Allt är salt på Indiska Oceanen

Om någon hade tittat i en spåkula och berättat för oss att överfarten till Madagaskar skulle innebära hård vind, regn och ständiga översköljningar under nästan hela resan, hade vi nog sålt båten till den där snubben på Cocos Keeling, som inte kunde segla men gärna ville ha en båt och frågade om vår var till salu. Han kanske till och med fått den billigt. Vi hade kunnat flyga hem.

Skämt å sido. När vi lämnade ankringen på Cocosön omringades vi av ett stim lekfulla delfiner som hoppade i det turkosa vattnet. Solen sken, vattnet glittrade och väderprognosen för den kommande veckan såg alldeles förtjusande ut. Klart väder, våghöjd 2 meter och sydostlig vind på omkring 8-10 ms. Perfekt med andra ord.

Vi tog två rev i storseglet, rullade ut genuan och styrde 270 grader västerut. Preppade med sjösjukepiller, färdiga maträtter och trevliga ljudböcker verkade den här överseglingen bli en trevlig historia. Var dag utbytte vi meddelanden med båten Misha som låg cirka 300 nm före oss och som vi långsamt tog in på. Meddelandena handlade mest om väderförhållanden och vad vi åt. Det kändes skönt att ha någon att ”prata” med och som vistades i samma farvatten. Då och då såg vi lastfartyg på AIS:en och vid ett tillfälle kom ett fartyg ifatt oss så nära att vi var tvungna att ropa upp och fråga om de såg oss. De svarade att vi syntes och att de inte skulle köra på oss, typ. Tack för det.

Efter 6 dygn var vi så sjövana att sjösjukepiller inte längre var nödvändiga och det bakades bröd och torkades golv. Sen förändrades vädersituationen. Prognosen talade om kommande vindar på 15 ms och en våghöjd på 4 meter. Vi undrade oroligt hur mycket det verkligen skulle blåsa i byarna och hur höga vågorna egentligen skulle bli. Förändringen kom smygande och vind och vågor ökade långsamt, vi hann liksom vänja oss en smula. Vi förberedde oss genom att gräddade pannkakor, koka pasta och lägga fram sjösjukepillren igen. På nätterna kom någon regnskur och nu började det dessutom bli lite väl kallt att segla omkring i shorts och tshirt. Vi fick rota fram seglarställ och gummistövlar vilket vi inte använt på väldigt länge. Stövlarnas sulor hade dessutom blivit övermogna i tropikerna, de var snorhala. Med tanke på omständigheterna gick vi inte längre upp på däck för att rensa bort flygfisk och squid som kraschlandat, å andra sidan sköljdes de snart bort igen. Prognosen stämde väl, vindarna blev hårda och vågorna höga. Vi tog ner storseglet och gick med bara revad genua. Vågorna dånade ungefär som ljudet av ett tåg som kommer rusande bakifrån när de skummande vågtopparna bryts precis i aktern. Ibland smällde vågen in i skrovet så högt att den som sov vaknade med ett ryck. Att sova var annars den stora sysselsättningen, trots smällande vågor, porlande ljud från skrovet och vindens vinande i riggen lyckades vi ofta sova gott under vår vila.

Efter 9 dygn var vi halvvägs. Sånt borde absolut firas, en milstolpe väl värd en svensk påse ostbågar, men det var inte läge. Nu regnade det mer eller mindre i flera dygn, ett strilregn som gjorde allt fuktigt, kombinerat med att det då och då tippade vågor ner i sittbrunnen. Den som hade vakt satt i skydd av sprayhooden, och den som var ledig gonade sig i sjökojen. Vi hade inte särskilt många djupa och filosofiska samtal med varandra, mest vid vaktavlösning och av typen ”Har det hänt nåt? Ja, jag har ändrat kurs några grader”. Eller ”Nej, vill du ha en smörgås?”

Vi letade fram ett gammal gult sjöställ i galon (även kallat clown-dräkten) som var fantastiskt vattentätt och fick avlösa de vanliga seglarställen som tog tid på sig att torka mellan varven. Vinden låg stadigt på 15 ms, vi drog upp storseglet igen med tre rev och en flärp av genuan ute. Med båda seglen uppe blev det lite bättre balans i båten och mindre krängande mellan vågorna. När svarta moln med jämna mellanrum närmade sig oss bakifrån visste vi att vind och regn skulle öka. Vi flera tillfällen dansade vindmätaren på 18-20 ms.

Efter 13 dygn fick vi meddelande att Misha hade problem med rodret. De hade drejat bi och till och med varit nere i vattnet för att kontrollera att allt såg bra ut. När vi läste meddelandet gick vi genast in i nåt slags ”emergency-läge”. Behövde de hjälp, skulle vi åka förbi och hämta upp dem? De hade en något sydligare kurs än vi och för att komma till deras position skulle vi behöva gå på en halvvind i de höga vågorna. Nästa meddelande lugnade oss. De skulle gå ännu mer söderut och ankra i en liten atoll tillhörande Mauritius, för att närmare undersöka det glappande rodret och vänta ut kommande hårda vindar. (Vi såg framför oss hur de låg ankrade i platt vatten omgiven av vajande palmer. Så var det inte. Det hade sådan sjögång att segling i havssjö framstod som stillsam, berättar de senare).

Vi fortsatte färden mot Madagaskars norra udden och trots att det varken var roligt eller spännande hade vi vant oss vid vår nya vardag. Vind, regn, fukt, och vågor. Sjösjukan fick inte fatt i oss, men den låg på lur, speciellt i totalt mörker om natten när vi upplevde att det krängde hit och dit och horisonten helt enkelt inte gick att se. Sivert åt trots det sina matportioner som en utsvulten labrador. Jag hade ofta ingen matlust och livnärde mig helst på kakor.

Ju närmare vi kom Madagaskar desto mindre regnade det och i kombination med en fullmåne blev de sista dygnen till norra udden helt acceptabla. Just norra udden är beryktad eftersom accelererande vindar och strömmar kan göra en passage obekväm och till och med farlig. Vi hade fått rådet att sätta kurs söder om udden för att få strömmen med oss, så det gjorde vi. När vi väl rundade udden cirka 0,5 nm från land, mitt i natten med fullmånen lysande skjutsades vi fram i 2 knops medström, platt vatten och en riktigt bekväm segling. Efter 18 dygn hade vi nått Madagaskar.

Under den här överfarten, som hamnar på andra plats på listan över våra ”Värsta överfarter” och som toppas av Stilla Havet, har båten skött sig alldeles utmärkt. Inget har gått sönder och bara mindre småsaker ska åtgärdas så småningom. Besättningen har också skött sig utmärkt, ingen har brutit ihop, gjort sig illa eller varit gnällig. Trots det usla vädret har fördelen varit att det mest handlat om att hålla i sig, sova och äta. Vi har inte ändrat segelsättning särskilt ofta, eller behövt oroa oss för trasig utrustning. Det verkar som att man faktiskt kan vänja sig (nåja i alla fall nästan) med usla väderförhållanden.

De sista dygnet innan vi når slutmålet Nosy Be, ankrar vi utanför en sandig liten ö. Det känns otroligt skönt att inte genast behöva kasta sig in i en främmande stad och inklareringsprocessen, dessutom skulle vi ha anlänt Nosy Be mitt i natten. I stället passar vi på att städa upp, pusta ut, duscha, tvätta håret och dricka kall öl.

Vi har avverkat 2900 nm med bara 40 nm kvar till slutmålet. Vi känner oss utmattade, dränerade på energi, och samtidigt förbaskat nöjda med det vi klarat av.

Nu ska det bli spännande att utforska landet Madagaskar!

PS Den här versionen av överfart vill vi inte göra om.