Söderut mot Mahajanga

Till Madagaskar kommer de flesta segelbåtar i september och oktober. Har man kommit så här långt över Indiska Oceanen är de stora vägvalen avklarade. Nu återstår att bestämma sig för hur man ska angripa Mozambique-kanalen på väg mot Sydafrika. Några följer kusten långt söderut och klarerar ut från Madagaskar i Toliara. Andra går några hundra sjömil längst kusten till staden Mahajanga för att därifrån korsa kanalen och segla söderut närmare Mozambiques kust för att dra nytta av medströmmen.

Vi har bestämt oss för det sistnämnda alternativet, att i sakta mak ta oss till Mahajanga, men innan vi lämnar Hellville shoppar vi lite souvenirerna och fyller båten med grönsaker till oss själva men även till båtarna Juniper och Libre. Vi har handlat 5 kg vitkål, 1,5 kg lök, 1,5 kg tomater, 3 ananaser, 1,5 kg mango, salladshuvud och lite koriander, som vi delar upp mellan oss. För det betalar vi lite drygt 100 kronor. Under tuktuk-färden tillbaka till hamnen ser vi att chauffören har en kvist med khat nära till hands. Det verkar inte vara konstigt, de flesta unga män har munnen full av dessa “löv”.

När vi är klara med alla stadsärenden styr vi kosan till Russian Bay. I viken råder ett avslappnat lugn precis som förra gången vi var här. Olivia på båten Juniper har fixat så att vi kan äta pizza på den enkla lilla ”resorten”. Vi tar jollarna in till stranden, lägger dem en bit bort där det är mindre stenigt, äter goda pizzor och åker hem straxt efter mörkrets inbrott. Några dagar senare gör andra seglare samma sak, men när de ska åka tillbaka till båtarna är jollarnas utombordsmotorer stulna. Det blir lite av en chock när vi får höra det, det kunde lika gärna varit våra snurror. (Fast i det här fallet var deras snurror inte fastlåsta, vilket vår alltid är) Vi lider med de drabbade, alla seglare är så beroende av sin jolle och snurra och vilket besvär att skaffa en ny.

Från Russian Bay seglar vi till turistön Irinja. Här är många turister, souvenirer och serveringar, och det är makalöst vackert. Vi promenerar upp till fyren designad av monseiur Eiffel, och någon har sagt att det påminner vagt om Eiffeltornet i Paris, vilket vi nog inte kan hålla med om. Vi följer stigen runt ön och går till sist ut på sandrevet som är ön huvudattraktion. Jaa, det är ändlöst vackert…

Det är frestande att stanna på en sådan vacker plats, och strosa runt när de flesta av turisterna åkt hem, men de rejäla dyningar får oss på andra tankar, det är olidligt rulligt. Istället seglar vi de 7 nm till Baramahamay bay även kallad Honey River.

Smeknamnet kommer från byns specialitet, här samlar man vildhonung som bland annat säljs till turister. Väl ankrade i floden får vi omgående besök vid båten av entusiastisk ung man som kommer paddlande och vill prata. Trots att jag upprepar om och om igen, att jag inte förstår franska, pratar han ihärdigt på om att han är lokal guide, skolan, biblioteket, mangrove, och honung. Det är de ord jag förstår. Om jag ska gissa tror jag att han vill att vi ska använda honom som guide för att bland annat visa oss runt i byn.

Dagen därpå åker vi tillsammans med Magnus och Oliva in till byn, vi ser inte till den entusiastiska unga mannen men stöter på ”The Chief”. Han kan ungefär lika många ord på engelska som jag kan på franska. Men han visar oss i alla fall skolan, biblioteket och honungsdamens hus. Hon verkar lite bister och det är svårt att pruta på hennes honung men trots det känns 45 svenska kronor ändå överkomligt. Vi får en hel skock barn efter oss som sjunger och stojar, tills de hämtar ut ett spel från biblioteket och deras intresse övergår till att engagera sig i ett krokodilspel.

Båtarna Libre och Juniper stannar kvar i Honey River medan vi fortsätter färden söderut. Vi stannar två nätter i en skyddande vik där vi köper mango och skänker bort lite mjöl och några solblekta tshirt till en man som kommer paddlande. Nästan varenda strand eller vik har en liten by, och det är alltid enkelt och utan några moderna bekvämligheter. Ibland finns en solcellsdriven lampa som lyser i mörkret annars är det kolsvart när solen gått ner. Byn har ofta några höns, getter och en cebu. Männen bygger på en båt, allt för hand utan eldrivna verktyg. Kvinnorna tröskar ris på en matta på marken. Det här är verkligen ett helt annat liv än vårt.

Efter flera timmars tråkig motorgång i lätt motvind kommer vi till ön Nosy Lava. Ön är karg, med torrt brunt gräs och en ödesmättad historia. Det här är en ökänd före detta fängelseö och arbetsläger som byggdes av fransmännen 1911 och som drevs vidare efter självständigheten. 1998 skrev en journalist artiklar om fängelset, där många av fångarna suttit fängslade tio gånger sitt utdömda straff under extremt brutala förhållanden, och kanske bidrog reportagen till att fängelset stängdes omkring 2002. Vaga minnen av boken Papillon, om en fånge på Djävulsön i Franska Guyana fladdrar förbi i medvetandet när vi kliver i land.

Det syns klart och tydligt vad som är ingången till fängelset, men det är bara ruiner kvar, allt är dammigt och ödsligt. Överallt syns det tydligt att naturen håller på att ta över, några getter skuttar förbi i den gassande solen. Inne på fängelseområdet måste det ha varit olidligt varmt, inte en endaste vindpust når fängelseområdet.

Utanför muren finns fler ruiner av de anställdas inkvartering och även en kyrka. Vi strosar runt på sandiga stigar kantade av taggbuskar och i den ökenlikna omgivningen finns inte så mycket liv, förutom getterna ser vi bara några dammiga cebuer och en orädd ödla.

Vi följer en stig uppför kullen och kommer till fyren och fyrbostaden. Här är det i alla fall vacker utsikt och vinden fläktar skönt. Vi stannar två nätter på ankringen trots att det blir rulligt under förmiddagarnas sydostliga vind.

Straxt före klockan sex vaknar vi av att den sydostliga vinden redan är frisk, vi ödslar ingen tid utan slänger i oss frukost, hissar segel och styr mot Moramba Bay. Väder och vind har hittills varit förutsägbara. Vädret är som vanligt strålande vackert och inte ett moln syns på himlen. Den friska vinden håller i sig fram till lunch då den dör ut för att efter en kvart slå om och bli friskt västlig. Resterande två timmar av färden är det som att den förhärskande vinden från sydost och sjöbrisen från nordväst bråkar om att få bestämma. Det blåser lite, mycket och vinden vrider hit och dit. Det slutat med att vi går för motor, och det verkar som att vi lämnat kvar de förutsägbara vindarna längre norr ut.

Precis när vi når ankringsplatsen och vinkat till en annan båt som redan ligger ankrad, ökar vinden från sydost igen. Det här är inte längre en särskilt skyddad plats i pålandsvinden. Vi avskriver planerna att gå iland, det skvalpar runt oss av vågor men vi har bra ankarfäste och har redan ett ankarlarm igång. När vi är klara med att packa ihop seglen, ser vi att grannbåten har draggat. Det har gått fort och de har redan förflyttat sig 50 meter närmare land innan ankaret fastnar igen. Vi ropar på vhf:en men den verkar inte vara påslagen. Att sätta jollen i sjön i vågor och blåst blir en utmaning, men om deras ankare släpper igen kommer de att krascha in i klipporna bakom dem. Sivert tar fram vår gamla tuta och blåser ljudligt några gånger. Båtgrannarna tittar förvånat upp och vi ropar att de draggar. De tar upp ankaret, åker förbi och ropar tack i den friska vinden, sedan ankrar de om på andra sidan fjärden. Själva stannar vi kvar, studerar besviket vindprognoserna för den kommande veckan, enligt den ska det inte ens blåsa så här mycket just nu.

Natten blir lugn och dagen därpå är vindarna av det lättare slaget. När tidvattnet är på väg upp tar vi oss i land, vi strosar omkring på den bruna sanden och förundras av kalkstensklipporna och alla vackra baobab träd. De är ett av Madagaskars kännetecken, avbildade som souvenirer och med ett förflutet som en del av den inhemska kulturen, med träslaget och frukten. Sivert klagar att av de över 500 bilder vi tagit sedan vi kom till Madagaskar är minst hundra av dem på baobab träd. Men det är så annorlunda och fulsnygga, att vi inte kan låta bli att ta en bild till…

På en av baobab-trädets grenar finner vi en familj Sifakalemurer. Vi har sett arten tidigare men då i en park, här är det dock ingen som ger dem bananer. Arten är fenomenal på att hoppa mellan grenar och även springa kortare sträckor upprätt, komiskt och nästan människolikt. Den här sömniga familjen varken springer eller hoppar så här under middagshettan.

Efter några dagar dyker båtarna Juniper och Libre upp igen. Olivia har efter ett drama innehållande ett driftnät som fastnar i hennes ankarkätting, två fiskare som försöker rädda det och deras sjunkande kanot, blivit inbjuden till deras by längre in i viken. Kanoten är bärgad och ingen av fiskarna verkar särskilt upprörd. De kan ingen franska alls och vi är tillbaka till kommunikation med hela kroppen. Vi följer med på besöket till byn för vi har förstått att de ofta får besök av lemurerna och dem vi vill gärna titta närmare på.

Byn är traditionell med fisknät på tork och ljudet av ankor höns och getter. Vi blir glatt välkomnade av Olivias otursdrabbade fiskare, och de håller nästa på att skratta ihjäl sig när de får se sig själva fångade på film på Olivias telefon. Magnus har tagit med en överbliven solcellspanel som en av fiskarna tar emot med ett stort leende. Med en machete skalar fiskarna nötter och vi undrar vem som ska äta dem, men de är inte till oss. Han ropar ”Maki”, och det känner vi väl till vid det här laget. Efter en stund kommer en familj på fem lemurer hoppande ut från skogen. Deras långa ben gör att när de förflyttar sig på marken hoppar de sidledes, det ser nästan ut som att de dansar. Sifaka, lär betyda just dansande lemurer.

I viken fylls de på med fler seglare som även de är på väg söderut. Alla samlas för sundowner på stranden och då får vi höra berättelsen om deras möte med korrupta myndighetspersoner. Två av båtarna hade stannat vid en större by längst kusten för att handla grönsaker dagen innan. De blev då bordade av personer i uniform som var ytterst otrevliga och viftade med vapen. Ingen talade engelska men det framgick tydligt att de krävde pangar. Efter att de betalt motsvarande 150 kronor per båt, lämnade de seglarna ifred och gav sig av. Den upplevelsen hoppas vi slippa.

Eftersom matförådet sinat och frukt och grönsaker är slut bestämmer vi oss för att gå vidare till nästa destination. Vi lämnar Moramba Bay och styr söderut mot Mahajanga. Där ska vi fylla på i förråden och klarera ut ur landet. Förhoppningsvis utan att behöva möta otrevliga myndighetspersoner.