Roadtrip Namibia

Vi befinner oss i ökenstaden Walvis Bay i Namibia. Staden är ganska ocharmig, med låga hus, långa raka gator, och noll tanke kring intressant arkitektur. Här finns en stor hamn för last och kryssningsfartyg samt en del turism. Många kommer hit för att titta på sälar, valar, pelikaner och flamingos.

När kryssningsfartygen är här fylls gatorna av souvenirförsäljare, researrangörer och taxibilar. När fartyget lämnat hamnen infinner sig lugnet.

Inklareringen i landet var en enkel procedur, men lite tidskrävande. Damen på Yachtklubben som tar emot besökande båtar försåg oss med rätt dokument och skjutsade runt oss till de olika myndighetskontoren. Vi hade dock blivit varnade av andra seglare. Damen gillar inte för många frågor, eller att man smäller i hennes bildörr, så vi tassade in på hennes kontor som två ungar på väg till rektorn. Vi klarade oss från utskällning.

När vi anlände såg vi många kända segelbåtar och såg fram emot trevligt socialt umgänge med andra seglare men nästan alla var ute på bilutflykt. Vi fick klara oss själva några dagar innan det var vår tur att ge oss av på äventyr.

Vi hade inte gjort någon större efterforskning över vad vi skulle hitta på, utan gjorde som alla andra. Hyrde en fyrhjulsdriven bil och gav oss ut i Namibiaöknen. Bilen var utrustad med ett tält på taket, kylskåp, gasolspis och köksutrustning. Vi fick en snabbgenomgång hur fyrhjulsdriften fungerar och vilket lufttryck i däcken som är bra för olika underlag. Vi lämnade Walvis Bay och körde inåt landet och efter en timma övergick asfalten till grusväg och telefonmottagningen försvann. När grusvägen blev mer och mer som en tvättbräda stannade vi och släppte ut luft enligt rekommendationerna och det blev mindre hoppigt att köra.

Vädret var mulet men ju längre in i öknen vi kom desto varmare blev det. Under en roadtrip är det alltid trevligt att stanna på någon vacker plats, helst med skugga för att fika. Skugga var dock inte helt lätt att finna.

Den sandiga öknen övergick till savann med böljande torrt gräs och här såg vi mängder av djur, så som schakaler, strutsar, zebror, vårtsvin och springbockar. Trafiken är gles och vi mötte inte särskilt många bilar. På långt håll kunde vi se när dammolnet av en mötande bil närmade sig. Efter en regnskur i kombination med dammet var bilen snart ganska smutsig.

Mitt ute i ingenstans ligger den lilla utposten Solitaire. Här kan man övernatta, fika, tanka och laga punkterade däck. Utspridda i sanden står gamla bilvrak och bland dem huserar nyfikna jordekorrar. Platsen är känd för sin äppelkaka, som vi verkligen kan rekommendera om ni har vägarna förbi.

När vi lämnade Solitaire körde vi i över en timma på en usel grusväg mot de världsberömda sanddynerna Sossusvlei. Det var så guppigt att tänderna nästan skramlade loss. Platsen är ikonisk och bilder härifrån dyker upp om man googlar Namibia. Vi valde att campa inne i Nationalparken på en av två campingplatser i Sesriem, ganska basic men man får sin egen lilla fålla och skugga under ett kameltörne-träd. Här fällde vi upp tältet, värmde mat på gasolspisen och kröp till kojs.

Det blev en natt med dålig sömn. Varmt, ovant och myggigt. Klockan 5 var vi uppe med tuppen för att komma fram tidigt till själva sevärdheterna. Halv sex öppnar den inre grinden och en liten karavan av 5-6 bilar körde de 6 milen till ändhållplatsen, sanddynen Big daddy och Deadvlei, den vita leran. Den sista biten körde vi genom lös och sladdrig sand, men lyckades låta bli att fastna.

Vi klättrade upp på sanddynerna, såg inte riktigt soluppgången som vi hade hoppats, men fick ändå se vackra färger på himlen. Rutschade nerför sluttningarna, tömde skorna på sand och vandrade runt på den vita leran med de 900 år döda träden. Om det varit vackert väder hade det blivit olidligt varmt, nu kunde vi strosa runt och verkligen ta in omgivningarna. (Och en viktig sak är att läsa skyltarna på parkeringen, man får inte sitta på de 900 år gamla träden)

De följande dagarna körde vi norr ut, campade på några olika platser, hittade ett ställe med pool och väldigt söta manguster (mungo). Vi fortsatta till Moonvalley där vi campade på en sparrisfarm, grillade korv och vaknade till kyliga 18 grader. Hela dalen var insvept i dimma.

Vår favoritplats på hela färden blev Spitzkoppe, ett bergigt område med fantastiska stenformationer, grottmålningar, en rock-pool och riktig bush camp. Berget kallas Namibias Matterhorn och hit kommer både bergsklättrare och fågelskådare.

Efter att vi betalt en blygsam avgift för inträde och camping fick vi en karta och körde runt hela området på skumpiga vägar för att att utforskade alla sevärdheter. Makalösa klippor, grottor och 4000 år gamla grottmålningar.

Efter flera timmars klättrande och fotograferande hittade vi en trevlig plats att campa på. Platserna man får campa på var utmärkta på kartan. Det finns inget vatten eller elektricitet men i alla fall ett utedass i närheten. Vi fick nya vänner när Näshornsfåglarna kom på besök, njöt av solnedgången över bergen och den efterföljande stjärnhimmeln.

Sista utflyktsdagen tog vi kustvägen tillbaka till Walvis Bay och använde bilen för att köra några vändor för att proviantera och tanka. Nu väntar en lång segling över södra atlanten och förhoppningsvis blir det en mindre guppig färd än en namibisk ökenväg.