Toau igen

Det är inte så många atoller som kan nås med en dagsegling. Antingen är avstånden för stora eller så är det de olika atollernas pass som gör att man måste vänta in rätt tidpunkt att förflytta sig. Toau är dock ett undantag, hit är det endast 15 Nm. Vi lämnar Fakarava vid 7-tiden om morgonen, efter att Sivert åkt in till bageriet och handlat rykande färska baguetter (och wienerbröd). I norra passet på Fakarava är det utgående ström och vi håller oss, trots det, vid sidan om mittfåran där det kokar i vattnet av strömvirvlar. Med endast genuan gungar vi några timmar bort till Toaus pass. Där möts vi av stående skummande vågor. Enligt tidvattenberäkningarna blir det slack först om några timmar. I en del pass går det att trycka sig igenom med höga varvtal på motorn. Det här passet ser alldeles för besvärligt ut och är ökänt även bland ”locals”. Vi väntar och ”halvvindar” fram och tillbaka längst med kusten, äter baguetter och tittar på ystra delfiner som hoppar i vattnet. Så småningom lugnar strömmen ner sig och vi kan passera in i atollen utan besvär. Vi seglar över det klaraste vatten vi sett på länge. Vi ser tydligt botten, trots att det är över 15 meter djupt. Jag som står i fören och ska försöka avgöra om vi kan segla över de mörka fläckarna av koraller ropar nervöst vid flera tillfällen, ”Hur djupt är det ?”

I den södra delen av atollen, i den stora läviken, finns mooringbojar och vi knyter fast oss i en av dem. Toau är inte känt eller berömt för något, det gör att trots närheten till Fakarava verkar det aldrig vara så många seglare här. I hela atollen är vi 5 båtar. En av dem är den amerikanska båten Baloo med Bob och Anne ombord. Vi har träffat på dem då och då under de här åren i Franska Polynesien. De är hängivna dykare och väldigt trevliga. Vi inför gemensamt 11-fika och tar del av varandras planering inför kommande seglingar.

Vi följer även med dem till passet för att snorkla. Vi tar jollarna dit och ankrar på en sandfläck straxt innanför passet. När vi hoppar i möts vi av papegojfiskar, hajar och blängande muränor bland höga koraller. Vi provar även att göra en driftsnorkling genom passet i den ingående strömmen. Dyningarna är stora och vi hamnar ganska långt ut i mitten där det är djupt och inte så mycket att se. Men vi får blodad tand. Det här vi vill göra igen.

För att komma närmare passet bestämmer vi oss några dagar senare för att byta ankring. Vi tuffar tillbaka till passet och snirklar oss in på en ankring i närheten, omgivna av grundflak, koraller och en enastående färg på vattnet. Härifrån är det enkelt att åka och snorkla när helst vi har lust.

Vi passar även på att gå några varv på både utsidan och insidan av atollen. Det verkar som att Toaus kust fångar upp mycket pärlbojar, flaskor, rep och skeppsvrak. Tyvärr hittar vi ingen tillhörande skattkista. Promenaden på insidan tillbaka till jollen är ganska mödosam. Antingen är det vassa klippor eller växtlighet som sträcker sig ut i vattnet. Vi hittar dock en lutande palm, som vi lutar oss emot. Alltid något.

Väderprognosen förutspår en period av lättare vindar. Vi bestämmer oss med kort varsel att segla vidare i den sista pusten vind, för att nå Rangiroia. Vi hinner med en sista snorkling på det närliggande lilla revet. Sikten och ljuset är perfekt. Vi ser stora stim av ljusblåa chromis och mängder av friska koraller. Tack Toau, vilken fin snorkling!

Vi säger hejdå till ”Baloo-isarna” innan vi drar upp ankaret och seglar västerut.