Vidare mot kusten

Vi lämnar bergen och kör till kusten. I den lilla byn Hokitika på västkusten stannar vi till för en bensträckare. Vi passar på att ta en promenad längst stranden. Vågorna dundrar in över den svarta sanden och det ser nästan ut som en krigsscen med vassa klippor och drivved. Västkusten på sydön är den del av Nya Zealand som får mest nederbörd per år. Här på stranden anordnas varje år en sand- och drivvedsfestival och vi går runt och tittar på konstverken skapade av det havet lämnat från sig på stranden.

Längst kusten frodas sandflugorna under sommaren. De är motsvarigheten till våra myggor och efterlämnar kliande bett på oskyddad hud. Efter första besöket utomhus smörjer vi noga in oss med insektsmedel innan vi stiger ur bilen. Det blir dock inte så många fler stopp då det börjar regna när vi lämnar byn. Det är inget vackert och stillsamt regn, det formligen vräker ner. Vi kör med vindrutetorkarna på högsta hastighet. Allt regnande fyller varje dike och bäck med forsande vatten och längst den lodräta vägrenen knuffar sig nya vattenfall fram mellan ormbunkarna. Vi skyndar till vårt boende där vi skruvar upp värmen på elementet. Det är urrigt och kallt.

Nästa morgon när vi vaknar har det slutat regna och termometern visar 12 grader, och vi lämnar vårt boende för att titta på en glaciär. I området finns två kända glaciärer, Franz Josef och Fox. Tack vare det milda klimatet på låg höjd är dessa glaciärer några av de enklaste att besöka för vanligt folk, inte bara bergsbestigare. Om man inte exakt kommer ihåg skillnaden mellan en glaciär och en vanlig snöhög på berget säger wikipedia följnade ”En glaciär är en stor massa av trögtflytande is över landskapet, formad av kompakterad snö i ett område där ackumulering av snö överstiger av- dunstning och sublimation. Den skiljer sig från permanenta snölegor då dessa inte har iskärnor och från dödis då dessa inte rör sig plastiskt.”

Foxglaciären vars högsta del ligger på 2600 meters höjd och den lägsta endast på 300 meter över havsytan är nästan inlemmad som en del av regnskogen. Sedan 1880-talet har den flyttat sig 3 kilometer. Under senaste åren har den ökat farten med upp till 4 meter per dygn.

På parkeringen är det endast en annan bil, så här tidigt om morgonen. Paret som hoppar ur sin bil har short på sig medan vi diskuterar huruvida mössa är nödvändigt (ja, nödvändigt!). Från floden ångar det och runt bergen vilar gråa moln. Vi håller tummarna att vi ska slippa regnet och promenerar raskt uppför berget. De med shorts går ännu raskare. Promenadstråket går genom frodig regnskog där gårdagens regnande lämnat all växtlighet nyduschad. Träden formar nästan valv över våra huvuden.

Vid utsiktsksplatsen över glaciären varnar en tydlig skylt, faran att gå förbi avspärningarna. Det kan lossna stora sjok av is som kan komma farande nerför berget. Klart att vi gör som parkvakten säger!

På ganska långt håll ser vi så glaciären omgiven av berg och moln. Promenaden är vacker, men ärligt talat själva glaciären är för långt bort för att riktigt imponera.

När vi kommer tillbaka till parkeringen är det påtagligt fler bilar parkerade. Solen tittar fram mellan molnen och vi rattar vidare längst den slingriga vägen till vårt boende. Via Air Bnb har vi bokat en stuga medanför ett högt berg. Via appen har vi fått tydliga instruktioner hur vi kommer åt nycklarna och kan checka in oss själva. Solen värmer skönt och vi kan sitta ute i trädgården och äta hemmalagad kvällsmat.

Nästa morgon fortsätter vi till staden Wanaka. Vi passar på att proviantera, det vill säga fylla kylväskan med frukostprodukter och fikabröd. Och självklart måste vi göra som alla andra turister, fotografera ”det där trädet” i Lake Wanaka. Det är ett pilträd som står ett 10-tal meter ut i sjön. 2014 vann en Nya Zealänsk naturfotograf pris för sitt fotografi av av just den här pilen, sedan dess samlas (vi) turister för att försöka få till ett liknande prisvinnande fotografi.

Efter Wanaka ringlar sig vägen om möjligt ännu mer nerför berget. Vägen är omtalad och olycksdrabbad, då dess hårnålskurvor inte är att leka med. Vägen heter the Crown Range road. Straxt innan de värsta kurvorna börjar finns en utsiktplats där den stundande färden kan studeras.

Vi tar oss ner, lugnt, säkert och utan tillbud. Vägen fortsätter mot kusten till området som heter Fiordland. Här ska vi bo några nätter och utforska Milford Sound.