In 2022 Franska Polynesien

Tikehau

Vi stiger upp tidigt om morgonen, lämnar Rangiroa och seglar en dagsetapp väster ut, till atollen Tikehau. Vi har inte förråden fyllda och kylskåpet är halvtomt. Vår plan är att försöka handla lite matvaror i byn i Tikehau, för att sedan hitta en lämplig ankring som ger lä för de friska passadvindarna. Seglingen går raskt och även passagen in i atollen. När vi väl kommer fram till byn är ankringen där som ett skämt. Med vindfånget som hela atollen utgör rullar det in stora vågor. Vi snirklar oss in i ena ”hörnet” av den nästan runda atollen och släpper ankaret utanför en sandstrand med bungalows en bit från byn.

Vi ”sover” där en natt. Det rullar och gungar obekvämt mycket, nattsömnen blir inte den bästa. På morgonen skyndar vi oss att sjösätta jollen och köra in till byn. Tuherahera visar sig vara ett välordnat och prydligt litet samhälle med två parallella gator kantade av hus, kyrkor, postkontor och en skola. Det finns affär och bageri. Vi lyckas skrapa ihop lite matvaror och får gräva djupt i plånboken när det visar sig att de endast går att betala med kontanter. Efter en blöt jollefärd tillbaka till båten, kan vi äntligen ta upp ankaret och åka vidare mot en något stillsammare ankring.

Längst den östra sidan av atollen hittar vi en fin plats att släppa ankaret på. Här finns ingen täckning på telefonen och vi är tillbaka där vi gillar att vara allra mest, bland öde stränder och palmer. Fast det är egentligen inte så värst öde. Vi travar runt bland de närmaste motusarna och hittar olika varianter av bostäder. En del övergivna och en del riktigt beboeliga. En gång om dagen kommer det en utflyktsbåt med turister från lyxresorten till ett av husen. De stannar några timmar, badar i lagunen och äter lunch. Några timmar senare åker de vidare igen. Vi går dit och tittar när de åkt. Det verkar som att det dricks en del öl, och återanvändningen av flaskorna ger ju en del tips hur man kan pynta sin trädgård.

Längre bort ligger en gammal pärlfarm som numera är en slags grönsaksodling. Stället heter ”Garden of Eden” och i kompendiet över Tuamotus kan man läsa att det är väl värt ett besök. Här ska det tydligen prunka i odlingsbäddar och digna i fruktträd. Vi tar med oss en stor shoppingbag och kontanter. Förhoppningsfulla och sugna på färska grönsaker åker vi dit i jollen. Vi möts av en stor skylt uppsatt på byggnaderna som står ute i vattnet, som säger att vi får åka in till stranden och vänta på betjäning. Vi gör som det står på skylten. Två hundar står fastkedjade i en palm på stranden. De skäller ilsket på oss. En man kommer ut till stranden och säger på knagglig engelska att det finns sallad, lite örter och eventuellt bananer… Vi får inte gå iland, vi får inte se det prunkande och dignande (som jag fantiserat om). Vi ska liksom bara sitta där i jollen och bestämma oss för om vi vill köpa något vi inte får se innan, eller ens vet vad det kostar. Det blir ingen affär, i stället åker vi tillbaka till båten och öppnar en konservburk med majs, det är ju nästan lika gott som färska grönsaker.

Den friska vinden från ost mojnar och enligt prognosen ska det vara vindstilla i nästan en vecka. Vi passar på att skrubba jollen ren från beväxning innan vi lämnar ankringen och sakta seglar tillbaka mot byn. Halvvägs ser vi ett rev som i de här lätta vindarna ser inbjudande ut att ankra vid. Vi rullar in seglet och släpper ankaret bakom den låga ön Tohuarei. Här sitter nykläckta fågelungar i sina reden bland buskarna och runt korallerna simmar stim av fiskar. Vi snorklar ön runt och ser haj, barracudor och till stor förvåning sjögurkorna som fortplantar sig. Det ser mycket märkligt ut, i vanliga fall ligger de helt stilla som just gurkor på botten. Den här eftermiddagen står alla gurkor upp och släpper ifrån sig ägg och spermier. Det händer tydligen en gång om året, så det är ganska unikt. (Kanske inte som när groupers samlas i tusentals i Fakarava och BBC och Sir David Attenborough gör naturfilm av det, men ändå)

Det är även på Tohuarei som någon ombord fyller väldigt många år och blir uppvaktad med flaggning, frukost på sängen, videosamtal från Sweden och Spanien, bubbel och en mycket välbevarad påse svenska ostbågar.

Så småningom tar vi oss tillbaka till byn, handlar nya matvaror som vi lyckas betala med dollar. I de lätta vindarna som råder är det ett lämpligt tillfälle att ankra i närheten av passet. Vi går för motor dit och ser att det är fler båtar som har haft samma tanke. På kartan ser det ut att vara en skyddad ankring men det omgivande revet når knappt ovanför vattenytan och blåser det det minsta lilla över 5ms och i ostlig riktning blir det ganska guppigt. Vi har dock turen att få några dagar med lugnt väder. Vi testar att snorkla i passet, vilket inte är nåt speciellt, mest trasiga koraller och dålig sikt. I lagunen med väldigt turkost och varmt vatten blir det spabad och drönarflygning.

För att få åtkomst till internet, måste telefonen hissas upp i masten. Vi kan då utföra en del administrativa åtaganden som att publicera det här inlägget, läsa mejl och kontrollera vart vårt paket tagit vägen. För cirka 3 veckor sedan beställde vi nya pumpar till watermakern. Beräknat ankomstdatum till Franska Polynesien var den 12:e april. Nu verkar det som att fraktbolaget har leveranssvårigheter och vi ser att vårt paket ligger på ett lager utanför Paris. Vi har ju ingen brådska, egentligen, men vår plan är ju att börja röra på oss nu och vi hoppas kunna segla till Fiji om en månad. Det är mängder av punkter på att-göra-listan som måste prickas av innan avfärd. (Äta på Mc Donalds, köpa en ny kätting, bottenfärg, shorts, skor och besöka tandläkaren.) Vinden kommer att öka och vi planerar nu att segla till Tahiti, vi håller tummarna att paketet kommer inom kort och att seglingen blir av det trevliga slaget.

Det känns lite vemodigt att lämna Tuamotus som blivit en favoritplats, men nu väntar nya äventyr.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostUnder ytan i Rangiroa
Next PostFarväl Tahiti och Mo'orea

No Comments

Lämna gärna en kommentar...