Östkusten och Bay of Fire

Efter en god natts sömn, styr vi kosan öster ut mot staden Launceston. Själva staden är vi inte så intresserade av utan snarare det friluftsområde som sträcker sig runt floden South Esk och Cataract Gorge, en brant ravin. Det är fullt möjligt att det är värsta turistfällan att åka stolslift över ravinen, hur som helst gör vi just det, 10 minuters stilla gungande över till andra sidan av ravinen. Väl över på andra sidan promenerar vi runt i området bland pampiga stenstoder, hängbroar och en och annan wallaby.

Vi åker vidare genom det skogiga landskapet till vårt boende i Scottsdale som är ett välutrustat motell med kök. Här behöver vi inte checka in i någon reception, en kod kommer med sms som öppnar ett nyckelskåp utanför rummet.

Vi passar på att handla och för en gångs skull laga till något själva. I affären är det vanligast att kassören packar ner varorna, vilket känns ganska ineffektivt, att stå och titta på. Vi stannar även till på ”The Bottleshop”, vilket är motsvarigheten till systembolaget. Det blir rött vin till dagens Pasta Bolognese. Frukost äter vi annars alltid på rummet, om det inte för ovanlighetens skull ingår i rumspriset. Alla rum har kylskåp, kaffe, te och vattenkokare. Ibland finns det brödrost och till och med en mikrovågsugn, och ibland som här, ett fullödigt kök.

Från byn Scottsdale ska vi köra mot östkusten, men tar en omväg förbi ”Little Blue Lake”. Den lilla sjön är ett före detta gruvschakt som onekligen ser en smula photoshopat ut. Färgen sägs komma från den extremt höga halten aluminium som vattnet innehåller och lär inte vara bra att bada i.

Vi fortsätter färden mot östkusten och vägen blir bara smalare och gropigare. Sista milen blir det skumpig grusväg som river upp stora moln av damm. När vi får möte måste vi sakta ner för att se vägen framför oss. Vi kör genom skogar av eukalyptusträd och fält av torrt gräs. När vi äntligen kommer fram till dagens sevärdhet, Bay of Fire slås vi av att det påminner lite om bulliga klippor i den svenska skärgården, kanske med en något annorlunda färg på klippornas lavar.

Namnet på området lär komma från en kapten Tobias Forneaux, som seglade samtidigt som den kända kapten Cook. Han såg aboriginernas eldar längst med stranden och döpte det sonika till Bay of Fire..

I strandkanten växer mängder av rosa blommor, de känns bekanta och visar sig vara en form av amaryllis Naked Lady, utan blad. Sanden är kritvit och det gnisslar när man går barfota i den. Det har definitivt blivit shorts-väder och vi njuter av värmen, och solskenet. Vi strosar fram och tillbaka. Klockan 11 är det fika med kaffe och kaka och några timmar senare lunch med äggsmörgås. Vi slappar i skuggan nedanför en rund klippa och har det väldigt bra.

Det lär vara högsäsong för turismen just nu, men vi upplever det inte särskilt trångt, varken på vägarna, stränderna eller vid olika sevärdheter. De flesta turisterna är inhemska australiensare från fastlandet, och det vanligast verkar vara att campa. Det finns gott om campingplatser av olika slag. Vanligaste bilen är en rejäl fyrhjulsdriven sak, gärna med snorkel. Släpet görs enkelt om till ett hopfällbart tält, och precis överallt finns det gott om grillplatser. Vi hade en tanke att fara runt med husbil här på Tasmanien, men är i slutändan väldigt nöjda med att åka bil och på olika hotell..

Nästa dag besöker vi ett vattenfall Hall Falls, som ligger en bit inåt land. Det är varken det största eller pampigaste vattenfall vi sett, men värt mödan att ta sig ner för berget och gå runt bland ormbunkar och eukalyptus. För att komma åt att se vattenfallet ordentligt måste vi klättra genom buskar och snår och det slår oss att det där med ormar och spindlar har vi glömt bort att tänka på. Vad är ens nödnumrets här i Tasmanien? Om man nu skulle råka bli biten av något giftigt? Å andra sidan spelar det där och då inte så stor roll för vi har inte ens täckning på telefonen. (Senare googlar vi att det är 000, tripple zero, om någon undrar). Förkylning och hosta börjar klinga av, men ett rejält fyspass som vattenfalls-spaning utgör triggar i gång hostandet igen. Inte så konstigt att vi inte ser några djur i skogen, när det låter som att vi rymt från ett sanatorium.

När vi är klara med vattenfallet styr vi mor kusten igen. Vi måste bara tillbaka till de underbara stränderna. Bukt efter bukt ligger de där, nästan öde och med turkost vatten. Eftersom vinden bedarrat tycker i alla fall jag att det är lämpligt att passa på att bada. Det är cirka 20 grader i vattnet, så det blir mer av ett dopp än ett regelrätt badande. Eftersom Sivert leder ”pingvin-spanar-tävlingen” får jag väl stoltsera med ledning i badtävlingen. Hur många är det som badat i Tasmanska havet, jag bara undrar?

I den lilla byn Bicheno stannar vi till för att äta lunch på the Lobster Shack. Restaurangen ligger med utsikt över havet och som hörs på namnet serveras här bland annat lobster. Vi tar varsin lobster roll och sitter på balkongen och njuter. Det smakar lite som toastskagen, väldigt gott. Hummer, ostron och musslor finns även på menyn, liksom Fish and Chips som närmast kan liknas vid en nationalrätt.

Förutom skaldjur är Bichenos andra sevärdhet ett blåshål. Här flockas turisterna för att fotografera kaskaden av vatten som med jämna mellanrum skjuts ut ur en klippskreva. Nja. Vi blir inte så jätteimponerade.

Natten tillbringar vi i en liten stuga på en camping längst med kusten. Under natten blåser det och regnar rejält, i stugan blir det kallt men man kan alltid starta sängens värmedyna om man fryser för mycket. Vi hinner fundera fram och tillbaka vad det dåliga vädret innebär för våra kommande planer. Men nästa dag strålar dock solen, och det är vi glada över. Vi ska nämligen tillbringa dagen med att spana efter wombats, ett annat av Australiens udda djur.