In Stilla Havet 2021

Tillbaka i Söderhavet

På Arlanda kontrollerades att vi hade korrekta dokument med oss för att komma in i Franska Polynesien. Under vår tid i Sverige hade reglerna för vaccinerade turister mjukats upp något. Vi hade redan ordnat med Inresetillstånd, så det som mest noggrant kontrollerades, var att vi hade negativa covidtester.När vi bytte flyg i Paris, kontrollerades alla resandes dokument igen. Med manuella rutiner och förvirrade resenärer blev det flera timmars försening.
När vi reste hem för sju veckor sedan var flygbolaget väldigt strikta och uppmanade alla att hålla avstånd, sitta kvar på sin plats tills raden framför började gå ut osv. Nu var allt som förr i tiden. Innan planet ens hunnit parkera sig ska alla plötsligt resa sig och börja gå mot utgången.

Väl framme i Franska Polynesien möttes vi av välkomnande musiker som sjöng och spelade, samt ett enormt uppbåd av hälsopersonal som prickade av, delade ut armband ( blått för vaccinerade, gult för ovaccinerade) tog prover och såg till att vi inte lämnade flygplatsen innan snabbtestet var klart. Det var som att Tull och immigrationsmyndigheterna kom en smula i skuggan. Trots det blev jag av med min flygplanssmörgås med skinka hos Tullen. Det är inte tillåtet att föra in skinksmörgåsar i landet.

Utanför möttes vi av båtvakten som skjutsade oss tillbaka till båten i sin skruttiga bil. Det var över midnatt innan vi var ombord på Major Tom. Enligt båtvakten hade det regnat konstant i en veckas tid så han hade inte kunnat vädra. Det var en smula spännande att öppna nedgångsluckorna och se vad som skulle möta oss. Vi sniffade, kände på dynor och kuddar och allt såg ut att vara i sin ordning. Vi stupade i säng efter den över 30 timma långa resan. Det hade varit gott med en skinksmörgås…

Någon/några som klarat sig bra ombord, utan oss är vår båtgecko som dök upp följande kväll i skymningen. Hen verkar vara vid god hälsa, hur en nu kan avgöra det på en gecko.

De följande dagarna stretade vi på med att städa, packa upp och jetlag. 12 timmars tidsskillnad är ändå ganska mycket att få rätsida på. Eftersom vår utombordsmotor dog strax innan vi åkte till Sverige fick vi nu ro in till land för att handla och slänga sopor. Viken där båten legat ankrad är inget mysställe, vattnet är brunt och sunkigt. Luftfuktigheten är hög och det regnar mer här än på övriga Tahiti, så här ville vi verkligen inte stanna längre än nödvändigt. Efter att ha funderat några varv över vad vi ville göra kom vi fram till att vi verkligen borde försöka få båten lyft och göra underhåll. Vi slängde iväg en fråga till Technimarin i Papeete som svarade med vändande mejl. Var så god och kom!
Vi förflyttade oss raskt till huvudstaden och på självaste Midsommarafton stod båten på land.

Det blev en helg med väldigt lite sill och potatis. Däremot väldigt mycket bottenfärg och polish. Vi jobbade på ganska duktigt eftersom vi inte ville stå på varvet för länge. Det kostar 800 kr om dagen, även om vi gör arbetet själva. Man kan tänka sig att man får någon ytterligare valuta för pengarna, men inget sånt existerar, bara en sunkig dusch och wi-fi under kontorstid. Tre dagar senare kunde vi sjösätta. Då hade vi även hunnit få vår utombordsmotor och servade dyktuber levererade till varvet.
När vi lämnade varvet blåste det friskt vår blankpolerade båt blev saltsprejad och vi konstaterar att förfallet har redan börjat igen…

Share Tweet Pin It +1
Previous PostHeja Sverige
Next PostMoorea och så vidare...

No Comments

Lämna gärna en kommentar...