In 2019 Colombia, slider

Vi vandrar till Ciudad Perdida

Den Glömda Staden som Ciudad Perdida betyder, är en arkeologisk plats i bergskedjan Sierra Nevada de Santa Marta, med en fascinerande historia. För att ta sig dit måste man vara beredd på en krävande vandring i flera dagar upp och ner för berg, korsa floder, slåss mot mygg och sova tätt intill främlingar.

Vi var båda två väldigt överens om att den här vandringen skulle vi INTE göra. Absolut inte. Nej, vi var för gamla och otränade. Så hade vi bestämt, tills vi i princip första kvällen i Colombia träffade ett engelskt par som var helt lyriska: “Ni bara måste göra Ciudad Perdida” och “Det är klart ni klarar av det!” och “Det är så fantastiskt“. Vi sneglade på dem, de såg ut att var äldre än vi, kanske lite senigare och förmodligen mer vältränade. Någonstans där, och efter att ha gjort några längre övnings-vandringar bland bergen i Minca, beslöt vi trots allt att ta oss an vår kanske hittills största fysiska utmaning någonsin. Vi skulle gå till the Lost City.

Eftersom det inte är tillåtet att irra omkring själv bland bergen hade vi bokat vår vandring i grupp, med ett välrenommerat företag – Magic Tours. De försåg oss med matnyttig information och dagarna innan höll vi på och packade, vägde packningen, rensade bort och lade till igen. Vi ville verkligen ha så lite att bära som möjligt.

Första dagen var jag lite nervös, och funderade en hel del på om jag skulle klappa ihop där uppe på berget och behöva bli evakuerad ner med mula. När vi dessutom kom till kontoret på morgonen och såg resten av vår grupp började tvivlen jaga mig. Vi var totalt 10 personer och ingen annan var över 30 år. Alla såg dessutom ut som om de tillhörde friidrottslandslaget, sportiga och vältränade. Vi stuvades raskt in i en jeep och kördes fort ut ur staden. Efter ett kort stopp fortsatte jeepfärden upp för berget på en skumpig nästan obefintlig väg. I byn El Mamey, fick vi kliva ur. Vi åt lunch och vår guide Nelson och vår översättare Wolf berättade om de kommande dagarnas färdplan. Sen gav vi oss av.

Jag hade läst på, om den här vandringen på diverse bloggar och många hade uttryckt att den första dagen skulle vara värst. Det började med en vandring genom byn, längst en grusväg som ringlade sig lätt uppåt. Vi passerade betande kor och porlande bäckar. Sen kom uppförsbackarna. I stekande sol, på knaggliga stigar med löst grus stretade vi på upp, upp, upp. “Friidrottslandslaget” med Wolf i spetsen spurtade på, medan Sivert och jag segade oss upp, i vår takt. Bakom oss fanns alltid guiden Nelson. Han log tålmodigt och sa bara “Tranquilo”.

Uppe på bergstoppen väntade frukt. Stora skivor av saftig vattenmelon. Utsikten var bedårande med bergen och dalarna. Sedan gick vi nerför. Ner, ner, ner på leriga smala stigar. Med jämna mellanrum ropade någon “Mula!”. Då klev vi åt sidan för att släppa förbi en karavan av mulor som bar upp eller ner förnödenheter för berget. Första dagens vandring var 6 kilometer lång och slutade i lägret där vi skulle övernatta. Där väntade också dopp i floden som var isande kallt men underbart skönt. Vi duschade, tog på oss långbyxor och smörjde in oss i myggmedel. Våra svettvåta kläder hängdes på tork och vi insåg att de definitivt inte skulle torka under natten. Vår grupp bestod av fyra holländare, en australiensiska, en tysk och två spanjorer. Under kvällen drack vi några öl tillsammans och började trevande lära känna varandra. Vid halv nio tiden kröp alla till sängs i sin myggnätstäckta våningssäng. “Vi behöver sova, i morgon är ju värsta dagen”, sa någon.

Klockan 5 var det uppstigning. Ny torr t-shirt, torra strumpor och ett sort lass äggröra till frukost. Vid 6-tiden gav vi oss av igen. Dag två var värst. Över 15 kilometers vandring med brant stigning uppför och brant lutning nerför. Vi stannar vid Kougi-stammens bosättning. Den traditionellt vitklädda befolkningen bor fortfarande i hyddor och lever mycket av sitt liv enligt gamla traditioner. Deras förfäder bodde en gång i tiden i den glömda staden. På eftermiddagen kommer vi till ett nytt läger. Vi äter grillad fisk och ris. Guiden Nelson sätter sig med oss på kvällen och berättar om livet i bland bergen om jordbrukarna och om kokainet. Alla i vår grupp är intresserade och ställer massor av frågor. Tolken Wolf översätter och det är en mycket gemytlig stämning. Vi somnar senare ovaggade till ljudet av kväkande grodor och floden som brusar helt nära.

Tredje dagen stiger vi åter igen upp innan soluppgången. Vid 6-tiden lämnar vi lägret med lätt packning. Vi har fått varsin liten minryggsäck av Magic Tours där vi kan bära kamera, vattenflaska och myggmedel. Resten av packningen kan vi lämna i lägret. Vi följer den brusande floden Buritaca. Vi går ganska raskt och jag ser den slingrande stigen, mossan, och vattenfallen i ögonvrån. Jag hade gärna stannat flera timmar för att lyssna, andas och fotografera. För att komma till Ciudad Perdida korsar vi floden och traskar sedan 1200 små, små steg upp för det branta berget och sedan är vi äntligen framme.

Lite stenar staplade på varandra, kanske ni tänker. Ciudad Perdida är så mycket mer. Resterna av en stad, med gömda skatter, med stigar och gångar mödosamt uthuggna ur berget, palmer, lianer, vitklädda Kougis och kanske en känsla av ledmotivet från Indiana Jones.

Besöket är väldigt välorganiserat och trots att vi säkert är över hundra personer på gång samtidigt, koordineras det så väl att vi bara ser ett 20-tal andra turister medans vi är där. Nelson leder oss runt bland de olika terrasserna och berättar historien om den glömda staden. Han är mycket kunnig. Vi beundrar utsikten och äter snacks som någon bemödat sig med att bära upp åt oss. Efter tre timmars strosande bland sten, mossa, kokainbuskar, och vidunderlig utsikt promenerar vi tillbaka på de smala vingliga trappstegen, korsar floden igen och äter så småningom en välsmakande lunch i lägret tillagad av vår kock Jesus.

På eftermiddagen går vi vidare till vårt nattläger. Det börjar smådugga för att precis när vi når fram, ösa ner. Vi dricker varm choklad och äter nypoppade popcorn. Gruppen trivs bra tillsammans och skämt och lustigheter haglar. Vi har bokat en 5-dagars vandring, medan alla andra ska gå en 4-dagars och alltså gå i mål dagen efter. Nu börjar ungdomarna lirka med oss och övertala oss att hänga med hela vägen i mål. Det har vi ju definitivt inte tänkt oss. Packningen är tung av alla våta kläder och det blir väl alldeles för jobbigt att gå hela sträckan, tänker vi. Vi funderar hit och dit. Det som avgör saken är att den 4:e vandringsdagen, för vår del, egentligen är ganska dåligt utnyttjad, vi kommer att sitta i ett tråkigt läger och vänta. Dessutom går det att skicka den tunga packningen med en mula ner till målgången. (Och är det riktig kris kan man åka motorcykel sista biten).

Sagt och gjort. Den fjärde dagen börjar som alla andra. Rejäl frukost, färsk frukt, fylld vattenflaskan och torr tröja. På lämpliga ställen längst leden säljs det sportdryck, och med Gatorade i magen får vi oanade krafter. Vi traskar på de många och långa kilometrarna upp och ner för berget. Wolf som tycker om att hålla hög fart har lovat att ta det lite lugnt vilket han inte kan hålla. Vi fortsätter att gå i vår takt. När vi går i mål är vi bara 10 minuter efter friidrottslandslaget. Vi har klarat oss från skavsår och vrickade fötter. Vi har inte klappat ihop. Vi har överlevt. Vi firar med varsin kall öl, kramar om våra vandringskamrater och säger “Well done”!

Vi klarade Ciudad Perdida, stort tack till bästa gänget som peppade oss!

Här finns lite mer faktabaserad information om Ciudad Perdida och vår vandring.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Previous PostSanta Marta Colombia
Next PostAdiós Colombia!

2 Comments

  1. vivianne karlsson
    2 months ago

    Jättekul att följa er resa, väntar redan på nästa strapats ni ska besegra. God Jul!

    Reply
    1. Anki
      2 months ago

      Tack och God Jul önskar vi dig också!

      Reply

Lämna gärna en kommentar...