I vårt lilla mikrokosmos bestående av sittbrunnen där vi spenderar i princip all vaken tid, salongen där vi turas om att sova och akterdäck där vi utför diverse enkla gymnastikövningar, existerar också Coronaviruset. Vi har inte blivit smittade själva, vad vi vet men även om vi befinner oss 1000 sjömil till närmaste land påverkar det oss. Vi tänker på våra anhöriga, på permitteringar och på hela samhället som drabbas. Det känns förmätet att gnälla och beklaga sig över att vår priviligierade resa över Stilla havet också påverkas. I vår lilla värld upptar det här mycket av våra funderingar.

Just nu vet vi inte vad som kommer att hända när vi kommer fram till Franska Polynesien. Många rykten cirkulerar bland seglare, några på väg över havet som oss, andra som fastnat i Panamá. Vi har inget internet utan kollar mejlen flera gånger om dagen för att se om vi fått ny information. Våra bästa tipsare heter Rudy och Teresa, amerikanska seglare som vi träffat på under färden. De har dragit i handbromsen och väntar i en marina i Panamá. De har skickat info som säger att just nu är Franska Polynesien stängt. Att man får gå till en ö och bunkra och tanka, för att sedan åka vidare. Åka vidare i det här fallet betyder minst en veckas seglande, kanske mer och väldigt oklart var vi ska ta vägen.
Just idag har vi minst 2 veckor, förmodligen mer att segla innan vi är framme. I allra bästa fall har regler och stängda gränser ändrats igen, till vår fördel. I värsta fall får vi segla till en obebodd ö och leva nåt slags Robinson-liv bland kokosnötter och lobsters.

Det här inlägget skulle egentligen handla om vår segling förbi Galapagos och hur vi ivrigt jagat fatt i passadvindarna. Vi tror vi hittat dom nu. Det går i alla fall fortare att segla nu! Bara 2800 sjömil kvar. Grattis Klara på födelsedagen. Hej så länge.

Publicerat via satellit. Vi kan inte svara på kommentarer eller bifoga bilder.