Vardag och väderfönster i Gambier

Efter att ha hängt i Rikitea ett tag, är det dags att ge sig ut på ankring igen. Vi har koll på väderprognosen via telefonen och mobilnätet. Det lär vara 2G men är aldrig mer än ”edge”, trots det går det att med lite tålamod ladda ner vädret. Prognosen talar om lätta vindar från sydost, vridande till nordost och till sist bleke. Inget regn och lågt ”CAPE-index” (åska). Det låter bra.

Vi har gjort några utflykter till skogen utanför Rikitea och i targabågen hänger en fin grön klase bananer och i fruktnäten ligger flera pamplemousser. Till vår stora lycka hittar vi dill på kykogården. Vi plockar med oss en tuva som vi klipper över diverse maträtter, så gott. Ost, ägg, kycklingfileer och några korvar är inhandlade. All vår smutstvätt hämtar vi, tvättad,torkad och vikt, sedan är det dags att ge sig av.

Gambier består dels av höga gröna öar och dels av en mängd låga korallöar. Den här gången siktar vi på de låga korallöarna i öster, flygplatsön Totegegie. Här finns inga korallhuvuden att oroa sig för och vi släpper ankaret på drygt 3 meter i väldigt turkost vatten.

De följande dagarna gör den sydostliga vinden det ganska gungigt. Vi får trots det en del nyttigheter gjorda som att skrapa båtens botten och skrubba vattenlinjen. Jag har säkert nämnt det förut, men det växer på rejält i de här näringsrika vattnen. Vi går en hel del promenader längst med de sandiga stränderna på öns ”insida” och de mer grusiga på utsidan. Förhoppningen är att hitta något roligt strandfynd, eller åtminstone en vacker snäcka. Ön vi ligger ankrade vid är ganska skräpig. Mycket plastflaskor och mycket glas. En dag när vi har överskottsenergi passar vi på att städa upp ”vår ö” och samlar ihop stora högar med skräp.

Vi tar också jollen till de andra små öarna längre bort. Öarna kallas ”motus” och har ibland lite skog, ibland bara en palm. Öarna bebos av eremitkräftor som vi roar oss med att studera. Vid ett tillfälle har vi picknick i skuggan av en palm. Vi har med oss kaffe och några kalla pannkakor som det visar sig att eremitkräftorna formligen älskar, i alla fall pannkakorna. Ibland har vi tur och får se ett ”skalbyte”, när en eremitkräfta hittar ett tomt skal, undersöker det och sedan blixtsnabbt flyttar in i det. Därefter följer diverse gruff bland övriga tillskyndande eremitkräftor eftersom många är spekulanter på det nya skalet…ja ni hör ju så spännande vi har det.

Mellan de små motusarna flödar havsvatten in och ut i takt med tidvattnet. I många av dessa sund är det fantastisk snorkling med friska koraller och stora stim av fiskar. Från land går det inte att ana sig till det rika livet under ytan. Gopro-kameran är alltid med och förhoppningen är att få se en ny fisk som vi inte sett förrut.

Men så var det det här med vädret… Dagligen ser vi stora svarta moln glida förbi oss och det känns som ren tur att vi inte blir dränkta av skyfall. Turen varar dock inte särskilt länge. Vinden vrider sakta mot norr och molnen ser mer och mer täta ut. Vi ser solen gå ner bakom huvudön Mangareva och håller tummarna att natten ska bli lugn. Vi borde förstås ha lärt oss vid det här laget att med stora svarta moln kommer sannolikt squalls, regn och eventuellt åska, trots att prognosen säger något helt annat. Vi får en släng av åska, inte så nära den här gången men vi har tröttnat lite på det instabila vädret och går tillbaka till Rikitea.

Under den följande veckan är det fördelaktiga vindar att segla hit och det formligen väller in båtar. Från att vara 15 båtar under januari och första halvan av februari är vi nu närmare 30 gästande båtar. Det blir trångt i viken och här är inte helt lätt att ankra när de lätta vindarna får båtarna att dansa åt olika håll. Vi får ropa till en trimaran som kommer in och ankrar helt när oss, ”Du är för nära”. Ägaren gör den typiska ”Rycka på axlarna gesten” och vi gnisslar tänder. Lite senare drar en regnby förbi och hans båt är bara 7-8 meter ifrån oss, när han äntligen förstår innebörde av att vara för nära. Han drar upp sitt ankare och flyttar längre bort. (I och för sig helt nära en annan båt som också får lov att mota lite med honom innan han hamnar rätt).

En av båtarna som kommer till Gambier är rysk och har seglat från Chile. De har ”missat” (struntat i?) att ordna visum och blir ”utvisade”.Det vill säga de måste omgående lämna landet så fort de har tankat och provianterat. De får inte gå iland och de 7 personerna ombord tillbringar tiden med att fiska med harpungevär i viken.

I mitten av februari börjar vi kolla vädret och vindarna för att dra vidare norrut, åtminstone till Amanu eller Hao. Det är ju fortfarande cyklonsäsong men det är skapligt långt öster ut/ söder ut för att anses säkert. Det dröjer till den 20 mars innan ett lämpligt väderfönster uppenbarar sig. Nya båtkompisar bjuder på hejdå-brunch innan vi drar upp ankaret och seglar iväg. Precis som vi, är de flesta fast här i Franska Polynesien ett tag till. Det gör avsked mindre tråkiga. Vi kommer med stor sannolikhet ses igen. Vi sätter kurs mot Amanu i lätta ostliga vindar, att vi sedan råkar hamna i Hao får vi ta i nästa inlägg.

Hejdå Gambier!