Vi seglar till Brisbane

Bundaberg Marina – Australiens ostkust, april 2024

Efter 1,5 år är båten tillbaka i vattnet igen, och det är oändligt skönt. Allt är dock inte på långa vägar fullständigt återställt. Vi har den trasiga sprayhooden och nya segel högst upp på vår fixar-lista och för att komma närmare kapell och segelmakare behöver vi förflytta oss närmare en storstad, i det här fallet Brisbane.

Vi har mejlat en handfull segelmakare och ganska förbryllade inser vi att de knappt ids svara, eller svarar med halvhjärtade standardofferter utan någon större tydlighet. När vi äntligen får tipset om Evolution Sail får vi svar och offert på vändande mejl. De har goda recensioner, och verkar professionella. Vi reder ut en del frågetecken och bestämmer oss sedan för att acceptera offerten. De kan fixa nya segel på fem veckor.

Efter två veckor i marinan i Bundaberg, ser vi skymten av ett litet väderfönster för att kunna ta oss söderut. Segelmakaren behöver mäta upp båten inför tillverkningen av seglen och förhoppningsvis får vi även tag i en kapellmakare. Vi letar i gömmorna och hittar en checklista inför avgång. Vi har faktiskt glömt bort en del. Vi ger oss ut på en testsegling och kontrollera att allt verkar fungera som det ska.

På påskdagens morgon lämnar vi marinan, laddade med sjösjukepiller, matlådor och nedladdade poddar. Seglingen är beräknat att ta knappa två dygn. Det blåser 7 ms och med ett rev i storseglet och ett i genuan går vi på en ostlig sträckbog. Äntligen är vi ute på havet igen. Det är en härlig men konstig känsla. Så pass konstig att jag efter två timmar är rejält sjösjuk, kräks upp frukosten och får gå och lägga mig. Sex timmar senare vaknar jag och mår riktigt skapligt igen. Vi rundar Frasier Island, slår och styr mot Brisbane.

Helt enligt väderprognosen avtar vinden under det sista dygnet och på morgonkvisten slutar det blåsa och vi startar motorn. När det ljusnar upptäcker vi att ett toppvant är trasigt, en tråd har släppt och spretar rakt ut. Det är ju en ganska väsentlig del av riggen och för avlastning tar vi ner storseglet. Trots att det under kvällen börjar blåsa igen törs vi inte hissa på.

Vid 4-tiden om morgon kör vi in i Manly Harbour och navigerar oss försiktigt fram till East Coast Marinas bryggor. Här finns 1200 båtplatser och trots ganska svag belysning lyckas vi hitta vår plats och lägga till utan några fadäser. Ja, vi väcker så klart upp en båtgranne, som tar emot våra tampar, men han skulle ändå stiga upp påstår han och hälsar oss välkomna till marinan.

Manly är en förort till Brisbane, här ligger vita nybyggda villor med pool på sluttningarna ner mot havet. Det finns ett mindre centrum med en affär, några caféer och restauranger och en båttillbehörsaffär. Längst strandlinjen finns en flera mil lång gång och cykelväg. Själva hamnen rymmer flera olika båtklubbar och marinor och det är endast ett fåtal båtar som det bor någon i. Jag tror att vi är enda utländska båten. På vår brygga bor förutom den lättväckta mannen, en äldre man med sin hund. Han stannar gärna till och pratar, men är nästan omöjlig att förstå. Det är en bred och grötig dialekt. Vi nickar och ler mest. Många förvarar sin båt i ett “båtparkeringshus” och på helgerna är det mycket ståhej när båtar ska lyftas ner från hyllorna och sedan tillbaka upp igen på söndageftermiddagen.

På grund av den trasiga riggen har vi nu fått ett nytt projekt, att få tag i en riggare som kan komma och göra en bedömning över vad som behöver åtgärdas. I Bundaberg har vi träffat en riggare sedan tidigare som vi nu kontaktar. Han kommer ganska omgående och åker upp i masten. Hans bedömning är att vi faktiskt kunnat tappa masten för av vantet finns bara någon enstaka tråd kvar. Hans förslag på åtgärd är att vi mastar av, byter delar av riggen samt spridarna. Han är en supertrevlig person, men en del av hans bedömning gör att vi känner ett behov av en ”second opinion”.

Vi får ett tips av marinan och några dagar senare får vi tag i en annan firma som kan komma ganska omgående. Den här riggaren har en annan uppfattning gällande spridarna och kan utföra arbetet med att byta ut riggen utan att vi mastar av. Vi bokar in honom för arbetet. Naturligtvis hade vi kunna byta bara delar av riggen men när det nu börjat fallera, är det lika bara att byta allt, annars kan man misstänka att vi är på någon avlägsen plats utan riggare nästa gång det händer. Det kommer att kosta ett gäng sköna slantar och väntetiden är 5 veckor, då vi måste vara kvar i marinan. Vi hade ju tänkt segla runt i området i väntan på nya segel, inte ligga stilla i en marina. Suck.

Några av de kapellmakare vi kontaktar har ännu längre väntelista är 5 veckor. De nämner 6-12 månader, eftersom det varit en ovanligt regnig och blåsig sommar är det många som behöver hjälp. Till sist, när vi redan gett upp hoppet och börjat prata om att få den stackars sprayhooden att överleva till Fiji, får vi tag i en firma som lovat att hjälpa oss. Nu håller vi tummarna att de håller vad de lovat.

Vädret är för det mesta soligt och varmt, nätterna är svala och det är nästan så att vi börjar undra var fleece-filtarna håller hus. Vi passar på att besöka IKEA och hyr oss en Uber-carshare, en bil vi kan köra själva var helst vi så önskar. Vi äter köttbullar, köper lingonsylt och nya bäddmadrasser.

Vi promenerar runt i Manly, badar i (barnens?) plaskpool, studerar tidvattnet och delar av djurlivet. Klart att vi står ut att vänta i 5 veckor?!