Vi lämnar Savusavu och seglar söderut till Koro Island. För några år sedan fanns här en resort med bar, pool och moringarbojar som seglare kunde utnyttja. 2016 kom cyklonen Winston och förstörde stora delar av ön, och sedan kom Covid. Oklart vad som orsakat nedstängningen här men det verkar helt öde i viken. Kvar finns en sliten boj som vi, efter viss tvekan, knyter fast oss i. Det är 20 meter djupt och botten sägs vara full av trasiga koraller som ankaret kan fastna i. Repet ser nött och slitet ut och vi aktiverar två ankarlarm för att vara på den säkra sidan. Inne på land skymtar en övergiven resort, och hur länge vi än tittar i kikaren syns inga människor till. Dagen därpå försöker vi ta oss i land. Den brygga som en gång sträckt sig långt ut i viken är dock trasig och vid lågvatten är det mängder av vassa koraller som sätter stopp för vår upptäcktsfärd. Istället ägnar vi dagen åt administrativa arbetsuppgifter, eftersom internet är enastående bra, och söker visum, kontaktar marinor och googlar flygbiljetter. Om 3 månader hoppas vi vara på väg till Australien.

Den kortsiktiga planen är att ta oss till huvudstaden Suva för att söka mer avancerad sjukvård för min läpp som inte läker. Vi ska dela upp seglandet och mellanlanda några dagar på en annan ö innan vi går till Suva. Om läppen, som genom ett under, börjar läka och se bättre ut, kan vi revidera planen och segla någon annanstans. När vi lämnar Koro eskorteras vi ut ur viken av ett gäng ystra delfiner, innan vi styr väster ut till ön Makogai.

Djupa ankringsvikar verkar vara standard i Fiji. I viken Dalice på Makogai, ankrar vi på 19 meters djup i det mörka vattnet. Bergen runt oss bildar en fond av tropisk grönska och borta vid stranden skymtar några hus. Ön har en intressant historia då regionens leprakoloni var placerad här mellan 1911 till 1960-talet. I dag odlar Fiskeridepartementet fram de tidigare nästan utrotade jättemusslorna i stora bassänger.

Dagen därpå åker vi in till byn för att fråga om sevusevu. Det är söndag och vi är nästan helt säkra på att söndagar inte passar sig för sevusevu. Vi möts av en leende trevlig man som hälsar oss välkomna. Vi frågar om sevusevu och nämner i samma andetag att i morgon måndag kanske passar bättre. Han skiner upp. Ja måndag är mycket bättre, i dag söndag vilar alla. Men vi är välkomna att promenera på stranden. Vi behöver verkligen sträcka på benen och passar på att strosa långsamt på svart sand och knaggliga stenar.

På måndagen efter frukost åker vi tillbaka till byn. Vi har inte våra finaste kläder på oss, känslan är att det är inte den allra högtidligaste av ceremonier vi ska vara med om. Vi möts av Joe, som jobbar på Fiskeridepartementet. Han heter egentligen något fijianskt som påminner om ”Joe”. Vi gör likadant och presenterar oss som Steve och Anne och allt blir genast mycket enklare, än att komma dragandes med Sivert och Anki. Vi behöver inte upprepa eller ljuda våra namn en enda gång. Joe tar med oss till sitt hus där vi slår oss ner. Vi samtalar en stund innan han genomför sevusevun och tar emot våra rötter. Han berättar vidare att i byn bor 6 familjer och de flesta arbetar med musselodlingen. Här finns internetmottagning, om man tar en 15 minuters promenad upp på berget och att barnen går i skola i byn på andra sidan ön dit de åker båt. Joe tar sedan med oss på en promenad till leprakolonins ruiner, kyrkogården och musselodlingarna.

1969 förflyttades den sista patienten från Makogai till sjukhuset i Suva och anläggningen stängdes. Då hade den medicinska utvecklingen kommit så långt att den här typen av platser inte längre behövdes. Patienterna kunde nu behandlas med antibiotika. Det måste ha varit fantastiskt att få det beskedet när man kommit hit som patient med inställningen att dö här, att trots allt få återvända hem igen. Som mest vårdades 4000 patienter och cirka 1000 ligger begravda bland de överväxta gravstenarna på en kulle en bit från byn. Här skymtar namnen på patienter, nunnor och präster.

Joe berättar att kolonin fungerade som ett miniatyrsamhälle där olika etniska grupper bodde för sig själva, där vården sköttes av nunnor och att det fanns både utomhusbiograf och fängelse. Marken var uppodlad och inte som nu nästan helt överväxt.

Nästan samtidigt som leprakolonin stängdes startades projektet med att odla fram jättemusslor som då var i princip helt utrotade. I stora bassänger pysslar man nu om de små musslorna tills de är stora nog att placeras ut i det fria.

Det är en intressant plats att besöka och vi stannar på Makogai ytterligare en dag innan det är dags att segla till Suva.