In Stilla havet 2020

Winter is coming

Ankringsviken i Rikitea surrar av rykten. Ryktena gäller mestadels situationen i Franska Polynesien och Corona. Då och då uppdateras restriktionerna och en del av information blir ”lost in translation” från franska till engelska som öppnar upp för olika tolkningar. Runt den 20:e maj får vi dock bekräftat från säker källa att alla seglare som nu befinner sig i Franska Polynesien är välkomna att segla runt bland öarna. Vi är sååå glaga över det! Den säkra källan, är självaste presidenten som uttalat sig.

Vädret här i Gambiers har varit väldigt blåsigt. Det har blåst en iskall sydlig vind som gjort att vi letat fram fleecefiltar, collagetröjor och långbyxor om kvällen. Vi är ju för sjutton i söderhavet, men här är allting tvärtom. Norrläge är bättre än söderläge. Sydliga vindar är kalla och nordliga varma. Snart är dessutom vintern här, vilket kommer att innebära sjunkande temperaturer i både luft och hav. Brr det är verkligen dags att åka norrut.

Under de här blåsiga dagarna har det också varit en del dramatik i viken med båtar som draggat och nästan kolliderat, tack och lov utan några skador på båtar eller människor. Ankringen är ganska överbelagd med 30-talet båtar som väntar på andra vindar och fraktbåten. Det är inte helt lätt att få till det i den ganska djupa viken med en del grundflak och kastvindar från bergen som gör att alla båtar ligger åt olika håll när det blåser lättare vindar.

När vi inte huttrar i blåsten i båten, har vi tagit jollen in till land och gjort promenader runt på ön Mangareva. I lä är det varmt och skönt. Ibland går vi de branta stigarna upp och ner för berget och ibland följer vi slingrande vägar runt ön. Det bor cirka 700 personer på ön och de flesta bor i byn Rikitea. Här arbetar många på pärlodlingar med export främst till Japan och Kina. De flesta bor i små låga hus med välskötta trädgårdar. Det odlas frukt och grönsaker till husbehov och överallt sprätter höns omkring. Det är överhuvudtaget välskött och propert här och människorna gillar verkligen att elda. Det är löv, kvistar, palmblad och annat skräp från trädgårdarna som eldas upp, så runt byn brinner, osar eller pyr ständigt 4 -5 brasor. Ibland blir vi bjudna på mandariner när vi är ute och går. De tar vi tacksamt emot, annars har vi ett sjå med att äta upp alla våra bananer som mognar samtidigt. Vi äter bananbröd, bananpannkaka och varvar med banansmoothie.

Mellan perioderna av blåst drar vi ut på ankring. Vi lämnar Rikitea med solsken och lätta vindar. De kyliga sydliga vindarna har ersatts av mer varma vindar från norr. Vi startar datorn med navigationsprogrammet Open Cpn, en gps och nerladdade spår att följa. Inom atollen är bara delar av vattnen sjömätta och de verkar stämma ganska väl, men i den nordligaste delen är det helt vitt på sjökortet. Det finns ingenting angivet, inga symboler, färger eller djupangivelser. Spåren vi laddat ner är gjorda av andra seglare och vi följer helt enkelt spåren och håller samtidigt vaksam utkik i fören. Det som är helt avgörande för att kunna hålla utkik är solskenet och färgen på vattnet. Vi börjar lära oss vad de olika blåa nyanserna betyder för djupet. Här och där dyker det upp mörka fläckar som är vassa korallhuvuden som kan vara djupt nere eller ganska ytligt. Om toppen på fläcken ser brunaktig ut, är det definitivt grunt. Dessa vill man inte köra på. Helst ska solen befinna sig bakom båten, för att korallhuvudena ska synas bäst. Det är en smula nervkittlande att tuffa fram över det kristallklara vattnet och försöka förstå om det går att åka över de mörka fläckarna eller om det kommer att ta stopp med en smäll. Det är förmodligen en vanesak och vi är ännu nybörjare på ”atollfärd”. När jag ser en misstänkt klump framme i fören som vi saktar glider över, är det fortfarande 5 meters marginal.

Vår första ö som vi besöker kallas ”Two Palm island” av förklarliga skäl om man ser den (bild kommer senare). Vi snirklar in mot ön och spanar efter den största tänkbara sandfläcken där vi kan släppa ankaret. Här ligger korallhuvudena tätt och för att inte fastna eller förstöra korallerna måste vi göra ankarkättingen ”flytbar”. När vi släpper ner ankaret knyter vi fast några fendrar med jämna mellanrum så att kättingen flyter ovanför korallerna. Det har vi heller aldrig prövat tidigare men det visar sig inte vara särskilt komplicerat. Vi snorklar på ankaret och intilliggande korallklumpar och försöker uppskatta var vi hamnar om vinden vänder. Det är inte helt enkelt och det är nog ofta större avstånd till hotande koraller än vi tror. När ankringen är avklarad kan vi konstatera att färgen på vattnet är något av det vackraste vi sett. Jocke flyger med drönaren och på bilderna syns tydligt alla korallhuvuden som vi inte vill kollidera med.

På Two Palm Island går vi öpromenad vilket går ganska fort. I skymningen kommer öns tusentals eremitkräftor fram. De kommer promenerande längst med stranden och verkar nästan nyfikna av sig. Vi samlar ihop ved och skräp och i solnedgången tänder vi en brasa. Sedan sitter vi där och filosoferar över livet och motar med närgångna eremitkräftor. De nyper oss faktiskt i tårna, så helt genomsnälla är de inte.

Vi passar även på att snorkla när vi är vid Two Palm Island. Vi hittar lite fin snorkling med vackra koraller och färgglada fiskar ganska nära ön. Fiskarna här är ganska stora eftersom ingen fiskar dem på grund av risken för Ciguatera. Ciguatera är en alg som finns i fiskarnas inre organ. Om man äter fisk med Ciguatera blir man rikitgt dålig och kan till och med dö. Vi ser revhaj, stora stim av papegojfisk och även nya bekantskaper som Red teeth triggerfish.

Nästa dag är det dags att tuffa vidare. Ön vi tar oss till ligger 20 minuter norr ut och heter heter Puaumu (uttalas Poo-ah-ooh-moo). Vi hittar varsin sandfläck att ankra på och kan konstatera att botten är hård och att ankarfästet kanske inte är det bästa. Det får duga och vindarna ska vara lätta. På ankringen vid Puaumu firar jag min födelsedag på bästa sätt. Jag blir uppvaktad med frukost på sängen, och får (kanske världens) godaste hembakade bröd av Cillan och Jocke. Vi äter tårta och dricker bubbel och i present får jag även ett par nya tofflor. En fantastiskt trevlig kväll avslutas med grillning och stjärnklar himmel.

Väderprognosen talar om lätta vindar och det blir mycket riktigt några dagar med bara krus på vattenytan. Men även lätta vindar ställer till det för oss. Båten glider runt och ligger inte alls uppsträckt som vi planerat. Tidigt på morgonen, redan vid 5-tiden, väcks vi av ett krasande ljud. Vi rusar upp och kan konstatera att vi glidit in på grunt vatten och det är dessutom lågvatten. Kölen har nuddat botten och vi ligger oroväckande nära en korallklump. Det är fortfarande mörkt och vinden ökar långsamt. Om man lyser med ficklampan ner i det kristallklara vattnet kan man inte avgöra hur djup det är. Vi drar in mer kätting för att komma ut på lite djupare vatten och väntar in det första gryningsljuset så att vi kan tuffa ut på lite djupare vatten och ankra om.

När en otäck front med hårda vindar och regn börjar dyka upp i prognoserna, lämnar vi de oskyddade vattnen och styr kosan till en hög vik med lä där vi kurar i blåsten i över en vecka. Usch vilket blåsväder. Vintern är verkligen på gång.

Vi har fortfarande världens segaste internet. Inlägget kommer att kompletteras med bilder vid ett senare tillfälle.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Framme

Posted on 2020-04-19

Funderingar om frukt

Posted on 2020-05-12

Kung Kokos av Gambiers

Posted on 2020-05-20

Previous PostKung Kokos av Gambiers
Next PostTopptur i Gambier

1 Comment

  1. Pirjo
    2 months ago

    Spännande med alla koraller!

    Reply

Lämna gärna en kommentar...