Äntligen hemma

Vi lämnar Mörbylånga efter att ha kollat in ”Punk i Parken” där ett lokalt band spelar punk-klassiker. Vi får en fin medvind upp genom Kalmarsund och söker natthamn i öländska Sandvik. En frisk sidvind och lite trassel med bojen gör att vi kommer ”lite nära” en tysk båt när vi ska lägga till. Ombord på den tyska båten finns en mycket arg man iförd kalsonger och med en papegoja på axeln (Jag skojar inte). I stället för att hänga ut fendrar på sin båt, gormar han på tyska och viftar med armarna. Vi använder konceptet ”kill him with kindness” och bara ler och ber om ursäkt för hans besvär. Han lugnar så småningom ner sig men fortsätter att blänga på oss då och då. Papegojan verkar dock trevlig…

Vi promenerar upp till Ica-butiken och fyller på i förråden. Och trots att vi försökt intala oss att vi inte har så många food-cravings efter svensk mat, fyller vi raskt varukorgen med sånt vi plötsligt kommer på att vi längtat efter. Lingongrova, prästost, Kalles kaviar och mörkrostat kaffe. Efter min sjukdom och efterföljande strålning har jag föredragit te, men nu överdoserar jag det starka nybryggda kaffet, så till den grad att jag får hjärtklappning. Men ändå, jättegott!

Nästa dag är vindarna lätta och vi fortsätter norrut och hittar en naturhamn söder om Västervik. Vi har inte använt akterankare sen vi vi lämnade Mälaren för åtta år sen. Efter lite trasslande och dåligt ankarfäste, är vi på plats med bergskilar traditionellt förtöjda mot en slät klippa.

Det är nåt med den svenska skärgården ändå. Doften av tall och mossa, ljudet av fiskmåsar och att tassa omkring på solvarma klippor. Vi älskar det. Vi fortsätter färden norrut genom det vackraste väder man kan tänka sig, korsar Bråviken och hälsar på hos kompisarna Cillan och Jocke som vi senast träffade i Fiji. Så trevligt att träffas igen.

I Västra Stendörren hittar vi en fin läklippa där vi tar oss an lite båtpyssel, och rengör vattenlinjen och putsar lite rostfritt. Vädret är riktigt skapligt och vi är förvånade att det inte är fler båtar ute och seglar. Någon som har vägarna förbi är Tomas som vi senast träffade i Curacao 2019. Kul!

När vi ser att de friska sydliga vindarna ska vrida mot nord, passar vi på att segla vidare mot Södertälje och via slussen in i Mälaren. Nu är vi snart hemma, här kan vi segla nästan utan sjökort, allt känns bekant, Prästfjärden, Kolsundet, Granfjärden. Och runt hörnet väntar Sundbyholm.

Vi har studerat väderprognosen för söndagens ankomst som om det gällde liv eller död. Först skull det vara vackert väder, sen kom det hällregn och till sist växlande molnighet på prognosen. Vi har oroat oss för det där hällregnet, vägrat inse att vi inte kan påverka det. Sett framför oss hur det skulle bli kallt, blött och tråkigt.

När söndagen väl anländer är vädergudarna på vår sida, det blir strålande sol och alldeles alldeles underbart. Vid Silverhällarna sluter följebåtar upp från vår klubb, TSS. Vi glider fram över fjärden och svänger in till bryggan i Sundbyholms gästhamn. Det är en fantastisk, smått overklig känsla att efter så många år komma tillbaka och kasta tamparna åt andra hållet. Vi är äntligen hemma igen.

Ett stort tack – och vad händer nu?
Vi vill rikta ett stort tack till alla er som tog er till Sundbyholms gästhamn för att fira vår målgång! Det blev ett fantastiskt mottagande och en väldigt fin avslutning på vårt åtta år långa äventyr. När vi gav oss iväg var ett av de viktigaste syftena att få leva ett lite annat sorts liv. Och nog tycker vi att vi lyckades med det. Vi har fått uppleva sand mellan tårna, kokosnötter, fantastiska platser och människor från världens alla hörn. Och så förstås den kanske mindre glamorösa delen av båtlivet: båtreparationer på exotiska platser. Förvånansvärt ofta är det faktiskt lättare att hitta en palm än en reservdel.

Tusen tack till alla er som följt oss, hejat på oss, skickat meddelanden, hållit tummarna och på olika sätt varit en del av resan. Och ett alldeles extra tack till alla er som faktiskt tog er till Sundbyholm och gjorde vår hemkomst så speciell. ❤️

Nu ska vi försöka njuta av att vara hemma och så småningom återanpassa oss till ett mer normalt Svensson-liv. Nåja… nästan normalt. Efter åtta år på havet känns det nog lite märkligt att plötsligt veta vilken veckodag det är och att inte behöva kontrollera väderprognosen innan man går ut genom dörren. Vad som händer framöver återstår att se.

Major Tom ska säljas till våren, och vi hoppas innerligt att båten får fortsätta många, många äventyrliga nautiska mil tillsammans med sin nästa besättning. Vi däremot tänker hålla oss på land. Åtminstone är det planen. Det kanske blir en liten båt. Eller en sommarstuga i skogen. Eller något helt annat. Den som lever får se.Men just nu: tack. För äventyret, för hejaropen, för alla möten och framför allt för att ni varit med oss på resan.

Det här var kanske slutet på en lång segling, men förhoppningsvis början på något nytt.