Det kostar cirka 330 kronor för två personer per dag i turistskatt att vistas på den lilla brasilianska ön Fernando de Noronha. Vi stannar tre dagar, promenerar och provianterar. Ön tar emot maximalt 400 turister per dag och i princip alla är brasilianare från fastlandet. Allt här går ut på turism, som ett brasilianskt Mallorca ungefär. Det är inte riktigt vår kopp te, men är ett perfekt pitstopp för en lång atlantöverfart.
Provianteringen går sådär, men vi lyckas handla kycklingfiléer, korvar, grönsaker och en vattenmelon. Vi lämnar den väldigt rulliga ankringen den 10 mars och sätter kurs mot Grenada.
Långa överfarter tenderar att bli ganska rutinartade, med variationer av segelsättning och matintag. Klockan 18:00 går Sivert och lägger sig och blir väckt kl 21:30. Jag sover sen till 01:15 då vi oftast äter en skål med flingor. Klockan 05:00 sker nästa vaktombyte som varar fram till 08:00. Då äter vi frukost. Sivert uppdaterar loggboken med vår position och laddar ner en ny väderprognos under förmiddagen, jag bakar bröd var 3:e dag. Lunch intas cirka 12:00 och består ofta av någon form av wrap med tonfisk eller ägg. På eftermiddagen turas vi om att ha ”fritid” och titta på film, vila eller skriva blogginlägg. Kvällsmat intas runt 17:30. Ofta får man en hårt ransonerad chokladbit som efterrätt.
Vakten innebär att befinna sig i sittbrunnen och ha koll på segel, kurs och vindstyrka. Ibland möter vi lastfartyg som dyker upp på AIS:en, vi har larm aktiverat vid risk för kollision. Om allt känns stabilt kan vi ta kortare tupplurer, annars är det ljudböcker eller musik i hörlurarna som sällskap.
Jag lagar maten och Sivert diskar. Schemabrytande aktiviteter kan vara att ändra segelsättning eller reparera något. Lite då och då infaller hygiendag med dusch och hårtvätt, men beroende på hur mycket båten lutar och vädret i övrigt är dessa dagar något sporadiska. Den största utmaningen är att lära sig sova med alla ljud ombord, av båten som forsar genom vattnet, och ibland något som ”klonkar” eller skramlar. Vi har tillbringat mycket möda med att eliminera ljud från kryddburkar, kastrullock, porslin och spritflaskor. En natt blir jag tokig på ett knackande ljud som visar sig vara ett stöd till bordsklaffen i salongen som rör sig i takt med båtens krängningar.
I takt med att vi närmar oss ekvatorn blir det varmare i både luften och vattnet. Några dagars färd från Fernado är vi tillbaka på norra halvklotet och det känns lite anmärkningsvärt att vi kanske aldrig mer kommer att befinna oss söder om ekvatorn igen. Dessvärre glömmer jag bort att prata med min krukväxt Basilikan som får en begravning till havs.
Vi seglar ganska nära kusten (typ 40 nm) och passerar Franska Guyana, Surinam och Guyana. Vattnet är inte längre atlantblått, snarare buteljgrönt och medströmmen gör att vi forsar fram. Här är väldigt många fiskebåtar och de flesta har AIS men det är inte läge att sova på nattpassen. Vi har flera dagar med frisk nordostlig vind och gör god fart. En dag blåser det lätta vindar, knappt segelbart och när vind och vågor inte är överens känns det obalanserat och seglen smäller till då och då. Det blir svårt att sova och för att överhuvudtaget kunna fylla seglen måste vi ändra kurs och seglar inte ens mot mål. Det är frustrerande.
När det är motgångar ombord gäller det att påminna sig själv att vi båda sannolikt lider av sömnbrist eller åtminstone lätt utmattning. Jag blir ganska lättrörd och kan lyssna på musik som plötsligt framstår som sorgligast i hela världen (vilket den egentligen inte är). Men lika fort kan vi pigga på oss igen genom en skön dusch, en extra chokladbit eller att det börjar blåsa lite lagom från rätt håll igen.
En natt när jag sitter där i mörkret känner jag doften av brandrök. Definitivt en frän stickande doft. Jag kontrollerar om det är något fartyg i närheten eller om vi är så nära land att doften av en eventuell skogsbrand skulle kunna sprida sig ut till havs. Det är inget sådant. Jag sniffar ner i salongen och känner doften tydligare. Sivert är inte lika svårväckt som vanlig när jag med skärrad röst ropar att det luktar brandrök. Jag tänker tusen tankar, att vi åker omkring i en plastbalja med gasol, diesel och bensin, typ ombord på en moltovcocktail. Hur fungerar livbåten nu igen? Har jag packat grabbagen med det viktigast? och var är alla brandsläckare ombord placerade?
Det är ingen rökutveckling bara den där lukten och jag sniffar omkring som en blodhund. Sivert kontrollerar batteribanken, elskåpet, motorn till autopiloten, och allt övrigt elektrisk som är påslaget. Till sist hittar vi orsaken, och det visar sig vara strömbrytaren till släpgeneratorn som är korroderad, och alldeles sotig. Den går att byta ut och doften av brandrök försvinner.
Samma dygn är det flera småsaker som behöver åtgärdas och verktygslådan används flitigt. Efter det kan vi luta oss tillbaka och återgå till invanda rutiner.
Eftersom vi i princip måste väja för ön Tobago för att komma till Grenada bestämmer vi oss för att göra ett kort ”nödstopp”. För 12 år sedan satt vi på en hotellbalkong på Tobago och tittade ut på de ankrade båtarna, och sa till varandra att det vore rätt najs att segla hit för egen köl. Och nu är det avklarat.
De sista 80 nm från Tobago till Grenada klaras av under natten i ganska lätta vindar. Vi kommer fram till Grenadas huvudstad St George tidigt om morgonen och lägger till vid en mooringboj. På sluttningarna runt staden ser vi färgglada hus, palmer och blommande bouganville. Det blir raskt ett dopp i badbar temperatur (28.5°). Båten ser ganska skabbig ut, med långhalsar och gröna alger. Den ser ut som värsta långseglarbåten. Vi har ju trots allt seglat i nästan sex veckor från Namibia, med det korta stoppet på Fernando, och klarat av över 5000 nm, så lite smuts på ytan får vara förlåtet.
Nu ser vi fram emot att komma i fas med allting, sova ordentligt och återställa båten. Hej Karibien!
Så imponerad av er. Vilket äventyr. Ni är så modiga. Även väldigt duktiga berättare pch det känns härligg att ”få vara med” på ett hörn av er fantastiska resa. Tack för det. Segla säkert ( eller vad man nu säger på seglarspråk).
//Liane