Att korsa Mocambiquekanalen

För att ta sig från Madagaskar till Sydafrika finns inga perfekt rutter eller stadiga väderfönster. Det finns två halvdåliga rutter bägge med för och nackdelar. Tar man den södra rutten lämnar man Baly Bay och seglar längst med Madagaskars västkust till staden Toliara. Det finns inga bekväma ankringsvikar på vägen och sannolikheten att bli inblåst i den dammiga viken i Toliara med tjutande sydvästliga vindar och höga dyningar är ganska hög. När det väl kommer ett väderfönster korsar man Mocambique-kanalen och tar sig på 3 dygn till Linga Linga på Afrikas östkust, eller om man har tur hela vägen till Richards bay på 6 dygn.

Väljer man den norra rutten lämnar man Baly Bay, seglar rakt västerut tills man kommer över kanalen ganska kustnära, svänger söderut och flyger fram i medströmmen. Eftersom det är en ständigt sydgående ström är det näst intill farligt eller åtminstone omöjligt att kryssa söderut, man måste ha nordliga vindar, och får därför planera resan i etapper. De första 3 dygnen styr man mot ön Fogo och kan vänta där om det blåser sydligt, därefter kan man ta sig ytterligare 2 eller 3 dygns segling söderut till Bazruto eller Linga Linga. Oavsett vilken rutt man väljer är väderfönstren med nordliga vindar endast tillfälliga, förr eller senare dyker det upp sydliga lågtryck och att ta sig raka vägen från Madagaskar till Sydafrika är ytterst ovanligt. Den norra rutten är det vägval de flesta seglare väljer. Så även vi.

Vi lämna Baly Bay på Madagaskars nordvästkust på morgonen den 8:e oktober. Vi hissar storseglet och rullar ut genuan. Vi forsar fram i den friska vinden. Bakom oss lämnar vi kusten med ett praktfullt moln över land som när mörkret faller visar sig vara ett sprakande åskoväder. Det stannar dock nära kusten och ser ut som ett avskedsfyrverkeri. Fullmånen är gigantisk och stiger upp ur havet samtidigt som solen går ner. Vi ser en hel del fartygstrafik vars rutter verkar löpa från Afrikas udde förbi Madagaskars nordspets.

De följande dagarna är vindarna lätta och vi går en hel del för motor, och när vi börjar komma in i medströmmen krävs inte några höga varvtal på motorn, det går fort ändå. Emellanåt kan vi segla i halvvind, medvind och bidevind, och alla segelskiftningar håller oss i alla fall alerta. Som mest ser vi 4 knops medström. Väderprognosen stämmer väl och vi kan med god marginal ta oss till Linga Linga och hoppar därför över stoppet på ön Fogo. Vi forsar på med fina ostliga vindar.

Tidigt om morgonen den 12:e oktober, kommer vi fram till Linga Linga och följer en krokig rutt in mellan grunda sandrev för att till sist släppa ankaret bakom en udde med palmer och en resort. Udden ger inget vidare skydd mot kommande vindar, andra seglare har beskrivit att det blir stökigt här när det blåser från syd. Men det är inget alternativ att segla vidare i motvind. Under de följande dygnet fylls det på med fler båtar som sett samma prognos.

På resorten finns internet, restaurang och kall öl. Ingen klarerar in i landet, AIS:en är avslagen och det känns en smula obehagligt att vistas olagligt i landet. Troligen har ägaren tumme med myndigheterna, men vi rotar inte så mycket i det.

Vid lunchtid ordnas det en improviserad barbecue på stranden. Alla övriga seglare är franska, och instinktivt funderar vi på att tacka nej på grund av språkbarriären, men åker trots det in till stranden med en couscous sallad och nybakat bröd. Alla har med sig en maträtt att bjuda på och någon bjuder generöst på härliga starka grillade korvar. De i sällskapet som kan engelska tolkar utvalda delar av samtalen, och det blir trots allt en mycket trevlig långlunch i skuggan under mangroveträden. När det slutligen skärs upp och bjuds runt på paj med päron och mandel och en kladdig chokladkaka blir vi både mätta och belåtna. Någon frågar om det var värt att sitta några timmar och behöva lyssna på franskt babbel, och på det svarar vi att de kan prata på, så tar vi hand om chokladen .

Runt båten och även uppspolade på land hittar vi hundratals blåaktiga maneter, troligen Blue blubber jellyfish. De är inte farliga för människor och enligt internet går de till och med att äta, mums.

Under kvällen förändras vädret, det är inte bara sydliga vindar som anländer. Det här är ett lågtryck och himlen täcks av svarta moln. Vi lägger ut mer kätting, sätter ankarlarm och ju mörkare kvällen blir desto mer blåser det. Det här är en öppen vik mot syd men vi slipper i alla falla dyningarna. Det blir obekvämt och rulligt men inte farligt.

När lågtrycket passerat några dagar senare, blir det vackrare väder. Vi passar på att promenera längst den långa stranden, äta lunch på resorten och noggrant hålla koll på det kommande vädret. Det uppstår ett litet uppehåll i de sydliga vindarna tillräckligt länge för att båtar som sökt skydd ett dygns segling norr om Linga Linga hinner segla hit. Vi är nu nio båtar ankrade utanför resorten.

Sedan är det dags igen. Mörka moln och ylande sydlig vind. Vinden och tidvattnet kämpar om båtens position i vattnet, vi hamnar med vinden in i sidan och de korta halvmetersvågorna smäller mot skrovet. Det är omöjligt att sjösätta jollen och ta sig in till land utan att bli dränkt, och ingen vill lämna sin båt obevakad någon längre stund i det här vädret.

Efter en dryg vecka utkristalliserar sig en tillstymmelse till väderfönster söderut. Alla diskuterar, stöter och blöter om det verkligen är tillräckligt bra att ge sig iväg i. Vi bestämmer oss för att chansa, om vi inte hinner fram till Richards Bay innan nästa omgång sydliga vindar få vi söka skydd vid några öar utanför Maputo. Onsdagen den 22:a oktober klockan 6 om morgonen lämnar vi och fem andra båtar Linga Linga. En katamaran, två större ketcher och tre 40 ft monohuller.

Ut genom sandrevet är det medström och motvind. Vågorna är enorma och det blir några timmars stökig motorgång. Ibland är det lite väl mycket ubåt. Väl ute på öppet hav har alla lite olika strategier. De två ketcherna tuffar iväg i motvinden för motor, några av oss sträcker på ut till havs och någon gör ett slag in längst kusten. Efter några timmar är övriga båtar helt utom synhåll varken via AIS eller med blotta ögat. Vi gör några slag under dagen och när vi äntligen kan falla av med kursen ställd på Richards Bay blir det äntligen stabilare gång. Under de följande dygnet vrider vinden till nordligt och vi får använda alla segelsättningar där plattläns är den som varar längst. När vi seglar in i agulhas-strömmen har vi 3 knops medström, vi rusar fram som ett expresståg i hissnande 9-10 knop. Vi lämnar nu tropiska varma farvatten och letar fram strumpor, långbyxor, och stoppar i varma täcken i påslakanen. Luft och vatten temperaturen är bara runt 20 grader. Brr, det är jättekallt…

På fredagsmorgonen den 24:e oktober har vi 20 nm kvar till hamninloppet i Richards Bay. Vi har en fin bidevind och gör god fart även om strömmen gör så att vi måste korrigera kursen med 40 grader. Jag städar undan, diskar och får landvittring, vi ser land i horisonten. Vi dricker kaffe och spanar ut över havet. Under fikastunden ser vi en val 50 meter från båten, sen en sköldpadda, en flock delfiner och en haj. Det verkar onekligen finnas ett rikt djurliv här.

Klockan 10 på förmiddagen vrider vinden raskt till sydligt. Då förändras allt. Farten sjunker, våghöjden ökar och vi får motström. Den angenäma beräknade ankomsttiden förändras, vi gör dålig fart, tvingas kryssa för att överhuvudtaget ta oss fram. Efter fem timmars tålamodskrävande snigelfart mot ström och vind dör motvinden sakta ut och vi kan äntligen gå direkt mot mål. Vi kör in genom hamninloppet först klockan 5 på eftermiddagen.

Vi har kontaktat marinan i Richards Bay via mejl och får nu svar att det tyvärr inte finns någon ledig plats åt oss. Vi det här laget är vi hungriga, trötta, och besvikna. Ska vi verkligen behöva ligga vid reservbryggan som även är karantänsbrygga och bortom alla bekvämligheter under vår vistelse här? En stund senare kommer en kontaktperson från Sydafrikas segelorganisation och hälsar oss välkomna. Hon ger oss mängder av nyttig information och säger beklagande att vi måste stanna ombord tills vi klarerat in och det kommer att ske först dagen därpå. Det är vi väl medvetna om. ”Men ni kan beställa mat från den närliggande restaurangen om ni vill”, säger hon. Självklart vill vi det. ”Och i morgon när ni klarerat in har jag ordnat en plats i marinan åt er.” Sivert blir så glad att damen får en svettig kram av honom. Så kommer det sig att vi sitter där och äter revbensspjäll och grillspett när nästa båt anländer, flera timmar senare. Under natten anländer de två sista, och om det varit en kappsegling hade vi alltså kommit trea, endast katamaranen och den ena ketchen har anlänt före oss. Nu var det ju ingen tävling, men lite nöjda är vi allt…även med att äntligen vara i Sydafrika.