Vi träffar Keorna – Arthurs Pass

Vi lämnar Christchurch med blåa faran, vår hyrbil. Vi styr österut mot bergen. Solen skiner och vi susar fram genom ett platt landskap med höga ridåer av cypress och tall. Här och var står får eller kor och betar i det torra gräset. Dagens delmål är ”fjällbyn” Arturs Pass på drygt 700 möh och 15 mil från stan. Byn är en knutpunkt för nationalparken med samma namn och här passerar de som vill turista, vandra eller cykla omkring i bergen.

Vägen slingrar sig fram längst forsande floder, branta raviner och i fjärran skymtar snöklädda toppar. Det är som ett vykort, och lite av det vi hoppades få se här i Nya Zealand. Något annat vi pratade ganska tidigt om när vi planerade vår långsegling var möjligheten att få se en Kea, en papegojart som endast finns i Nya Zealand. Redan 2016 funderade vi över möjligheten att segla hit och träffa en. Nu har vi ju inte seglat hit, men vi vill fortfarande se en Kea…

Längst vägen stannar vi på en plats kallad Kura Tawhiti eller Castle Hill. Platsen är helig för ursprungsbefolkningen, maorierna, men det går bra att följa stigen runt bland de märkliga stenformationerna av kalk- och sandsten. Här lär falkar häcka bland klipporna, och man ombeds att hålla sig till stigen då de bevakar sitt revir ”med näbbar och klor”. Vi klarar oss utan någon sammanstötning.

Redan vid infarten till byn Arturs Pass, möts vi av en vägskylt med en Kea. Det verkar som ett bra tecken att papegojorna finns i närheten. Planen är att promenera till ett närliggande vattenfall och vi har sett att Keorna i bland gillar att ställa till med ofog på bilarna på parkeringsplatsen. Vi har dock slut på vatten och svänger in till ett café mitt i byn, för att fylla på i vattenflaskan. Och tänka sig. Där på uteserveringen hoppar den obekymrat runt och, gissar jag, snokar efter bortglömda pommes frites eller något annat gott.

Keorna riskerar utrotning, de är duktiga flygare och namnet Kea är maori, för hur de faktiskt låter ‘keee-aaa’. De låter inte så mycket när de underhåller förtjusta gäster på byns kafé, men de som har en godsak i handen är klart favoriserad av keorna framför de som bara håller i en kamera. Överallt sitter dock stora skyltar där man uppmanas att inte mata dem, vilket alla verkar respektera. Men jag tycker inte papegoja i fråga ser helt nöjd ut över uppmaningen…

När vi räknar efter har vi sett fem olika Keor. Vilken lycka! När vi hängt färdigt med dem är det dags för promenaden till vattenfallet. Vi parkerar bilen på närmaste parkeringsplats, och där finns ju inga papegojor, för vi vet ju var de håller hus.

Stigen går upp och ner för berget, genom trollskogen, för att ta oss till plattformen där vi kan titta närmare på det 131 meter höga vattenfallet Devil’s Punchbowl.

Det är högtryck inom hotellbranschen den här tiden på året. Att bara dyka upp på ett ställe och tro att det finns något ledigt rum går bort. Det är till och med svårt att boka övernattning med några veckors framförhållning om man inte vill betala 3000 kronor per natt för ett högst normalt hotellrum. Det är därför vi hamnar på Otira Stagecoach hotel. Det var det som var ledigt i närområdet.

Utanför hotellet hjälper vädret som blivit dystert och grått till att förstärka känslan av skräckfilm. Det är prylar överallt och det mesta har sett sina bästa dagar.

Det känns inte bättre när vi kommer inomhus. Här finns mycket konstiga saker. Allt med ett lätt lager damm. Nu ska vi ju endast sov här en natt, tack och lov, i morgon far vi vidare österut.