Vi höll koll på väderprognoserna i flera dagar och beslöt till sist att måndagen vädermässigt såg ut som en bra avresedag. Vi gjorde som vid alla andra avseglingar, förberedde oss med matlagning (Köttfärssås och Gulasch den här gången), laddade ner böcker och poddar och gick sedan igenom vår checklista för just avsegling. På checklistan står både sånt som har med båten att göra men även för ankomsten till den nya platsen/landet.

När man seglar till Colombia rundar man den ökända udden Punta Gallinas. I seglingsbeskrivningar kan man läsa att området är ett av de värsta som finns att segla förbi, med grov sjö och accelererande vindar. (Det låter ungefär som att man inte kommer att överleva en sådan segling.) Man ska hålla sig långt ut från land, ungefär där 1000-meters kurvan på sjökortet går och gärna välja ett väderfönster med lätta vindar.

På måndagen tuffade vi ner till Barcaderahamnen, klarerade ut och lämnade snart Arubianska farvatten. Med frisk vind och rejäl medström, forsade vi fram. Vi mumsade köttfärssås och pasta, lyssnade på våra ljudböcker och njöt av den fartfyllda seglingen. Några timmar senare var det dock slut på den forsande framfarten, vinden minskade och vi guppade fram. Solen gick ner i väster och bakom oss steg samtidigt en praktfull måne upp ur havet. Alltså det finns nog inget trevligare än att ha en måne som likt värsta gatubelysningen lyser upp havet. För att inte tala om alla stjärnbilder som dyker upp på himlavalvet.

Vinden tilltog under kvällen och vi gjorde på nytt god fart. Vi turades om att sova i vanlig ordning och den som höll vakt satt där i sittbrunnen med månen, stjärnorna och uppläsaren av ljudboken som sällskap. I mitt fall var det Marie Richardson som läste boken “Ett jävla solsken” och Siverts sällskap var Tomas Bolme som läste boken om Adolf Hitler.

Någon gång mitt i natten passerade vi Punta Gallinas, den ökända udden, utan vare sig grov sjö eller förfärliga kastvindar. På morgonkvisten, precis innan soluppgången, dök ett gäng delfiner upp och roade mig med sina hopp framför stäven. I en annan tid när vi inte sett delfiner tidigare, hade jag säkert väckt Sivert, men nu är sömnen mer prioriterad än att yrvaket komma upp och titta på delfinshow. Under Siverts eftermiddagssömn mötte vi även två valar, på väg åt andra hållet. Jag väckte honom inte den här gången heller, det kan vara så att han är lite skeptisk till min valobservationer men jag har faktiskt bild på två suddiga stjärtfenor, precis innan valarna dyker ner i havet. Under dagen blir jag lite krasslig, mår illa och får ont i huvudet. Jag försöker dricka och peta i mig något att äta men det enda som smakar gott är Barbecue-chips och läsk. Det är ju inte direkt hälsokost men, men, efter det piggnar jag i alla fall till och det är ju huvudsaken.

En ny natt kommer och går. På morgonen ser vi Colombias bergiga kust och även fast vi är långt ute till havs känns en doft från land som påminner om fuktig jord. Sista timmarna dör vinden ut helt, vi går för motor och stannar till mitt ute på havet för att svalka oss med ett hastigt dopp.

När vi kommer in i bukten där staden Santa Marta ligger, ser vi höghus, stränder, palmer, och en marina omgiven av vågbrytare. Vi ropar upp marinan och även om jag råkar kalla dem för “Santa Maria Marina” istället för Marta fattar dom vad jag menar och vi blir ledsagade till vår plats vid bryggan av en mötande jolle. Väl förtöjda vid bryggan känner vi genast att vi kommer att tycka mycket om det här stället. Vi ser trevliga seglare vi mött förut, det finns wifi och det mesta, när det gäller mat och dryck verkar vara billigt. Här blir vi nog kvar ett bra tag!