Lenakel på ön Tanna är känt för att vara en dålig ankring, med usel hållbotten och dyningar som rullar in och gör tillvaron ombord besvärlig. De första dagarna när vi ligger ankrade är vinden ostlig och vi känner endast av en stilla rullning. ”Äsch det här är väl inte så dålig ankring säger vi nöjt.” Men sen, när vinden vrider och blir mer sydost är dyningar brutala. Det är nästan omöjligt att laga mat, eller ens ligga och läsa. För att inte tala om nattsömnen, det är som att försöka sova i en torktumlare. ”Usch vilken dålig ankring, säger vi nu missnöjt.”
När det ljusnar äter vi frukost, drar upp ankaret och motorerar i motvind och besvärliga vågor för att runda ön och komma till viken på andra sidan ön, Port Resolution. Ön Tanna och Port Resolutions stora dragplåster är den aktiva vulkanen Mount Yasur som lockar besökare från när och fjärran, till stor del seglare. Efter att vi rundat den södra udden rullar vi ut genuan och seglar längst kusten. Vi svänger in i viken, som man knappt anar förrän man är mitt för inloppet, mellan revet med skummande vågor och branta sandfärgade klippor. Här ligger några ankrade segelbåtar samt nyzeeländarna som redan är på väg till vulkanen. Själva är vi möra efter dålig nattsömn och den stampiga färden hit. Vi lägger oss i varsin soffa och bestämmer oss för att inte göra något mer ansträngande denna dag.
Nästa dag spanar vi in omgivningarna. Viken kantas av branta klippor, frodig grönska och stränder. Ner för klipporna rinner hett vatten och då och då pyser det ut stora moln av ånga. Det finns ju som sagt en aktiv vulkan i närheten. Det känns hm..kanske inte helt stabilt. Vi sjösätter jollen och åker in till stranden. Här ligger kanoter urholkade av mangoträd på rad. Det är inga museiföremål vi tittar på, männen paddlar runt med dem inne i viken och fiskar med nät. Vi följer stigen genom byn, möter människor som hämtar vatten vid brunnen, väver mattor och pratar i mobiltelefon. Det sägs att jordmånen här är god, det odlas bananer, papaya, kokos och grönsaker.
De flesta seglare som seglar till Vanuatu klarerar även in här i Port Resolution. Det är lämpligt för att sedan, i medvind segla norrut till resten av Vanuatus öar. Det finns en samlingsplats som kallas Yachtklubben, vilket för tankarna till en byggnad med marina inslag, här är det ett soltak dekorerat med flaggor från besökande båtar och bord och stolar för att kunna sitta ner vid mötet med tull och immigration. Det har funnits en rejälare byggnad här tidigare men den sägs ha blåst bort i en orkan.
Vi letar efter Wyrri, det är han som organiserar utflykter till vulkanen. Han sitter under Yachtklubbens soltak tillsammans med en annan man, som ser ut att vara en seglare. Medan Wyrri letar efter en penna går jag runt och filmar omgivningarna. Jag filmar de ankrade båtarna ute i viken, men när seglaren ser min kamera höjer han handen, döljer sitt ansikte och säger bistert att han verkligen inte vill bli filmad. Jag ber om ursäkt och säger att jag inte har filmat honom och kommer heller inte att göra det. Han muttrar något. Sedan kommer Wyrri och säger att allt är fixat, vi kan komma tillbaka klockan halv tre för att åka till vulkanen. När vi går därifrån är jag ganska nyfiken över varför mannen inte gillade kameran. Jag var liksom 20 meter bort, vänd åt andra hållet? En ökänd gangster, en avhoppare som lever med ny identitet, eller en helt vanlig person med kameraskräck? Vi får förmodligen aldrig veta.
Vid tretiden blir vi upphämtade av vår chaufför som kommer skumpande med sin fyrhjulsdrivna pickup. Han är även lärare i byskolan och låter en bunt ungar och ytterligare en hög med skolväskor, få skjuts på flaket till grannbyn. När barnen hoppar av, får någons mormor åka med, hon går längst vägen med en machete och en påse grönsaker. Fast en väg är det inte i egentlig mening, det är mer som en utgrävd lerig flodfåra. Vi skumpar fram, då och då får vi stanna och släppa fram grisar som bökar eller höns som springer över vägen.
Väl framme på Mt Yasurs besökscenter får vi vänta in några fler besökare innan vi får en säkerhetsgenomgång. Innan pandemin var det 50-60 personer som kom varje kväll för att besöka vulkanen. Turismen har ännu inte helt återhämtat sig men framförallt har inrikesflyget just gått i konkurs, vilket resultera i att få turister kan ta sig hit. Ibland är här bara några seglare som besöker vulkanen. Denna kväll är vi cirka tio personer, majoriteten är kinesiska turister. Säkerhetsgenomgången är inte direkt kristallklar, kvinnan som är ansvarig verkar blyg och talar otydligt. Då och då smäller det till i fönster och dörrar, som vid ett rejält korsdrag. Jag hoppar högt varje gång. Äsch säger guiden , ”det är bara vulkanen”. Den har alltså mindre utbrott, flera gånger i timman, och med en smäll kastar den ur sig lava, rök och gas. Är det här besöket verkligen en så bra ide?
Efter en kort bilfärd, på en om möjligt ännu sämre ”väg”, kommer vi upp på parkeringen helt nära vulkanens kant. I led promenerar vi sedan uppför en markerad stig och så står vi där, med endast ett rangligt staket som skydd och tittar ner i vulkanens inre. Tack vare vinden, blåser rök och gas bort från oss, men då och då sveps vi ändå in i stickande svaveldioxid, man får ta flera steg tillbaka och vända sig om för att andas in frisk luft. Vulkanen smäller med jämna mellanrum av sina rökpuffar så att tryckvågen känns i öronen. När skymningen faller syns tydligt den röda lavan som en fontän där nere på botten. Det är en märklig och mäktig upplevelse.
När det är mörkt tänder vi våra ficklampor och tar oss ner för stigen till våra väntande bilar. På hemfärden plockar chauffören upp en dunk med okänt innehåll samt en dam med resväska som får åka med på flaket tillbaka till byn.
Nästa dag bestämmer vi oss för att följa medvinden till ön Efate och Vanuatus huvudstad Port Vila. Det blir en odramatisk segling som tar ganska exakt 24 timmar innan vi svänger in i den stora viken utanför huvudstaden. Just den här dagen är det lördag och väckelsemöte inne i parken, samtidigt som ett stort australiensiskt kryssnings fartyg släppt av några tusen passagerare i land. Det är liv och rörelse överallt. Vi snurrar flera varv på ankringsplatsen innan vi får till det. Det är fläckvis ganska djupt och vi måste hålla undan för bojar och andra båtar. En argsint tysk, visslar på och tycker att vi ankrat för nära (det tycker inte vi), men vi ankrar om en bit bort. Inne i land dundrar “Halleluja” i högtalarna på högsta volym.
Efter att vi pustat ut åker vi in till land, knyter fast jollen vid kajkanten och tar en promenad. Efter en stillsam vecka i Lenakel och Port Resolution är det här en plats med många nya intryck att ta in. Framförallt väckelsemötets böner och rop, blandat med kristen reggae och alla människor, gör oss en smula omtumlade. Vi följer vägen till stans största matvaruaffär där vi till vår lättnad ser att här finns allt vi kan tänkas behöva i matväg, om än dyrt. Köttfärs, kyckling, grytbitar, ost, smör och ägg. När vi besökte den lilla matvaruaffären i Lenakel fanns där just inget att handla, mer än tonfisk på burk, ketchup och matolja. Den här matvaruaffären gör oss glada.
När det gäller framtidsplanerna har vi försiktigt börja skruva ner förväntningarna över att komma till Fiji. Vindprognoserna ser inte bra ut, så långt man kan se och ju längre norr ut vi tar oss, desto svårare kommer det att bli. Vi har börjat snegla på ett annat vägval och en ny plan, kanske fortsätter vi norr ut och tar oss till Salomonöarna, eller kanske direkt till Marshallöarna från Vanuatu? I Port Vila eller dess närhet stannar vi dock ett tag till, fyller på förråden, äter på restaurang och går promenader. Tids nog får vi se var vi hamnar.
+ There are no comments
Add yours