In 2020 Panama, 2019 Kuna Yala

Molas på Green Island

Någonstans mellan Aridup och Green Island kommer man fram till det mer turisttäta området av Kuna Yala. Fram till nu har vi bara träffat på två andra seglare vid Tupbak. Vattnet här i området är klarare och sandstränderna vitare. På väg till Green Island är det inte så många grund och öar att hålla reda på och vinden är segelbar. Vi rullar ut genuan och gör god fart. Då och då stöttar vi med motorn. Vi passar på att köra watermakern. och efter fem timmar är vi framme. På fjärden runt om oss ser vi säkert ett 20-tal andra båtar, utspridda bland rev och öar. Det känns lite konstigt att plötsligt se så många andra båtar.

Green Island visar sig vara en stor palmbeväxt ö med smala vita stränder. Vi snirklar in oss i den mindre ankringsviken och får fint fäste. Det är alldeles platt vatten. Vädret är ombytligt och nästan varje natt regnar det, så även denna. Det är ganska rogivande med regnet som smattrar mot däcket. Vi sover gott och länge efter förra nattens gungande. Regnet varar en bra bit in på förmiddagen. Vi ställer ut några hinkar på däck och på en kort stund har vi två 10 liters hinkar fyllda med vatten. Trots att vi har watermakern som fyller våra vattentankar känns det bra att kunna slösa med regnvattnet och vi passar på att storstäda.

Under förmiddagen dyker två män i en båt upp. De gör några försök att mellan skurarna sälja något till oss, men de måste ideligen retirera undan regnet i skydd av några palmer vid stranden. Det visar sig vara Molamaker Velencio och hans bror som kommit för att sälja molas till oss. Om man har läst någon form av seglingsbeskrivning över Kuna Yala vet man att seglare förr eller senare brukar köpa molas som souvenirer. Molas är tygstycken med traditionella kunamotiv broderade med många små små stygn. Kunakvinnorna bär molas som livstycken utanpå sin blus. Det brukar också omnämnas att molas är ganska dyra, men jag har aldrig sett några priser. Well, nu vet jag. De är dyra. Mola maker Velencio talar i alla fall lite knaglig engelska och ur sin vattentäta tunna halar han upp mängder av olika molas. Det är geometriska mönster, djur och växter. En traditionell mola har en brunröd grundfärg, samma vackra färg som ni har på randen på er båt, smickrar Velencio oss. Vi tittar och hummar gillande på de många molas han visar oss. Om man i det här läget inte vill köpa någon mola kan det nog bli jobbigt att dra sig ur affären med hela hans kanot täckt av molas. När vi tittat igenom alla, går han åter igenom högen och nu får vi lägga de vi eventuellt vill köpa åt sidan. När vi frågar om priset är det inte alldeles glasklart, det beror på hur avancerade de är och på hur många man köper. Till sist bestämmer vi oss för två stycken som föreställer en gris och padlar. Vi betalar 80 usd. Nu ska vi bara klura ut vad vi ska ha dem till. Inköpt mola. Check!

Mellan dystra moln passar vi på att prova vår hängmatta uppspänd mellan två palmer. (Allvarligt talat ser det nog skönare ut än vad de faktiskt är). När det gäller alla bilder vi tar, så passar vi på att fotografera när solen skiner. Ungefär lagom när vi hunnit få upp hängmattan blir det värsta solförmörkelsen. När solen kommer fram igen får vi skynda oss att se avslappnade och loja ut. Det är verkligen stressigt. Vi går promenad runt på ön och längst stranden. Där på grunt vatten är det nära att Jocke kliver på en rocka som ligger och lurar.

Det sägs att en kvinna blev attackerad av en krokodil på just den här ön för några år sedan, men vi badar och plaskar som vanligt. Ni märker ju att just krokodiltemat är ganska dominerande när vi rör oss runt bland öarna. Jag antar att det lätt blir så när många seglare möts och sprider historier till varandra.

Menlösa barns dag, firar vi på den mycket lilla och gulliga ön Waisaladup. Sanden är som mjöl och med en bunt palmer ser det ut som ett vykort. Det som inte syns på bilden är de fyra katamaranerna som ligger ankrade helt nära och alla människor som av en händelse inte är i land.

I morgon far vi vidare till några andra vackra paradisöar, Coco Bandero. Det ska bli spännande.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostDen gröna viken på Aridup
Next PostCoco Bandero

1 Comment

  1. kjell olofsson
    9 months ago

    hej. Molas kostade 5 $ år 2000 . Det blev 4 kuddar o en inramad. 2009 hade priset gått upp till 15 $. Var ganska ensamma år 2000, dramatisk ökning av turister 2009 o vad jag förstår är det nu fullt ! Ordförande i jorden runtseglarklubben hamnade på ett rev med sin H.Rassy vid Hollandes Keys år 2000 , o den låg kvar där 2009 o är säkert kvar där ännu.
    cheers

    Reply

Lämna gärna en kommentar...