Tråg och ankringar på Fakarava

Fakarava Hirifa

Vi är (en liten smula vidskepliga) och försiktiga med att önska oss väder. Ungefär som att vädret är en beställningsvara, men svårt att dosera. Efter den blöta överseglingen från Huahine till Fakarava följer några dagar med strålande sol. Det finns ingen tillstymmelse till regn, när vi väl behöver det. Vi önskar oss därför att det under eftermiddagen ska komma en rejäl skur som sköljer bort allt salt från båten. Bara en skur på max en timma, går det att ordna, utan att det blir hällregn i flera dagar?

Och minsann, under eftermiddagen drar molnen ihop sig över det sydöstra hörnet av Fakarava. Vinden dör ut, för att följas av en timmas rejält ösregn. Tack!

Efter några dagar är båten i iordningställd. Vi har minnesstund över våra geckoödlor som verkar blivit bortspolade under seglingen. När vi precis sagt till varandra att ”det var väl lika så bra, en båt är ju ändå ingen riktigt bra bostad för reptiler”, dyker i alla fall en av dem upp. Mitt på ljusa dagen tassar den fram över väggen och verkar i allra högsta grad levande.

Av någon anledning känns det varmare här i Tuamotus än på Sällskapsöarna, vi blir alldeles överhettade och måste bada ofta. Vi går långa promenader på utsidan av atollen, letar snäckor och strandfynd. På grunt och klart vatten kan vi studera hur en bläckfisk jagar sitt byte. Den skiftar blixtsnabbt färg och ändrar form för att fånga småfisk.

Under båten har vi fått nya kompisar. Det är ett gäng sugfiskar som simmar runt under ytan. De gillar melon och pasta men inte äppelskrutt. I min fiskbok kan man läsa att det kan förekomma att sugfisken sätter sig fast på människor och då främst dykare. Man ska bara ta ett stadigt tag om fisken och dra den framåt, så släpper den?! Det är bra att veta. Lite extra koll har jag allt när jag simmar mina varv runt båten så att ingen sugfisk plötsligt får för sig något.

Enligt väderprognosen ser det ut att bli lättare nordligare vindar framöver. Vi har ingen plan eller någon tid att passa. Om det var något vi önskade när vi startade vår jordenruntsegling var det nog just det här vi drömde om. Att sitta i båten titta ut över stranden och palmerna, ta sig ett dopp och inte ha något annat än vädret att hålla koll på. Ingen väckarklocka, tågpendlande, videomöten eller november i Sverige. Vi funderar på om vi ska gå söderut eller norrut, eller stanna kvar. Vi kollar igenom förråden och kan konstatera att vi klarar oss nog några veckor till utan att handla.

De där lättare vindarna vi väntat på beror i huvudsak på ett tråg som sakta är på väg över oss, det är ett utsträckt område med lågt lufttryck. Det visar sig bli några riktigt besvärliga dygn med frisk vind från helt fel håll och stora vågor. Det är riktigt obekvämt ombord och nattsömnen blir en smula osammanhängande. När vinden lugnar sig kommer regnet. Det regnar till och från i flera dagar och det som en gång varit salt ombord är numera väl avspolat i sötvatten (om man ska se det positivt). När det är som värst verkar tågpendling i november inte så dumt. Det är nog så att vår uppfattning om bra och dåliga dagar i mångt och mycket styrs av vädret, så när det äntligen börjar stabilisera sig och solen skiner igen blir vi lite gladare.

Vi passar på att förflytta oss norrut i atollen med riktning mot byn. Vi ankrar på några olika platser och spanar alltid efter större fläckar med sand att släppa ankaret på, vanligtvis är det mycket koraller att hålla koll på. På bilden nedan har vi ankrat på cirka 8 meter och varje svart fläck är en korallklump.

Vi avverkar en del projekt, som att göra rent grillen, laga trasig skor, sy ihop flaggan och utföra rigginspektion. När den sista moroten är uppäten drar vi upp ankaret och tar oss till människobyn.