Karibien – sju år senare

Efter överfarten på 24 dygn från Fernando de Norohna i Brasilien till Grenada i slutet av mars, tar det ett tag att komma tillbaka till ett normalt liv. Det är lite som en seg jetlagg. Sömnbrist, utmattning och brist på ordentlig motion tar ett tag att återhämta sig från. De första dagarna gör vi bara några få saker varje dag från vår att-göra-lista sen måste vi vila, promenera långsamt eller frossa i god mat eftersom mataffären i St George är välfylld med godsaker. Det är skönt att vakna upp på en ankring de här första dagarna och veta att vi inte är ute och seglar, eller ska göra några längre färder på flera veckor.

Vårt första intryck av att vara tillbaka i Karibien är positivt, vi mindes från säsongen 2019, att det var överfullt av båtar och väldigt blåsigt. Eftersom det börjar bli sent på säsongen känns ankringarna inte fullbelagda och visst blåser det, men inte galet mycket. Vi acklimatiserar oss snabbt till soliga dagar och en trevlig badtemperatur. Vi passar på att snorkla på ett gäng statyer under ytan innan vi lämnar Grenada.

Under de kommande månaderna tar vi oss norrut till slutdestinationen i Karibien, St Martin.

Vi firar påsk på Carriacou, och övar upp flåset i de branta backarna. Överallt på ön syns fortfarande spår efter orkanen Beryl 2024 som smulade sönder det mesta. Hus, bilar och växtlighet. När vi ska lämna ön blir jag nästan osams med en snorkig myndighetsperson eftersom han absolut inte tolererar att någon annan än kaptenen är med på hans kontor. Jag biter mig hårt i kinden och lämnar kontoret.

Vi seglar vidare till Union Island och Chatham Bay och passerar därmed vårt eget spår. Och eftersom vi även korsat alla longituder och ekvatorn mer än två gånger, kan vi numera kalla oss världsomseglare. Vi firar så där lite lagom mycket med bubbel och funderingar över vad vi ska hitta på när vi kommer hem.

En dag när vi putsar och polerar rostfritt ser vi att vi har en skada på riggen och får genast annat att tänka på. Vi googlar riggare och fortsätter norrut.

Innan vi tar oss till Martinique där det finns en stor riggfirma stannar vi till på Bequia. Här är det fler båtar, mängder av charterkatamaraner både med och utan inhyrd kapten ombord. Vid ett tillfälle ankrar en stor katamaran väldigt nära oss, och när vindarna vrider båtarna hit och dit är det cirka 3 meter mellan våra båtar. Vi påpekar (försynt) att de är för nära men den franska kaptenen ombord säger att han faktiskt är “professionell kapten” så det är ingen fara. Suck. Nu uppstår ingen kollision, men så vidare värst professionellt är tveksamt. Något dygn senare vaknar vi mitt i natten av en lätt duns, jodå en annan katamaran har kolliderat med oss. Dock ingen skada skedd. De ankrar skyndsamt om.

Annars består underhållningen omkring oss av en båt med ett gäng polacker som lever en väldigt naken livsstil. De snorklar, övar fjärilssim och städar, spritt språngande nakna. Vi har verkligen olika böjelser här i världen.

Något som däremot är trevligt är att träffar Jan-Olof och Christina på båten Glittra som vi senast såg i Karibien 2019. Vi återupplivar gamla minnen och äter pizza.

I mitten av april är det dags att segla vidare till Martinique för ett besök hos riggfirman. Vi kanske har otur men företaget är en smula ogörliga, svarar inte på mejl, kommer inte på utsatt tid och skjuter upp vår bokade tid. Vi lyckas i alla fall få vårt trasiga vant utbytt och kan så småningom fortsätta norrut. (Och så klart hinner vi med ett besök på Mc Donalds, till Siverts stora lycka)

Vi besöker Iles des Saintes, som är en pittoresk liten ögrupp med vackra omgivningar, innan vi nattseglar till St Martin. Seglingen tar ett dygn och vi frasar fram i en sprakande solnedgång.

I St Martin stannar vi en vecka och passar på att tvätta och proviantera. Ön är en knutpunkt för båtar på väg åt alla håll. Norrut, österut och västerut. Det börjar bli hög tid att ha planerna klara för den kommande orkansäsongen. Efter lite funderande bestämmer vi oss för att avgå tidigare än planerat med siktet inställt på Bermuda. Dels för att besöka ett nytt land men även för att förhoppningsvis få en enklare segling därifrån till Azorerna. Så trots att det bryter mot alla vidskepliga traditioner lämnar vi St Martin på en fredag med fina vindar som ska ta oss de drygt 860 nm norrut. Vi tar adjö av Karibien och ställer in kursen på Bermudatriangeln.