Cocos Keeling – ett litet paradis

Från Christmas Island till Cocos Keeling

• Distans: 520 nm
• Vind: SO 11 ms
• Dygn: 3,5

Vår ruttplanering säger att det ska ta oss 3,5 dygn att nå Cocos-öarna, vi lämnar därför Christmas Island sent på torsdags eftermiddagen för att förhoppningsvis nå Cocos måndag morgon. De första fyra timmarna är en förvånansvärt seg historia. Ön påverkar vågor och vindar och vi får ingen riktigt fart i båten förrän vi har kommit en bra bit bort från ön. När mörkret faller går vi med revad stor och full genua i den sydostliga vinden. Halvmånen rakt ovanför våra huvuden lyser upp natten.

På morgonen väcker Sivert mig och säger att vi har problem. Sprinten som fäster bommen i masten har lossnat, den är halvvägs upp ur sina gängor. På däck nedanför ligger några tillhörande brickor. Det är helt omöjligt att i den höga sjön försöka sig på någon form av seriös reparation. Vi törs inte fortsätta med samma segelsättning utan tar ner storseglet och gör trots allt god fart med bara genuan. Under natten ser vi på AISen ett mötande lastfartyg som är på väg från Cocos till Christmas Island. Det kan vara så att de lastat av förnödenheter på Cocos. Jag håller tummarna för potatis och gul lök, och att det i så fall inte hunnit ta slut innan vi kommer fram.

Nästa dag är vindarna lättare, farten sjunker och för att hålla tempot uppe drar vi fram focken som vi hissar på det lösa staget. Med ”wing-on-wing”tuffar vi på mot mål. Under dagen ökar vinden och till natten tar vi ner focken, vilket känns bra då det emellanåt blåser på rejält. Den här överfarten känn ovanligt seg.

På måndagen den 7:e juli, angör vi Cocos Keeling-atollen som består av ett gäng öar där West Island och Home Island är bebodda. Vi ropar upp ”Cocos-police” som ber oss ankra vid den enda tillåtna ankringsplatsen vid Direction Island, och därefter återkomma. Ungefär i samma veva dyker ett ettrigt squall upp med hårda vindar och regn. Trots dålig sikt lyckas vi snirkla oss in mellan grunda rev och få ner ankaret. Vi ser oss nyfikna omkring, Cocos påminner om Tuamotus i Franska Polynesien med låga öar översållade av palmer och omgivet av turkost vatten. Vi bara vet att vi vi kommer att trivas.

Efter en timma kommer Cocospolisen farande över fjärden och klarerar in oss, vilket är en snabb historia. Vi lämnar över några ifyllda ankomstkort och visar upp passen. Nu kan vi äntligen pusta ut.

De första dagarna har vädret dock lite övrigt att önska. Det är mycket regn och hård blåst. Vi klarar av reparationen av bommen utan problem och efter att vi rekognoserat med jollen, flyttar vi in båten på grundare vatten, närmare land och får lite mer lä, men bara lite. När det några dagar senare blir vackrare väder får vi äntligen se Cocos från sin bästa sida.

Vi utforskar den obebodda ön Direction Island som har en del faciliteter för turister så som toaletter, bänkar och grillplatser. Ön visar sig dessutom vara bebodd av de roliga eremitkräftorna som vi inte sett på länge. Vi travar runt på stigarna med informativa skyltar om livet på ön förr i tiden. Här fanns då en telegraf-kabel station, bemannad med ett gäng engelsmän vars uppdrag var att se till att allt fungerade. Det finns inte så mycket kvar att titta på ärligt talat, men skyltarna är intressanta och promenaden runt ön har vacker utsikt. Med det fina vädret kommer också en del turister, en del kommer med färjan som går två gånger i veckan och andra blir skjutsade hit i mindre båtar. De campar, solar, badar och fiskar.

En dag tar vi jollen till den närmaste bebodda ön, Home Island. Här verkar alla ha en golfbil som de susar runt i, befolkningen är mestadels malajer (ursprungligen från bland annat Malaysia) och de är muslimer. Vi som besökare förväntas klä oss respektfullt. Sivert har till och med skjorta och jag tar min vanliga indonesiska-stads-besöks-kjol.

Vi måste lämna in ett ankringsformulär till kommunkontoret och så är vi spända över att besöka matvaruaffären. Jag springer nästan runt bland hyllorna, på jakt efter sånt vi vill handla. Och där ligger de, potatisarna och den gula löken. Vilken lycka! Det som är mindre bra med Home Island är att det inte finns något internet för besökare. Vi frågar på kommunkontoret, men nej det finns inget alls.

Vi bestämmer oss för att stanna två veckor på Cocos. Det känns skönt att få en stor dos med sand och palmer innan vi tar oss an den stökiga och långa passagen till Madagaskar. Vi går längst atollens utsida och samlar in en och annan tändare här också. Och till sist testar vi ”The Rip” som är en intensiv driftsnorkling, där vi susar fram i hög fart över koraller, fiskstim och hajar i den inåtgående strömmen. Tricket visar sig vara att snorkla vid lågvatten, då går det långsammare. Vi ser revhajar, stora stim av papegojfiskar, och sikten är ”gin-clear”.

När vistelsen nästan lider mot sitt slut kommer en annan båt in. Det är Rob med dottern Freya som ska segla båten Misha till Norge. De är också på väg till Madagaskar och ger sig av några dagar före oss. Vi kommer säkert mötas igen.

Vi åker över till Home Island ytterligare en gång och betalar ankringsavgiften och hämtar vårt utklareringsdokument. Vi fyller på med fler matvaror vilket förmodligen är en av de dyrast provianteringar vi någonsin gjort, men nu har vi både grönsaker, fetaost och lyxiga chokladkakor.

De sista dagarna lugnar vinden sig något, det är verkligen idylliskt vackert. Vi gör den obligatoriska båtskylten och passar även på att ha tvättstugan.

Den 22:a juli drar vi upp ankaret och seglar mot Madagaskar, en resa på cirka 2800 nm och kanske 3 veckor. Hjälp, vad har vi gett oss in på…