Ute på tur i Madagaskar

Vi befinner oss i landet Madagaskar som är världens fjärde största ö med en yta på 587 041 km², något större än Sverige. Här bor cirka 30 miljoner invånare som sedan urminnes tider kallat sig malagasi. Det tog Marco Polo fasta på när han döpte ön till just Madugascur på sin karta. Landet var tidigare en fransk koloni och blev självständigt 1960. Trots ett fantastiskt klimat under södra halvklotets vinter (april – oktober) med absolut solgaranti, 26 grader varmt och en fläktande bris, är turismen ännu i sin linda. Hit kommer cirka 300 000 turister årligen (att jämföra med Thailands 35 miljoner) och det finns onekligen potential för fler besökare.

Uppe i det nordvästra hörnet av Madagaskar ligger turistmetropolen Nosy Be. Hit går det enstaka direktflyg från Europa och härifrån tar sig besökare ut i den intilliggande skärgården med resorter och fina stränder.

Även vi lättar ankar från Hellville efter att ha fyllt på med livets nödtorft. Vi tillbringar en god stund med att spola bort leran som klibbat sig fast vid ankare och kätting, innan vi kan sätta kurs mot nästa ankring. Vi har gjort en vag planering om att segla runt bland de närmsta öarna några veckor, men förmodligen komma tillbaka till Hellville för proviantering när andan faller på.

Första stoppet blir den lilla ön Momoko som ligger 20 nm bort. Vi motorerar i spegelblankt vatten över fjärden för vi har inte tålamod att vänta till lunch då sjöbrisen sätter igång. Efter fyra timmars färd är vi framme och ankrar vid en sandstrand i en skyddad vik. I de här farvattenen måste vi ta hänsyn till tidvattnet, det kan bli uppåt 3 meters skillnad mellan ebb och flod.

I en gammal segelbeskrivning (alltså cirka 15 år gammal, inte från 1800-talet) står det att Momoko är en heliga plats med speciella regler och det lär bo en drottning här? Det sägs också att man inte får ha skor på sig eller uträtta sina behov på ön?! Trots det är vi ganska entusiastiska och bara en smula utanför vår komfortzon när vi tar jollen in till byn och lämnar flipflopsen hemma.

Den första person vi möter på stranden har badtofflor på fötterna. Vi hälsar med några fraser på franska och ser oss nyfiket omkring. Ingen gör nåt ståhej av att vi kommer och ingen särskilt kunglig person syns till. (Varken krona eller mantel) Vi frågar om vi får promenera på stranden och det går bra. Efter en del språkförbistringar undrar mannen om vi vill se en sköldpadda, (jag tror först att han pratar om en ficklampa, för det låter så när han säger Tortue) när vi väl förstått, tackar vi ja och följer efter honom. Så kommer det sig att vi barfota traskar efter mannen genom byn. Vi hälsar artigt på alla bybor med “Bonjour” och vår guide berättar för alla att vi inte talar franska. Det tycks vara konstigt för de ser förvånat på oss med höjda ögonbryn. Jag tror mig skymta ett utedass i en enkel hydda, men någon drottning varken möter vi eller hör talas om, det där “heliga reglerna” verkar ha förändrats.

Under några taggiga buskar och bland torra och stickiga blad (för de som är barfota) ligger en slö gammal landsköldpadda och om jag förstått det rätt (Quatre-vingt-dix) är den 90 år gammal. Atomosfären i byn är ganska avslappnad, kvinnorna diskar, lagar mat och tvättar, männen bygger på något eller vilar i skuggan. Längst stranden promenerar vi bort och tittar på ett baobabträd, och vill egentligen titta närmare på det men där sitter en skylt att trädet är “fady”, ungefär som tabu. Vi håller oss på avstånd.

Några dygn senare styr vi båten norr ut till nästa ankringsvik, Ambararantra Bay. Vi möter mängder av inhemska segelfarkoster både pirogues och dhows som utnyttjar vindarna för att segla åt ena hållet på morgonen och åt andra hållet på eftermiddagen när sjöbrisen sätter fart. Piroguerna ser ut som kanoter och har ofta fyrkantiga segel, medan dhow är större och flatbottnade med stora trekantiga segel. Dhows kan segla i mer än undanvind och gör god fart över fjärden. De transporterar sand, virke och människor kors och tvärs mellan byar, öar och fastland.

Viken vi ankrar i är inte känd för något särskilt, men här finns en liten strand utan bosättning. De närmsta byarna ligger på andra sidan fjärden. Vi tar jollen till stranden och kliver för första gången iland på “fastlands-Madagaskar”. Det är i och för sig ingen särskild känslomässig stund men vi njuter av att strosa omkring i ödemarken. Tills vi hoppar högt av ett gällt råmande. Uppe på sluttningarna strövar ett gäng cebuer omkring, det är den lokala boskapen som ser ut som en variant av ko med den typiska puckeln på ryggen. De stör oss inte nämnvärt förutom att de då och då råmar högt.

Cebuerna är viktiga för invånarna. De är dragdjur, och deras kött (smakar som seg biff) och mjölk är del av matkulturen. Till och med hornen tas tillvara och blir så småningom snidade souvenirer.

Flera gånger om dagen kommer någon från de närliggande byarna seglande eller paddlande till den närliggande stenstranden där de försvinner upp i skogen med tomma dunkar och kommer tillbaka med dem fyllda. När ingen är där följer vi nyfiket stigen genom snåren och finner en källa där man tydligen förser sig med sötvatten, men dricker de verkligen det här vattnet? Det finns ingen att fråga, bara påträngande mygg som jagar oss tillbaka till stranden där det fläktar skönt.

På kvällen när det mörknat kommer det en pust med vind och lite regn, båten vänder sig med aktern in mot land och det dunsar till helt lätt. Oj, har vi bottenkänning? Det är lågvatten och lodet visar att vi borde ha minst en meter till godo. När vinden tar nya tag och båten inte vrider upp sig mot vinden är det ganska klart att vi står med kölen i leran och dessutom ska tidvattnet sjunka lite till. I det kolsvarta mörkret får vi i alla fall upp ankaret och följer vårt gamla spår i plottern ut på djupare vatten. Vi ankrar om utan missöden och gör en minnesnotering att inte ankra för nära stranden i fortsättningen. (Kom i håg tidvattnet)

Nästa dag lämnar vi viken i strålande sol och motorseglar med utrullad genua norrut längst kusten.

Vi svänger in i Russian Bay. Namnet har sitt ursprung från de ryska desertörer som övergav sina skepp på väg till kriget mot Japan 1905. De gömde sig här i viken varav de flesta dog av malaria. Idag har viken en traditionell by utan elektricitet eller rinnande vatten. Några segelkanoter ligger ankrade i strandkanten och barnen leker med slangbellor och barkbåtar.

Vi går fram och tillbaka på stranden och hälsar på de vi möter, och precis som på andra platser i Madagaskar slås vi av att man verkligen inte är särskilt “på”. Det är nästan så att man inte ens får ett svar på sitt “bonjour”, leenden är sällsynta och väldigt få tar kontakt. Indonesier är raka motsatsen, där är det nästan påträngande med “Hello mister” och tusen frågor, trots att man knappt har ett gemensamt språk. När det kommer någon paddlande för att sälja något ute vid båten som till exempel krabba eller bananer så ger de sig omedelbart iväg om man säger nej tack. I Indonesien kunde det ta 20 minuter innan de gav upp.

En dag tar vi jollen till en strand på andra sidan sundet, det är lågvatten och sista biten får vi paddla in till land. Det är skönt att få sträcka på benen och vi går en långpromenad och förundras återigen över vilken tidvattenpåverkan det är här. Sandstranden är bred och klipporna sticker upp ur havet, och om några timmar är nästan allt under vatten. Vi ser en färskvatttenkälla där någon har tvättdag, tydliga spår efter en havssköldpadda och några gravar som gömmer sig i bland snårskogen. Jollefärden tillbaka till Russian bay blir lite blött då vinden friskat i.

Russian bay är stillsamt för det mesta förutom när en helikopter en dag kommer flygande. Då går man man ur huse för att titta på när den landar i ett dammoln av sand. Exakt vad helikoptermänniskorna gör där är oklart, vi tar upp ankaret och åker vidare.

Vi fortsätter färden norr ut längst Nosy Bes västra kust. Vi utnyttjar sjöbrisen och kan hissa fulla ställ. Vi angör den lilla ön Sakatia. Ankringen är lite oskyddad men när vi anländer är det nordvästlig sjöbris och ger bra lä.

Vi fyller ryggsäcken med matsäck och följer en vindlande stig över till andra sidan ön. Vi vandrar genom odlingslandskap och ser jackfruit, ananas, bananer, ylang-ylang träd, och vaniljplantor. Madagaskar är en av världens största vaniljproducenter och här klättrar vaniljplantor på trädstammarna i skogen. Nästan framme ser vi den rödast jord som är vacker och annorlunda. Platsen är inte ens omnämnd som sevärdhet.

På stränderna sunt Sakatia finns några resorter och enkla strandrestauranger, många dagturister kommer hit för att slappa på stranden och spana efter de stillsamma gröna sköldpaddorna som betar av gräset på botten i viken utanför stranden. Vi är yttersta tveksamma om det ska vara värt att blöta ner våtdräkterna, det är säkert en turistfälla, men tidigt om morgonen när vi är nästan själva hoppar vi i vattnet. Det är många sköldpaddor på plast under ytan, en del skygga medan andra lugnt mumsar vidare på gräset när vi betraktar dem. Och det var värt att blöta ner sig.

Så här långt har Madagaskar verkligen varit mödan värd att korsa ett bråkigt hav för. Vi är hejdlöst förtjusta i vädret och alla nya upplevelser. Dessutom har vi flera veckor kvar för att utforska fler platser…