In Stilla havet 2020

Vi bilar på Nuku Hiva

Vi har inga stora underhåll på båten just nu. Att-göra-listan innehåller mer planeringsrelaterade aktiviteter inför framtiden, som att spana in väderfönster och hålla koll på läget i New Zealand och de aktiviteter som krävs för att bli insläppt där. Vi har även vår trasiga Iridium Go som måste skickas till USA för reparation eller utbyte. Hittills har vi inte varit på platser där postgången varit direkt snabb, eller ens fungerande, men här i Nuku Hiva finns det möjlighet att skicka paket med flyg. Eftersom vi inte är inklarerade i landet måste vi klarera in på Tahiti (eller via en agent) för att kunna ta emot en ny apparat och då måste vi veta ungefär var vi är, när paketet kommer. Emellanåt tar vi oss i kragen och försöker planera strategiskt vad vi ska göra och när. Men det kokar alltid ner till att det är så många om och men, med allting.

När vi inte sitter med pannan i djupa veck och funderar över framtiden åker vi på bilutflykt med Cillan och Jocke runt Nuku Hiva. Det är minsann en smula äventyrligt. Tittar man på en karta ser man tydligt att vägen går runt ön. Tittar man i verkligheten är det inte en väg. Det är en sämre version av en kostig. Hjälm, tandskydd och njurbälte hade faktiskt varit på sin plats. Den första biten av vägen går till flygplatsen och är riktigt skaplig med någon form av beläggning på körbanan. Det är brant, kurvigt och väldigt vackert. Vi kör genom flera olika klimatzoner med ökenliknande landskap, frodig djungel och branta berg. Överallt ser vi vildhästar, getter och grisar. Efter flygplatsen börjar den mest äventyrliga delen av rundturen med den leriga hjulspårsstigen som kartan säger att vi ska följa. Vi fnissar mellan varven för det är helt makalöst. Då och då är det stopp för att fotografera samt för att dricka kaffe. När vi kommer till byn Hatiheu lagom till lunch, har restaurangen stängt för dagen på grund av för få besökare. I affären finns inget bröd eller sån lyx. Det slutar med att vi sitter på stranden med varsin påse ostbågar och läsk. I alla fall en stund, sedan börjar det regna och vi får sitta i bilen för att avsluta ”lunchen”.

Vi åker vidare genom landskapet och stannar vid Kamuihei för att titta på arkelogiska lämningar efter Marquesas ursprungsbefolkning. Under den enorma heliga Fikusen som lär vara över 600 år sägs det finnas mänskliga kvarlevor efter offerriter. Vi tittar på ruiner efter petroglyfer, tempelruiner, och kokgropar och förundras över hur många människor som levde här innan Europerna kom med sina sjukdomar, sprit och religion. Det sägs att det levde över 100 000 människor här och sedan var det bara några tusen kvar. Trots en del regnskurar, mygganfall och skumpiga vägar bedömmer vi utflykten som mycket trevlig och lönsam eftersom vi ”hittar” mango, pamplemosse och carambolfrukter. En bra skörd helt enkelt.

Ankringsviken Taiohae på Nuku Hiva ligger vackert omgiven med höga berg och grönskande sluttningar. En nackdel är att det rullar väldigt mycket i viken, för det mesta. Det är nästan värre än att vara ute och segla. Att sjösätta jollen och snurran från dävertarna när det gungar är riktigt besvärligt och ska man göra något nere i båten blir man nästan lite sjösjuk. Vattnet är ganska grumligt och efter att ha sett hur hajarna käkar fiskrens i hamnen blir man inte så värst badsugen. Trots det gillar vi Taiohae. Vi går på restaurang för första gången på 4 månader och äter supergod pizza med tillhörande öl. Vi promenerar runt i omgivningarna och ser välskötta trädgårdar, kvinnor med blommor i håret och män med traditionella tatueringar. Utbudet av affärer, magasin på franska, är bra och vi hittar faktist sånt vi saknat ett tag; wasabi, havregryn och grovt mjöl. Jag lyckas till och med köpa en sladd att ladda telefonen med.

Det stora samtalsämnet just nu är att Franska Polynesien öppnat upp för flyget och turister. Turisterna som kommer ska ha genomförda Covid-19-tester och ytterligare test ska tas efter ankomst till Franska Polynesien. Det kommer även att ankomma seglare som ska återförenas med sina båtar som de av en eller annan anledning lämnade vid landets ”lockdown” den 21:a mars. Här i Nuku Hiva märks en oro bland seglare att det ska slinka igenom smittade individer och att vi ska hamna i nåt elände med karantän och eventuellt bli sjuka själva. Från och med nu har det också införts nya regler, som vi får reda på vid morgonens vhf:nät. Det sägs att man måste ha munskydd på sig i affären, annars får man böter. Det är det stora samtalsämnet nummer två, framförallt hur man tillverkar egna munskydd. Jag har inte googlat det själv men är spontant skeptisk till hemmagjorda munsskydd. Eftersom vi idag behövde handla, letar vi fram byggmasker som vi sätter på oss och promenerar in i affären med. The locals tittade på oss om om vi vore från en främmande planet. Det var bara vi på hela Nuku Hiva som bär munskydd. Ja, och så en annan seglare förstås. När vi senare hittar reglerna på nätet står det att man är tvungen att ha munnskydd om man åker komunala transportmedel. Det är ju en viss skillnad mot att gå i affären. Det är särskilt en individ som deltar i det här vhf:nätet, som är väldigt tongivande och väldigt negativ över att man släpper in turister i Franska Polynesien. Han piskar upp stämningen på ett tråkigt sätt. Varje mening börjar med ”Inte för att vara negativ, men...” Såklart har han rätt att vara orolig och såklart har han rätt att uttrycka det, men det finns ju olika pedagogiker. Nåja. Vi känner att det är dags att komma undan från alla diskussioner och funderingar och en smula negativa vibrationer. Vi drar vidare till nästa ankring.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Kort stopp på Hiva Oa

Posted on 2020-07-12

Nice i Nuku Hiva

Posted on 2020-07-15

Previous PostNice i Nuku Hiva
Next PostVi besöker Franska Polynesiens högsta vattenfall

No Comments

Lämna gärna en kommentar...