fastna i korallerna utan snarare att båten kan kollidera med en klump om vinden vänder. Vi har blivit förtjusta i att använda vårt akterankare som gör att vi sover gott om natten.
Puaumu är vår favorit! Vattnet är kristallklart och varmt, snorklingen förträfflig och ön är lagom stor att promenera runt. Här finns stora mängder eremitkräftor som är lustiga att studera. Det råder stor brist på snäckor här så när ett skal blir ledigt är det genast en kamp om att få flytta in.
Till ankringen kommer även båten Sugar Shack. Vi har trevligt Happy-hour häng tillsammans och sitter och har det alldeles alldeles underbart med klirrande isbitar i glasen och en stor gul måne som lyser upp havet. I fjärran ser vi kornblixtar men de är långt borta och inget att oroa sig över. Några timmar senare börjar det blåsa mer och frekvensen av blixtar ökar. Vi lugnar varandra med att det är lååångt borta. Nåväl, under natten ökar vinden ytterligare. I gryningen börjar mullret. All elektronik åker in i ugnen. Vid 5-tiden brakar det loss. Blixtar, åska som smäller och kopiösa mängder regn. Det varar i några timmar. Vi gör oss klara att lämna ankringen i all hast, men vinden kommer från rätt håll så vi härdar ut. När allt är över, skiner solen igen. Nattsömnen har inte varit den bästa och väderprognosen talar om eventuellt mer åska kommande dygn, vi borde nog lämna ankringen. Medan vi funderar på hur vi ska göra, tornar nya svarta moln upp sig på himlen. Det avgör saken. Vi drar upp våra ankare och snirklar oss ut på djupt vatten innan regnet öser ner över oss. Det är ungefär då som vi upptäcker att vår plotter uppför sig konstigt.

Kan vi ha haft ett blixtnedslag?

To be continued……

( och bilder kommer när internet är snabbare)