Klippor, stenar och höga berg

Otago

Vi lämnar allt det frodiga och grönskande i Fiordland och åker norr ut mot de torra bruna bergen. Här behövs ingen mössa utan vi får leta fram shortsen ur väskan. Vi stannar i byn Bannockburn, som ligger i regionen Otago. Området är känt för sina vingårdar, dramatiska landskap och guldgrävar-historia.

Vi går en vandring runt ett gammalt guldgruveområde. Precis som i andra delar av världen drabbades även Nya Zealand av guldfeber. Här syns fortfarande spår efter gruvdriften som bedrevs från 1860-talet fram till början av 1900-talet. Lager av grus har vaskats, spolats och sållats bort för att finna guld, kvar är resterna, ett slags sår i naturen. I hela regionen har cirka 240 ton guld hittats. Många små städer i området har rötterna i guldruschen, så även Bannockburn och närliggande Cromwell.

Vid ett av stenhusen i guldgrävarområdet ligger en övergiven päronträdgård. Det dignar av mogen frukt. Vi provsmakar oss runt bland de olika päronsorterna och några av de godaste får följa med som matsäck.

I Cromwell tittar vi på de pittoreska byggnaderna som finns kvar efter guldåldern. Många turister kommer hit och fikar vid den charmiga gatan med utsikt över floden. Vi träffar även en katt som följer med oss runt som guide.

Färden går vidare upp bland bergen, och på 900 meters höjd ligger Lindis Pass, med svala vindar och en vidunderlig utsikt. Passet är Nya Zealands nästa högsta highway, omgivet av guldgula böljande berg.

Temat med sten och klippor fortsätter på vår resa norr ut. I utkanten av staden Omarama ligger Clay Cliffs, en grupp fascinerande klippor som reser sig likt pelare från marken. Vi följer den dammiga mot klipporna. Några kilometer innan vi är framme sitter en skylt om att den privata markägaren tar betalt för att vi kör över marken. Det kostar 5 dollar per bil att köra in på området, vilket motsvarar 32 svenska kronor. Sedeln stoppas ner i en sparbössa och så kan man köra vidare. Under tiden vi är där dräller det in bilar, och vi börjar räkna på att det borde bli cirka 100 bilar om dagen under högsäsong, en trevlig extrainkomst för markägaren.

Klipporna består av lager av grus och silt, som bildats av flödet från gamla glaciärer för någon miljon år sedan. Vi tar oss in genom smala gångar och upp för branta sluttningar för att komma riktigt nära. Det finns en överhängande risk att förlora fotfästet.

Förutom pampiga klippor finns det även gott om fårfarmer i området. De kallas ”stations” och har stora arealer. Fåren är vanligtvis av rasen merino, känd för sin fina ull. Vi har hitta boende på en fårfarms arbetarboställe, som den här tiden på året står tom. Fårfarmen ligger i staden Omarama, och där gör vi oss hemmastadda och pustar ut efter allt promenerande bland torra dammig stenar och klippor. Det känns annorlunda med de ökenlika landskapet, tystnaden och stjärnklara kvällshimlen.

Aoraki / Mount Cook 

Från Omarama är det en dryg timmas resa till foten av Nya Zealands högsta berg, Aoraki/Mount Cook 3724 meter över havet. När vi vaknar är det strålande sol, precis som prognosen utlovat. Vi laddar med matsäck och varm mössa. Utetemperaturen är 2 grader, och vindrutan som är täckt av frost måste skrapas. Det är ju inte direkt så att vi åker omkring med en isskrapa så en rejäl stekspade från köket får duga.

Vi lämnar ökenlandskapet och åker längst den turkosa sjön Pukaki. Det är en bedårande utsikt och vi kör hela tiden med det snöklädda berget i blickfånget. Vi måste som vanligt stanna ofta.

Mount Cook är känt för att vara Sir Edmund Hillarys övningsberg, innan han och sherpan Tenzing Norguy tog sig an Mount Everest 1953. Mt Cook sägs vara mer tekniskt utmanande än Everest, men där Everest höga höjd bidrar till andra svårigheter.

När vi kommer upp till ”baslägret”, det vill säga parkeringsplatsen där alla vandringsleder startar, är det fler än vi som kommit på tanken att gå på tur just idag. Redan i morgon ska det dra in regn över det här området, så parkeringsplatsen och campingen är fullpackade med vandrare. När vi ger oss av, är det 12 grader och varma mössan åker på i den svala vinden.

Vandringen vi valt heter Hooker Valley Track, den är förhållandevis enkel, längst dalgången, över hängbroar och forsande floder innan man kommer fram till glaciärsjön Hooker lake. Vid några tillfällen blir vi passerade av alpinister, med rejäl packning där hjälm, isyxa och stegjärn sitter surrade på ryggsäcken. De ska förstås inte följa med strömmen av vandrande turister och titta på någon glaciärsjö, utan styr stegen mot själva glaciären.

Väl framme vid sjön har det hunnit bli varmare, det blir nu keps istället för mössa och jackor och tröjor åker ner i ryggsäcken. Trots varningsskylten följer vi den vältrampade stigen ner till stranden där det passar bra med en fikapaus.

Färgen på glaciärsjön ser ut som en svagare café latte (eller lerpöl?) och överallt sticker stora isblock upp. Temperaturen i vattnet är 2 grader men i solen på stranden är det varmt och skönt. Då och då hör man höga knakande ljud uppifrån berget och vi undrar om en bit av glaciären ska komma nerstörtande över oss.

Vi sitter ganska länge på stranden. Det är fascinerande med snöklädda toppar och glaciärer, och solen värmer skönt, men till sist är det dags att gå tillbaka igen. I morgon går resan vidare.