In Stilla havet 2020

Moorea med valar och vandringar

Sista kvällen i Papeete dricker vi rödvin och äter goda ostar med Jocke och Cillan på Bliss, som vi haft sällskap med i flera månader. Vi vet inte när vi ses nästa gång då våra planer för den kommande säsongen ser olika ut. (Det har varit supertrevligt med ert seglingssällskap, Kram på er)

På morgonen innan avfärd går vi en sista sväng till den närliggande matvaruaffären och toppar upp med grönsaker, frukt och proteiner. Vår plan är att gå till ön Moorea och invänta vårt paket med en ny Iridium Go. Det beräknas komma till Papeete om en dryg vecka och vi är såå färdiga med att ligga i marina. Sagt och gjort. Vi styr ut genom passet och med bara genuan forsar vi på några timmar bort till den hjärtformade ön med gröna berg. Här finns ingen rusningstrafik, eller stadsbuller, bara en ankringsvik omgiven av höga berg och lummiga sluttningar. Tror vi i alla fall.

Viken heter Cooks Bay (ännu en av alla vikar uppkallade efter kapten James Cook) och här ligger cirka 15 andra båtar varav en majoritet är holländare. Vi väljer att ankra långt inne i viken eftersom det blåser friskt ute vid revet. Från berget kommer det då och då kastvindar som tillsammans med strömmen får båtarna att snurra runt flera varv. Det gäller att ha gott om svängrum. Vi har kanske vant oss vid att se betydligt större del av horisonten och kanske inte varit helt inställda på hundarna som ylar varje kväll eller biltrafiken som brusar förbi. Vi gillar aldrig riktigt ankringen i Cooks Bay.

Så småningom förflyttar oss till nästa vik och ankrar vid revet i Opunohu Bay. När vi svänger in genom revet ser vi på håll att det ligger en klippa mitt i viken. Mycket konstigt eftersom det inte finns någon klippa utmärkt i sjökortet. När klippan blåser ut vatten förstår vi vad vi ser. Det ligger två valar och myser mitt i farleden. När vi passerar förbi blåser de ut mer vatten och försvinner ner under ytan.

Här fläktar det från havet, och vinden och strömmen kommer aldrig i konflikt utan vi ligger uppsträckta med nosen mot vinden utan att snurra runt, det gillar vi. Vi parkerar oss bredvid en annan svensk Najad, Yemaya, även kända som Knot Vikings. Vi dricker sundowners, utbyter seglarhistorier, samt byter filmer och böcker.

Vi passar på att motionera våra otränade ben och går långa promenader i vacker natur med betande djur, tallskogar och annansodlingar. Vi beskådar en och annan vacker utsikt och så åker vi på Whale spotting. Under månaderna Augusti till Oktober är knölvalarna här i de varma vattnen runt ekvatorn för att kalva och para sig. Resten av året befinner de sig i de kalla vattnen runt sydpolen. Valguiden kan garantera att vi kommer att få se val. Han går noga igenom reglerna: att vi ska vara tysta, närma oss valen med stor respekt och simma lugnt och försiktigt. Nåväl.

Vi åker omkring ett bra tag och spanar och spejar. Plötsligt ser vi en stjärtfena ovanför vattenytan. Guiden stannar båten och ger kommando att det är dags att hoppa i. På med mask och fenor och så ner i det blå vattnet. Inget kan riktigt förbereda en för valsång, om en inte hört det förrut, vill säga. Valen vi sett dyka ner ligger nu med huvudet neråt på 12-15 meters djup och sjunger det vackraste han kan. För det är en hane. Det är hanarna som sjunger, och jag antar att man måste vara valhona för att tycka det är vackert. Oavsett är det ganska mäktigt med det höga entoniga, lite likt någon som blåser i ett grästrå, fast kusligare. Man kan skymta skuggan av valen där nere i djupet, men någon riktigt närkontakt får vi inte.

Vi rundar av besöket på Moorea med att vandra till ett vattenfall sen är det dags att åka tillbaka till Tahiti för att hämta upp vår nya (utbytta) Iridium Go. Vi kan skriva en tegelstensroman om alla turer kring det. Det får vi ta en annan gång.

Maeva!

Share Tweet Pin It +1
Previous PostStadsbesök i Papeete
Next PostVi ostar till Hao

No Comments

Lämna gärna en kommentar...