Mahjanga och vidare

Från Moramba Bay till Mahjanga är det 85 nautiska mil. Det är inget man tillryggalägger på dagtid. Vi kollar vindprognosen och ser till vår förvåning att det ska börja blåsa fördelaktiga vindar mitt i natten. Vi räknar på ankomsttiden och ser att om vi avseglar runt midnatt kan vi komma fram på eftermiddagen, dagen därpå. Sagt och gjort, klockan 23.45 ringer väckarklockan, vi stiger upp och ser oss om i den svarta natten. Det är skapligt enkelt att lämna viken i mörkret och med starkt lysande ficklampa följer vi vårt gamla spår ut ur viken. Tre andra båtar gör samma sak, och vi ser ut som en liten armada av båtar med lanternor lysande omkring oss. Halv ett kommer vinden och vi kan börja segla. På väldigt nära håll passerar vi en man i kanot som tänder en lampa och skriker på oss, vi är 10 meter från att köra över honom. Förutom det blir färden till Mahajanga händelselös, vinden byter riktning mitt på dagen och är starkare än beräknat.

Staden Mahajanga är en stor hamnstad i ett floddelta. Vattnet har en märklig rostbrun färg, inget man direkt vill bada i. I stället för att ankra utanför stadens smutsiga hamn, åker vi över fjärden och till byn Ketepsy. De övriga båtarna, Muskoka, Zelda och Rhapsody, som vi lärt känna i Moramba Bay gör samma sak. Natten blir lugn men morgonen, usch så blåsigt. Det går rejäla dyningar och vi bestämmer oss för att åka över till Mahajanga för att få lä och passa på att handla. När vinden vänder under eftermiddagen kan vi åka tillbaka till byn. Båten Muskoka tänker likadant och vi tuffar tillsammans över fjärden i det bruna vattnet och hittar lä bakom en stenpir.

Scott och Kat på Muskoka hämtar upp oss i sin jolle och vi åker in till stranden. Kat ska vara kvar i båten och vi behöver därför inte bekymra oss om besväret med jollen, hon kommer och hämtar oss på stranden när vi handlat klart. Vi promenerar upp på huvudvägen och Scott, Sivert och jag tränger ihop oss i en Tuk-tuk. Leader Price, säger vi och skumpar iväg genom stan. Slitet, och vackert på samma gång, det verkar lugnt och inte så mycket trafik.

När vi kommer fram till affären är den stängd med neddragna jalusier. Vi lyckas fråga chauffören om det finns andra matvaruaffärer och han säger Super-U, det känner vi igen och ber honom köra oss dit. Den affären är också stängd. Det här är ju konstigt. Vi försöker fråga varför allt är stängt men han verkar inte förstå frågan, eller veta svaret. Jag googlar om det kan vara en helgdag men så verkar det inte vara. Vi ber tuktuk-killen att köra tillbaka oss till stranden och det gör han men trots att vi försöker stoppa honom kör han in på en gård vid stranden med en stor skylt som säger ”Lovely Massage”. Ett gäng unga lättklädda tjejer springer nervöst iväg mellan husen och vi hoppar ur tuk-tuken och ber om ursäkt för vårt intrång. Ägaren till ”massagesalongen”, en fransman talar en smula engelska. Han ler och hälsar glatt. Av honom får vi veta att det varit demonstrationer och protester tidigare i veckan som lett till att man tänt eld på en del butiker och plundrat andra, dock inte här i Mahajanga. Här verkar affärerna vara stänga som en säkerhetsåtgärd. Förhoppningsvis ska affärerna öppna igen i övermorgon.

Eftersom vi såg flera öppna bensinstationerna passar vi på att köra en runda med tuktuk och diesledunkar innan sjöbrisen slår till på eftermiddagen, då det är näst intill farligt att vara kvar. Brytande vågor sköljer över däck, och det är extremt besvärligt att hissa upp jollen och även att ta upp ankaret. Vi seglar tillbaka till byn och ankrar i mer stillsamt vatten.

Följande dag öppnar tack och lov affärerna igen och vi tillbringar en heldag med att utföra alla ärenden, handla, mer diesel, och grönsaksmarknaden. I mitt bakhuvud gnager tanken på hur det blev i Nya Kaledonien för ett år sedan. Det blev sådana upplopp att de till och med stängde gränserna, det kanske bara behövs en gnista för att situationen ska förvärras och allt klappar ihop. Bäst att vara förberedd så vi stressar på med allt vi vill hinna göra. Det är inte en vidare rolig arbetsuppgift att proviantera, helst vill man göra det över flera dagar, hinna sortera, märka upp och stuva undan ordentligt. Det är möjligt att vi överreagerar men det känns otroligt skönt när förråden är fyllda igen.

Nästa dag är vindarna inte lämpliga att ankra båten vid stan i, så vi spanar in de små snabba motorbåtarna som transporterar lokalbefolkningen fram och tillbaka mellan staden och byn. Det kostar 12 kronor enkel resa och visar sig vara en fartfylld och skumpig resa, men man får ju i alla fall en flytväst.

Vi går först till hamnkontoret för att börja utklareringen. Vi misstänker att damen på hamnkaptenens kontor (som inte kan ett ord engelska) är ny på jobbet eller vikarie. Vi får vänta i nästan två timmar innan vi får vårt viktiga dokument. Nästa anhalt är immigration där de stämplar vårt pass och ägnar sedan en halvtimma åt att kontrollera passen via telefon. Jag säger av vi inte är kriminella, då ler tjänstemannen svagt. Till slut får vi tillbaka passen och får betala 25 kronor i ”stämpel-avgift”.

Eftersom vi har en del lokal valuta kvar slår vi oss ner på en pizzeria för att vänta på motorbåten som ska ta oss tillbaka till byn. När vi sitter där i lugn och ro och väntar på vår mat slår det oss att Mahajanga är så mycket fattigare än Nosy Be, med barn, mödrar och ungdomar som stretar på för att överleva på de dammiga gatorna. Fler tiggare, fler trasiga, och smutsiga människor. Värst är det att se barnen…

Under natten blir jag magsjuk. Kan man bli det av pizza? Trots det bestämmer vi oss för att förflytta oss till nästa vik. Jag ligger däckad med en hink inom räckhåll när Sivert tar upp ankaret och kör oss de 20 nm till en ankring som är skyddad för de friskade västliga vindarna. Sen blir Sivert magsjuk, de flesta vet ju hur det är med magsjuka så detaljerna besparar vi er.

När vi är skapligt tillfrisknade ser vi att det finns ett helt okej väderfönster för att ta oss vidare västerut, så den 8:e oktober drar vi upp ankaret för nästa etapp på vår resa, att korsa Mocambique-kanalen.

Update: Den 13: oktober upplöser presidenten regeringen och flyr landet med franskt militärflyg. En militär kupp genomförs samma dag och en general svärs in som tillfällig president. Hittills har cirka 22 personer dött i demonstrationer.