Här på Bonaire ligger man helst på boj. Bojarna ligger i två led. Populärast är det yttre ledet, eftersom vinden kan vända och det då blir grunt och läskigt nära land om man ligger på den inre raden.

Vi ligger i det yttre ledet och när vi hoppar i vattnet från båten hamnar vi rakt över korallrevets kant. Det är cirka 7 meter djupt och runt båten simmar vanligtvis ett stim av gul och svart randiga Sergeant fiskar. Vid något tillfälle de första dagarna var vi i båten och plötsligt hördes ett bubblande ljud. Det lät ordentligt i båten. Var det vi som hade börjat sjunka? Det visade sig att det var dykare som passerade förbi nere på botten. Dom är överallt, dykarna. På stranden, i vattnet och på stan. Och det finns ju en anledning med alla dessa dykare med tanke på det som finns under ytan här på Bonaire.

Det mesta handlar som sagt om dykning eller snorkling här på ön. Om det var något ställe i hela vida världen vi skulle börja dyka på så var Bonaire ett bra ställe. Jag och Cecilia på båten Bliss beslöt att göra ett ”prova-på-dyk” hos Dive Friends Bonaire. Vi fick en teoretisk genomgång och blev sedan utrustade och fick gå ner under ytan. Vi höll till i det grunda vattnet, gjorde lite övningar och dök sedan ner lite djupare och kikade närmare på korallrevet. För min del var det lite skräckblandad förtjusning och jag bestämde mig för att gå en Open water dive-kurs.

Sivert passade på att ta ett refreshdyk och de ringrostiga kunskaperna dammades av. Vi gjorde utflykt med vår båt till ön Klein Bonaire tillsammans med Jocke och Cilla på båten Bliss. Vi låg vid två olika dykbojar och Sivert och Jocke dök medan jag och Cilla snorklade. Reven runt Bonaire är friska och fyllda med koraller och fiskar. Sikten är ofta över 30 meter och temperaturen ligger stadigt på 27-28 grader, så ni förstår ju att man bara måste befinna sig under ytan, åtminstone med huvudet.

Jag klarade av dykkursen, kanske inte med bravur men utan att bli avskräckt. Jag kände att många moment skyndades igenom och jag hade svårt att tryckutjämna, förmodligen som en följd av det, lyckades jag få ont i örat, så det drog ut på tiden innan vi äntligen skulle dyka själva. Tillsammans med Cissi och Adde på Hakuna Matata beslöt vi att åka över till Klein Bonaire igen, för våra premiärdyk på egen hand. Sivert hade lyckats köpa en begagnad dykutrustning och vi andra hyrde.

Samma morgon som vi skulle dyka sas det på cruisers net, att det kunde finnas farliga (dödliga?) maneter i vattnet. Vi googlade, diskuterade och rådfrågade dykshoppen. Det visade sig att de här maneterna dyker upp när det blivit mörkt och att sannolikheten är minimal att träffa på dem. Inga officiella varningar var utfärdade. Vi beslöt att dyka.

Vi rullade ut genuan och susade bort till den norra sidan av Klein Bonaire. Fyra personer, 8 lufttankar, fyra utrusningar. Vi tog en en ledig dykboj vid dykplatsen Munk’s haven och sedan skulle vi, lite oerfarna dykare klä på oss, och hoppa i från båten. När man inte är van blir det en ganska klumpig manöver. Cissi och Adde hoppade i och försvann.

Sivert och jag ytsimmade in mot stranden, eftersom jag var övertygad om att örat skulle krångla ville jag ta det superlugnt. Vi gick sakta, sakta ner under ytan. Tryckutjämningen gick bra. Vi låg där ovanför botten i några minuter och andades. När andetagen blev lugna och fina och jag kände att jag hade kolla på kroppen gav vi oss i väg djupare. Nu vet jag inte om ni läst Tomtebobarnen av Elsa Beskow, men det var det jag tänkte på när jag simmade fram över de gulliga små korallerna som stod där som svampar i sanden. Det var en fantastisk känsla, att ha koll på läget att inte vara rädd, att Sivert simmade 2 sekunder bort och att jag kunde tryckutjämna. Tack Elsa för hjälpen!

Vi sammanstrålade efter våra lyckade dyk i båten och eftersom man bara får ligga 2 timmar på samma boj gjorde vi loss och bytte boj innan vi åt lunch. Nästa dyk gjorde vi vid Mi Dushi. Elsa Beskow och tomtebobarnen var inte lika påtagliga här. Alla fyra gjorde sällskap och vi följde revkanten och kunde till och med filma några korta sekvenser. Vi såg inga farliga maneter bara koraller och nyfikna fiskar. Kvällen avslutades med after-dive där vi inte kunde sluta prata om dykning. Nu vill vi bara dyka mer…