Vi lämnar ett ruggigt och mulet Namibia, för att segla de 1200 nm till den lilla ön St Helena mitt ute i sydatlanten. Vi säger adjö till Pelikanerna som patrullerar bryggan och emellanåt använt våra solpaneler som landningsplattform, och styr ut i viken omgiven av ankrade lastfartyg. Det blåser nästan inget så vi går för motor, påbylsade med tröjor och jackor, det är 18 grader i både luften och vattnet.
Någon som också vill säga hejdå är en nyfiken pälssäl som hoppar upp på badplattformen och som gör några försök att klättra ombord, upp på däck. Vi avböjer vänligt men bestämt och efter lite resonerande inser sälen att det nog är trivsammare i vattnet och förvinner tillbaka ner i havet.
Dag 1- 6
Vindarna är 8-10 ms, våghöjden under 2 meter. Vi går med spirade segel och vänjer oss vid nya rutiner och det eviga gungandet ombord. Jag är preppad med sjösjuketablett som jag blir sömnig av. Den här gången hade den nog inte behövs men man vet aldrig. Vi ligger mitt i fartygsleden och blir några gånger per dygn omkörda av stora lastfartyg. Vi passerar 50 meter slang som ligger och guppar. Allt känns ganska trivsamt ombord och trots att det långsamt blir lite varmare innebär första veckan grå murriga moln och med en del squalls.
Någonstans här bestämmer vi oss för att hoppa över St Helena. Vi är helt överens, men anledningen något oklar. Vi har sen tidigare bestämt att bara stanna några dagar, och med tiden för återhämtning, för att genast förbereda nästa etapp, känns det enklare att bara fortsätta segla. Det är ju trots allt bara ytterligare 2000 nm att avverka till delmålet, den brazilianska ön Fernando de Norhona.
Dag 7-14
Väderprognoserna är verkligen inte tillförlitliga. Vindarna är lättare än vi förväntat oss, det blåser 4-5 ms. Det är nästan mer påfrestande att segla längsamt än för fort. Allt skrammlar, det blir rulligt och för att överhuvudtaget göra fart framåt måste vi ibland segla ur kurs. Frustrerande. Vädret blir dock bättre. Solsken, varmare i vattnet, klarblå himmel och så atlantens fascinerande blåa färg. Vi äter det sista saftiga äpplena och har sedan länge slut på gurka och tomat.
När vindarna är så lätta att vi inte kan segla med vanlig segelsättning släpar vi fram spinnakern och gör i alla fall fart mot mål.
Både luft och vattentemperaturen har stigit med 10 grader.
Dag 15 – 18
Vinden ökar till 7-8 ms och det känns moralhöjande. Vi firar halvägs med traditionella svenska ostbågar. Annars går livet ut på att sova, äta, lyssna på ljudböcker och gippa. Vi ser inte längre några lastfartyg och knappt något annan levande själ. Någon enstaka sjöfågel passerar och en del flygfisk som vi dagligen måste rensa bort från däck.
När vädret förbättras blir nattens stjärnhimmel makalöst vacker. Jag sitter med min app och tittar vad de olika stjärnorna heter; Crux, Antares, Tiaki. Vi befinner oss på en liten guppande båt mitt ute i universum.
Vi har fortfarande vacuumförpackade köttbullar kvar, samt korv och bacon att tillreda, det är först de sista dagarna som vi går över till hemmagjorda konserver.
Dag 19 – 21
Den avslappnade och nöjda känslan av skapligt god fart i båten avtar samtidigt om vinden sakta dör ut igen. Vi återgår till att med skramlande segel sakta, sakta följa vindarna på en irrfärd mot mål. På natten lyser fullmånen upp vår omgivning. Några nätter går vi för motor och det är en trevlig känsla att se ankomsttiden räknas ner. En natt seglar vi förbi en grönblinkande boj, mitt ute på havet. Det är 4000 meter djupt. Vad gör den här? Ofta landar sjöfåglar på pulpit eller soltaket och åker med som fripassagerare tills solen går upp och de flyger vidare. Vi är nöjda med att vitkål och morötterna fortfarande håller formen.
I de lätta vindarna är det dagtid varmt och svettigt och inte för att kylan från början av resan är något att längta efter vore “lagom” temperatur önskvärd. Vi lyssnar på ljudböcker, tittar på film, äter chips, duschar i kallvatten, spanar ut över horisonten och väntar på friskare vindar.
Dag 22-24
Äntligen vind i seglen och vi forsar fram mot mål. Vi är nära ekvatorn nu och det är så väldigt varmt. Svetten rinner, solen steker och vi längtar efter landkänning. Fredagen den 6:e mars ser vi Fernando de Norohnas siluett i horisonten. Det är en liten vulkanisk ö i mitten av Atlanten tillhörande Brazilien. Ankringen är på läsidan av ön men dyningar från norr gör det ganska rulligt.
Vi ankrar mellan lokala turistbåtar och trots sömnbrist och värmeslag pumpar vi upp jollen och tar oss i land. Benen känns som spagetti, ovana med fast mark under fötterna. Vi hittar hamnkaptenens lilla kontor och med hjälp av Google translate lyckas vi klarera in i landet. Ingen här talat något annat än portugisiska. Det är en snabb process, fylla i ett dokument, lämna över passen samt betala turistavgift.
Vi sätter oss på en lite bar med kall öl och wifi, nyfikna över vad som hänt i världen. Vi har redan börjat planera nästa etapp, 2000 nm till Grenada, men trots det njuter vi av att vara framme även om detta bara är ett kort stopp på vägen. Det är så skönt att vara här.
+ There are no comments
Add yours