Mot Fiji – Till Vanuatu

Punktligt klockan ett dyker ett team av gränspoliser upp i Southport marina. Vi fyller i och skriver under några dokument samt får våra pass kontrollerade. Det som tar längst tid att reda ut är huruvida vi ska få tillbaka en del av den betalda skatten för vissa varor vi inhandlat så som riggen, sprayhooden och de nya seglarställen. När de är klart och vi fått vårt ”Certificat of clerance”, slänger vi sopor och checkar ut ur marinan, och sen är vi redo att lämna landet.

Vi går ut genom the Spit, öppningen ut till havet, hissar segel stänger av motorn och seglar österut mot Fiji. Resan är beräknad att ta cirka 10-12 dygn, vi har preppat med matlådor, bröd, frukt och nedladdade ljudböcker.

I några timmar kan vi segla innan vindarna bleker ut, helt enligt prognosen. Under morgontimmarna ska de börja blåsa västligt vilket inte är helt vanligt men är det vi väntat på, medvind österut. Vi går för motor och rullar oss fram i de krängande dyningarna. Det första dygnen känns ofta ovana, innan man hittar rytmen och rutinerna igen. Så även denna gång, det är ju dessutom länge sedan vi gjorde en längre översegling. Mitt i natten dyker en fiskebåt upp utan förvarning, den cirklar omkring utan AIS eller navigationsljus, vi är väldigt nära innan vi upptäcker den och kan gira undan.

Nästa morgon börjar det blåsa och vi kan stänga av motorn och börja segla. Långkalsonger, fleecetröja, seglarställ och tjockaste vintermössan behövs i de kalla vindarna. Vi äter köttbullar med gräddsås och lingon. Natten är vindfattig och vi går återigen för motor. Utan förvarning dyker det upp squalls, det vräker ner regn och vindbyarna är på över 16 ms, så håller det på under natten. Jag gläds åt den nya vattentäta sprayhooden, för att inte tala om seglarstället.

De kommande dygnen börjar det blåsa frisk västlig vind och våghöjden ökar. Vi rullar in genuan och länsar med storen i trygg förvissning om att den stadiga preventergajen ska förhindra en ofrivillig gipp och precis som vanligt, håller vi koll på vindriktningen för att kunna korrigera kursen. Plötsligt smäller det till. Det är en gipp, bommen har med enorm kraft svängt över till andra sidan. Det är några millisekunder av chock och förvåning. Har någon gjort sig illa? Vad har gått sönder? Och hur kunde det ske?

Det visar sig att preventern (repet) har gått av. Ena mantågsstöttan är krökt, relingslisten har fått en spricka och vagnen till storskotet har gått sönder, men tack och lov inga personskador. Tankarna far genom huvudet, på vad som kunde ha hänt om någon av oss fått skotet eller bommen i huvudet.

Vi sätter upp en ny preventer och seglar vidare med funderingar över var och hur vi ska reparera skadorna.

Sivert går varje morgon en inspektionsrunda runt däck för att titta till riggen och slänga döda flygfiskar över bord. Han leder därmed den interna stegtävlingen, han tar säkert ett 30-tal steg varje dag. Så mycket övrig motion blir det inte. Vi sover, fikar, äter, laddar ner väderprognoser, lyssnar på ljudböcker, trimmar segel och håller i oss. Ibland dundrar det så mycket av båtens väg genom vattnet att jag trots sömnbristen måste ha öronproppar för att kunna sova. Sömnbristen gör att man lätt blir lite skör. Är det att vi är ovana vid längre överfarter som gör att jag emellanåt känner mig lite ynklig eller har jag bara glömt bort hur det är?

Vädret förbättras, himlen är blå, solen skiner och natthimlen stjärnklar. Det som också förändras är väderprognosen. Om vi ska fortsätta till Fiji kommer vi att behöva avsluta med några dygn frisk motvind. Det vill vi inte. Vi lägger om kursen och tar sikte på Vanuatu.

Mitt ute på havet kommer en stor flock delfiner i kapp oss. De stannar en halvtimma, cirklar runt båten och leker i bogsvallet innan de simmar vidare. Vi studerar soluppgångar, månens färd över himlen och nyfikna sulor som flyger varv efter varv runt båten.

På midsommarafton (eller midvintern på de här breddgraderna) fikar vi med svenska kanelgifflar som vi hittade i en matvaruaffär i Australien. Vinden har vi in i sidan, båten lutar och vi går mot ön Tanna i Vanuatu. När vi är så pass nära att det är realistiskt att titta på en ankomsttid, ser vi att det kommer att vara mörkt när vi kommer fram. Viken vi ska till är knappt ens en vik, snarare en liten inbuktning på en stor vulkanö. Under resans gång har vi ställt om klockan en timma, samt skalat av oss ett lager kläder. Det börjar äntligen bli varmare.

Klockan 18.00 den 22 juni, angör vi Lenakel bay, det luktar brandrök från land och runt oss brusar dyningarna mot land. Vi får ankaret på plats vilket skramlar mot den steniga botten. På land ser vi enstaka gatljus, några bilar som kör längst vägen och hör människor som spelar musik och skrattar. Att studera en ny plats i mörkret på avstånd väcker vår nyfikenhet. Båten rullar lätt i dyningarna, vi äter, dricker kall öl och sover utan problem 10 timmar i ett sträck innan morgonen gryr.

Söndagen blir ingen vilodag. Vi viker segel, limmar relingslisten, lagar skotvagnen, tvättar bort salt, städar och diskar. Via mejl har vi kommit överens med myndigheterna om att klarera in på kontorstid på måndag morgon, vi får inte gå iland innan dess. Nu kan vi fortsätta studera livet i land via kikaren. Klipporna runt viken är svarta och taggiga. Från stranden badar barnen, kvinnorna fiskar och männen åker omkring på lastbilsflak.

På måndagen blir vi uppropade på vhf:en av tullmyndigheterna. Vi tar jollen in till stranden och knallar ut till piren där två tjänstemän tar emot oss. Mot pickupens nedfällda lucka fyller vi i några dokument och får ett cruising permitt som tillåter oss att segla till andra öar i Vanuatu. Tillståndet finns i ett förslutet kuvert och ska förvaras ombord. Nu behöver vi bara invänta Immigrationsmyndigheterna, de kommer senare får vi besked om. Vi tillåts gå iland och lite omtumlade besöker vi fruktmarknaden, telefonkortsaffären och bankomaten. Överallt är det mycket folk, färgglada klänningar, bilar, och mängder av små affärer som säljer enkla basvaror. Vägen gungar under oss, benen känns slaka. Vi kommer att behöva promenera oss i form. I viken har det tillkommit ytterligare en båt som klarerar in. Det är en nyazeeländsk motorbåt inriktad på djuphavsfiske som planerar att åka jorden runt. De har betalande gäster ombord och kylen full av färsk tonfisk.

Mer än 24 timmar senare har vi fortfarande inte träffat Immigrationsmyndigheten, vi pratar med nya-zeeländarna som till sist promenerar i väg för att leta efter myndigheterna kontor. När de kommer tillbaka, kommer de i taxi och viftar iland oss. De har hittat kontoret och lyckats klarera in sig själva och sina gäster. Vi övertar deras taxi och åker uppför berget till immigrationsmyndigheternas kontor. Halvvägs stannar chaffören bilen och tankar. Han ger några skrynkliga sedlar till den dam som sköter den lokala bensinmacken, och hon fyller på några liter bensin från en liten dunk.

På det blygsamma lilla immigrationskontoret som ligger högt upp på berget i en annan by, får vi äntligen vårt pass stämplat och ett visum på 3 månader.

När vi kommer tillbaka till viken stannar vi till hos nyazeeländarna fikar och äter sashimi. När vi går får vi med oss en stor tonfiskfilé (som vi äter av i flera dagar). Planen är nu att lämna den rulliga viken i Lenakel och bege oss till andra sidan Tanna för att kika närmare på en aktiv vulkan. Vi kan redan härifrån se dess plymer av grå rök över kvällshimlen. Spännande!