En trevlig liten by i Madagaskar

Vi befinner oss i nordvästra Madagaskar och seglar runt bland öar och vikar i närheten av Nosy Be. Vi har tagit oss till ön Nosy Komba. Det är som att varje plats här i Madagaskar är lite unik. Vi ankrar utanför byn Ampangorina med sandstrand, hus med plåttak och tvätten som ligger på tork i sanden. Tanken har aldrig slagit mig att det skulle vara ett bra sätt att torka tvätt på.

Byns stora dragplåster är annars lemurerna som bor i skogen i sluttningen ovanför byn. Området kallas för park och man får betala cirka 12 kronor per person i inträde. För att komma till “parken” får man gå genom en labyrint av souvenirförsäljare, smart uträknat ungefär som på IKEA, det är nästan komiskt. Här kan allt som har en koppling till Madagaskar eller ön Komba inhandlas. Väskor, korgar, kläder, broderade dukar, vanilj, trä, sten och kohornsskulpturer. Det vardagliga livet pågår bland alla stånd, hår flätas, dukar sys, barn ammas, man lagar mat, grälar på sina barn, rensar fisk och sopar rent gatan.

På förmiddagarna kommer det båtar med turister från den större ön Nosy Be och vi får rådet att besöka lemurerna på eftermiddagen, då har de andra turisterna lämnat ön. Oavsett mängden turister, och det är egentligen inte särskilt många, är det här trots allt ett ganska sömnigt ställe. Vi och guiden som ska visa oss runt i parken är nästan ensamma bland de banan-sugna lemurerna. Vi möter även kamelonter, en boaorm och några sköldpaddor. Guiden envisas med att alla ska vara med på fotona, lemurer är dock svårregisserade varelser och sitter inte still särskilt länge.

Några dagar senare går vi tillbaka till lemurerna, och får nu gå runt själva och kika på djuren. Vi spanar i trädtopparna och så klart är vi iaktagna. När vi prasslar i väskan efter en banan kommer lemurerna genast svingande ner genom träden.Vi går vidare till sköldpaddorna och ger dem varsin bit banan, och om någon tror att lemurer drar sig för att knycka sköldpaddornas bananer så har de fel. De har följ efter oss, rafsar kvikt bananbitarna nästan från sköldisarnas munnar och sätter sig sedan lugnt på deras skal och mumsar i sig. Fräcka typer.

En dag är det dags för en utmaning och vi bestämmer oss för försöka nå Nosy Kombas topp. Nu är det ju inte K2 eller Mount Everest vi talar om, men det är trots allt nästan 600 höjdmeter uppför knagliga stigar för två inte särskilt vältränade personer. Guiden från parken har sagt att det tar cirka 2 timmar att gå upp och jag svarade honom att då tar det nog 3 timmar för oss. Det håller han med om, utan att blinka.

Stigen ringlar sig upp, upp och upp. Vi vandrar förbi kakaoodlingar, genom tät växtlighet och med många stopp på vägen för att hämta andan och beundra utsikten. Det här är ingen vandringsled för turister, stigen är flitigt använd av människor på väg mellan byn och bosättningar på berget. De bär på korgar med bananer, vattendunkar eller fisk. Många går barfota, raskt och utan att flåsa. Själva kommer vi faktiskt till toppen efter cirka 2,5 timmar, men inte utan att flåsa. På toppen ligger ett café som serverar juice, te, kaffe, rom och stekta bananer. Ganska nöjda pustar vi ut i skuggan, dricker färskpressad juice och äter stekta bananer innan vi traskar ner igen.

Till Nosy Komba kommer också båten Juniper med Olivia, och Libre med Magnus ombord. På kvällarna hänger vi tillsammans på strandbaren och dricker oförskämt billiga drinkar. Vid sextiden går den magiskt vackra solen ned i havet och några timmar senare dör sjöbrisen ut och allt blir stilla. Till stor förtjusning för byns alla ungar är ju våra jollar perfekta lekplatser…

Vi har redan klarat av en del mindre reparationer med båten och har inget som hänger över oss, vi har mycket fritid. Ingen väckarklocka behövs, vi vaknar ungefär när solen går upp. Trots den loja tillvaron lurar en längre översegling några veckor bort så lite när andan faller på försöker vi planera och förbereda vår avresa mot Sydafrika, vi kallar det adminsitrativt arbete. Varje dag går vi i land för att ta en promenad, eller äta lunch. Det är förresten ett märkligt fenomen på den här ön. Alla har en restaurng. Det är nästan ingen som äter där, utom någon enstaka turist. En del ser riktigt fina ut med stora menyer och till och med duk på bordet. Vi har provat några olika och alla verkar ha en sak gemensamt, nämligen väntetiden. Det tar en timma att få in sin mat till bordet. Nu har vi fått berättat för oss att vi befinner oss i landet “mora mora”, vilket betyder långsamt på malagasi, och det verkar ju stämma. Tillsammans med Magnus och Oliva besöker vi en riktigt bra pizzeria, och tittar även in hos kocken Timo i köket. Pizzorna kommer till bordet efter ungefär en timma, och inte samtidigt. Så man får inte ha bråttom utan ta det lite “mora mora” bara. Pizzorna var förövrigt mycket goda.

Båtarna Juniper och Libre drar vidare medan vi stannar kvar i Nosy Komba, vi går upp i parken och hälsar på lemurerna igen och köper souvenirer, korgar, tavlor, vanilj, och fler korgar. Vi spanar in fullmånen och den röda månförmörkelsen som inträffar den 7 september.

Vi gillar Komba trots att vi vanligtvis mest gillar öde stränder, men tillsist är det dags att dra vidare. Vi åker tillbaka till Hellville en sista gång och river i raskt takt av alla ärenden, fyller gasol, tankar diesel, provianterar och går till hamnkaptenen och klarerar ut från hamnen, inte landet. Nu är det dags att börja röra sig en bit söderut längst Madagaskars kust.