Vi vinkar hejdå till ”vår nya kompis” Carl Henrik, när vi lämnar ön Banedup och går för motor bort till Eastern Lemon Cays, en grupp öar utspridda runt en grund fjärd där väldigt många båtar ligger ankrade. De flesta verkar köra charter och har betalande gäster ombord. En av öarna tar betalt, en ”Visitors tax” på 3 usd och är översållad av badgäster, tält och serveringar. Eftersom fjärden har ett skyddande rev utanför så är vattnet skapligt stilla och en skön bris blåser över viken. Öarna runt omkring är turistanpassade med hus, hyddor och massor av turister. Det känns inte särskilt exotiskt. Med jämna mellanrum kommer någon paddlande i sin kanot och vill sälja molas, hummer, fisk, eller be om vatten. När det inte regnar måste det vara besvärligt att få tag i vatten här ute på de karga öarna. De flesta långfärdsbåtarna har watermaker och delar gärna med sig av sitt vatten.

Vi tar jollarna till närliggande ön Nuinudup där man kan öva på att posera vid palm. Några killar från en ankrad båt kommer in till ön med en jolle, skyndar sig i land och knycker några kokosnötter. Vi som läst guideboken över området vet ju att alla kokosnötter har en ägare, dessutom verkar det ju hiskeligt krångligt att få upp dem.

Natten blir nästan sval och det är första gången på riktigt länge som inte fläkten surrar över huvudet på oss när vi sover. När vi vaknar är det inte ett moln på himlen, det har inte heller hänt på länge. Vinden mojnar fullständigt och havet ligger som en spegel. Vi tar jollarna bort till den kända ön Dog Island som har ett vrak man kan snorkla på. På bilderna i guideboken ser det öde och vackert ut. När vi svänger runt ön och kommer fram till stranden med vraket får vi hicka. Ön och vattnet är fullproppat med människor. På stranden är det säkert hundratals människor som solar, spelar volleyboll och tar selfies. Vi åker tillbaka till Nuinudup där vi snorklar, badar, dricker kaffe och tar selfies.

Vår tid i San Blas / Kuna Yala börjar lida mot sitt slut. Vi tar farväl av Cillan och Jocke på Bliss som vi seglat med under flera veckor. Många skratt, middagar och bad har vi avverkat tillsammans med dessa sköningarna. Nu har vi ingen aning när vi möts igen. Förhoppningsvis får vi till en dejt i Stilla havet någonstans.

Vi säger också hejdå till Kuna Yala som vi tycker har varit trevligt, och absolut inte ångrar att vi besökte men 2-3 veckor räcker, i alla fall för oss. Vi seglar vidare till Bocas del Toro där vi ska träffa våra barn. Äntligen!