Vi stämplar in oss i Puerto Obaldia – Panama

Vännerna på Bliss lämnade marinan ett dygn före oss och passade på att besöka Cartagena. Jag kurerade min magsjuka och därför lämnade vi Santa Marta ett dygn senare den 18 december. Enligt vindprognosen skulle det bli rejält med vind första dygnet och i princip vindstilla det sista. Vi hissade segel och till att börja med snurrade mest vinden och vi, omkring i bukten utanför Santa Marta. När vi kom längre ut från land, blev det åka av. Under dagen hade vi stadigt 12 ms. I vindbyarna betydligt mer. Sjön och vågorna växte sig större och eftersom vi hade dem snett i sidan fick vi då och då in dem i sittbrunnen. Allt blev saltigt, fuktigt och klibbigt. Vi passerade den omtalade floden Rio Magdalena där det tydligen ska välla skräp och bråte ut i havet. Det syntes tydligt att vi passerade flodens utlopp då vattnet blev brunt men trots att vi spejade och spanande syntes inte det minsta kolapapper i vattnet. Under natten ökade vinden något och vi såg 18 ms på vindmätaren. Vi hade revat storseglet och trots det formligen forsade vi fram i nedförsbackarna på de stora vågorna. Loggen visade 15,5 knop, och för vår båt var det definitivt en toppnotering.

Jag hade tack och lov satt på mig sjösjukeplåster och kände mig ganska pigg, hade jag inte haft plåstret hade jag nog blivit rejält sjösjuk.

Under dagen på det sista dygnet dog vinden ut och vi gick för motor. Vi mumsade pasta carbonara och stora skivor ananas. Jag gick och lade mig vid halv sju på kvällen och sov djupt i över 5 timmar då Sivert väckte mig. På min vakt, mitt i natten var månen dold bakom stora svarta moln. I fjärran började kornblixtar lysa upp himlen. Det var som om någon mitt i den mörka natten blinkade till med gatubelysningen. Havet och båten lystes upp. Blixtarna kom tätare och tätare och slutligen hördes även åskans mullrande. Några blixtar slog ner i havet. Sen kom regnet. Det vräkte ner i över en timma. Regnet var välbehövligt och spolade rent båten från allt salt. Det kändes aldrig riktigt läskigt, trots att jag vanligtvis hatar åska, kanske för att det kändes så långt bort. Sivert sov djupt och hade ingen aning om ovädret. Vid nästa vaktavlösning i den tidiga gryningen såg vi att vi skulle komma fram i mörkret och drog ner på farten. Nu fick vi börja hålla utkik efter skräp igen. Stora stockar, grenar och mycket plastskräp dök upp i var och varannan våg. Under morgonen fick vi äntligen vhf-kontakt med Bliss som låg ca 3 timmar bakom oss. Vi hade försökt ropa upp varandra av och till under det sista dygnet, men utan resultat. Avståndet hade varit för långt.

Vid halv åtta tiden om morgonen kom vi äntligen fram till Panama och utposten Puerto Obaldia, nära gränsen mellan Colombia och Panama. Vi hissade den gula flaggan och ankrade straxt utanför några höga betongbryggor. Vi åt frukost, städade upp och badade. Några timmar senare kom Bliss och tillsammans med Jocke och Cecilia, gav vi oss in till land för att klarera in i Panama och även få seglingstillstånd att fortsätta segla längst Panamas kust.

Betongbryggan i sig, är ett äventyr att försöka komma upp på. Därefter möttes vi av en vaktkur med beväpnade poliser som sa ”Numero, numero” till oss. Vi kunde inte riktigt räkna ut vad det var för nummer han vill ha, så vi log brett och sa att vi skulle till Immigration, då fick vi gå.

På immigrationskontoret fick vi lämna kopior på alla våra dokument, samt skanna våra fingeravtryck innan vi fick våra pass stämplade. Till sist var det hamnkaptenen som skulle utfärda seglingstillståndet. Vilken underhållning! På sitt skrivbord lade han en bunt dokument, alla med karbonpapper emellan och sedan började han mödosamt fylla i alla uppgifter på varje dokument. Vissa dokument saknade karbonpapper då togs det fram ur skrivbordslådan och häftades omsorgsfullt fast med häftapparat. Och så fylldes även dessa dokument i. Uppgifterna som skulle skrivas in var det vanliga; båtens material, antal motorer, antal master osv. När alla dokument var ifyllda plockade hamnkaptenen fram sina stämplar. Vi hade fått en hint om att det skulle bli ”stämpel-bonanza” och mycket riktigt. Med tre olika stämplar gick han igenom högen och ”kabonk”, stämplade sammanlagt 40 gånger. Vi filmade detta och hamnkaptenen log en smula när han såg det. Totalt tog det 35 minuter att skriva, häfta, stämpla, samt pilla bort häftklammrarna igen. Seglingstillståndet kostade 198 usdollar. Man kan ju säga att man får många stämplar för det priset.

Vi strosade en sväng på stan, om det nu kvalar in som stad? Det fanns en kyrka, en skola, några enkla restauranger, ett bageri och några små affärer. På gatorna sprang hönsen omkring och en stor flock med gamar sneglade på oss från ett hustak. Vi promenerade tillbaka till bryggan, förbi polisen som for upp från sin stol och kom ut från vaktkuren. ”Numero, numero” ropade han på oss. Han skulle också ha kopior på våra dokument och våra pass. Det blev en vända till byns kopieringsmaskin innan han var nöjd. En annan polis engagerade sig i vårt ärende och tyckte det var dåligt att vi inte talade spanska. Han nästan motade ut oss på bryggan och sa flera gånger med hög och myndig stämma: ”Goodbye, goodbye, goodbye”.

Nåja nu var vi ju ialla fall ordentligt inklarerade i landet och kunde hala den gula flaggan och hissa Panamas. På eftermiddagen firade vi Jockes födelsedag med bubbel och skönsång. Hade vi haft kännedom om hans födelsedag innan, hade vi såklart haft med oss en fin present, så som en teckning, eller liknande.

Vi kände alla att den här platsen och den rulliga viken inte är ett ställe att stanna länge på, så i imorgon bitti säger vi ”Goodbye, goodbye, goodbye, till Obaldia.