Raiatea del 2

Efter att ha klarat av heliga tempel och vackra utsikter, lämnar vi bojen i Hotopuu-viken på Raiatea och går till Motu Oatara och ankrar. Ön har vi sett från utsiktsberget och den ser ut som en rund grön tårta mitt i allt det turkosa. Från farleden in till ön är det en flera hundra meter bred sandbank. Det är drygt 2 meter djupt, så vi kommer inte särskilt nära ön förrän vi ”fegar ur” och släpper ankaret på 2,5 meters djup. Ankaret kräver ner sig bra i sanden, vattnet är superklart och väldigt turkost. Det är lätta nordliga vindar och det fläktar skönt i båten. På håll ser vi en sköldpadda som då och då kommer upp till ytan och drar några andetag.

De följande dagarna tar vi jollen ut till revet och snorklar bland friska färgglada koraller och en del bekanta fiskarter. Här verkar den hundvalpsliknande puffern trivas, det tittar fram en bakom nästan varje korallerna med stora sorgsna ögon. På sandrevet trivs rockorna som borrar ner sig i sanden, eller svävande simmar runt båten.

Enligt vindprognosen ska vinden öka de följande dagarna. Vi seglar söderut längst Raiateas sydostkust i stilla mak. Vid ön Haio tar vi en ledig boj. Här är det näst intill omöjligt att ankra, antingen är det 30 meter eller 1 meter djupt. Vi åker in till byn Fetuna och köper ägg och varsin glass i den lilla affären. Byn är väldigt traditionell med telefonautomat och hus med välskötta trädgårdar. Det som verkar vanligt här bland Sällskapsöarna är att ha familjen begravd i sin trädgård. Så även här. Jag antar att man inte flyttar så mycket. Det är onekligen komplicerat att försöka tänka sig en Hemnet-annons där familjegravar ingår. Gravarna är alltid välskötta, krattade och pyntade med blommor, vanligtvis i plast.

Ön Haio är täckt av palmer och på toppen finns en ås av rödbrun jord. Vi tar oss i land och visst är det Söderhavsaktigt, med palmerna och det klara vattnet. Det gäller dock att akta sig från att få en kokosnöt i huvudet. Då och då hörs ett rejält brak av en nöt som faller till marken. Det är tveksamt om man skulle överleva den smällen? Marken är sank och här bor stora mängder krabbor som rasslar ner i sina hål när vi går förbi. Efter en ganska okomplicerad toppbestigning får vi en fin utsikt som belöning. På håll ser vi ön Nao Nao som är en populär ankringsplats men lite öppen när det blåser ostligt. Vi tar jollen dit och spanar in ankringen. Själva ön är privat och överallt sitter det skyltat med texten ”Tabu”, det hindrar dock inte charterkatamaranerna att paddla in med sina kajaker, knyta fast dem i skylten och gå en sväng längst stranden… Vi ankrar jollen nära revet och snorklar i det svala vattnet. Här är “bara” 27,5 grader. Snorklingen är ganska medioker, men vi är bortskämda med klar sikt, mycket fisk och friska koraller på andra fina platser. Här är det bara ”sådär”.

När vi var i Sverige senast köpte vi en drönare. Vi övningskörde den ordentligt och lyckades även flyga med den en sväng i Tahiti. När vi senast skulle flyga den, gav den sig iväg, skenade, fick en egen vilja. Det gick inte att få den att flyga framåt eller tillbaka, bara upp och ner. Genom ett snabbt ingripande lyckades Sivert ro ut i jollen, jag kunde sänka drönaren och det gick att fånga in den. . Efter ytterligare en provflygning när den bara gav sig iväg, och vi åter lyckades fånga in den, inleddes en seriösare felsökning. Vi knöt fast ett snöre i drönaren för att den inte skulle rymma, vilket den försökte göra, och inledde en felsökning. Det visar sig att det är fel på den ena kontrollspaken, ibland. Det är precis vad vi längtat efter, ett nytt garantiärende. Suck, suck, suck. (Fast tänk värre och fulare ord…)