Nederländerna till Sverige

Någonstans längst vägen hem hade jag fastnat i vanföreställningen att den här seglingen skulle vara ungefär som för åtta år sedan när vi seglade åt andra hållet. Att vi med solsken och medvind skulle susa längst Nordsjöns södra kust och kanske möjligtvis svepa in oss i en fleecefilt när vi fler harmoniska dygn senare är tillbaka i Östersjön. Så blev det inte.

Efter två veckor är det fortfarande en nordlig motvind, och vi har plötsligt, mot bättre vetande ett ankomstdatum att förhålla oss till. Vi lämnar Zeebrugge och styr mot Scheveningen, en nederländsk hamnstad utanför Den Haag. Vi får en sträckbog med hårda vindar. Det är för det mesta mulet, kallt och irriterande segt när motströmmen sätter in. Seglingen tar 12 timmar och när vi når Scheveningen är det fantastiskt skönt att komma in i lä. Det är knökfullt i hamnen och vi får plats utanpå en annan båt.

Tre dygn senare vänder vindarna och vi kastar loss igen. Vi har flera olika planer i beredskap om det blir en besvärlig segling, A: Hela vägen till Cuxhaven, B: Den Helder, C: Ijmuiden. Det är fortfarande inga höga temperaturer, så det är flera lager med kläder som gäller. Vi får en trevlig medvind som tar oss hela vägen till tyska Cuxhaven. Seglingen tar 1,5 dygn och när vi når Elbes flodmynning har vi dessutom tur med tidvattnet och medström in till marinan. Med dålig tajming hade det varit bedrövligt eller näst intill omöjligt att försöka ta sig fram mot strömmen.

Vi anländer 21.00 och det blåser 12 m/s när vi (inte så elegant) lägger till vid den sista lediga platsen. Efter en enkel måltid stupar vi dödströtta i säng för att redan nästa morgon segla de 15 nm till Brunsbuttel och Kielkanalen.

Kielkanalen är en rejäl genväg mellan Nordsjön och Östersjön. Den består av två slussar i vardera ände; Brunsbuttel och Kiel- Holtenau. Den är cirka 60 nm lång och trafikeras, förutom av fritidsbåtar, av diverse fraktfartyg. Vi slussar in vid lunchtid och njuter av solskenet. Och eftersom det var väldigt länge sedan vi med båt, pekar vi ut ”fascinerande” företeelser för varandra som påminner om Sverige. ”Titta där på rönnbären, å så fina svanar, kolla där på björkarna”. Det går snart över men det är lite av en overklighetskänsla att vara på väg hem. Vi övernattar fastknutna i en brygga vid Giselauslussen och går till och med en liten promenad på den tyska landsbygden.

Nästa dag gör vi den sista etappen av kanalen och är äntligen tillbaka i Östersjön. Vi övernattar i tyska Strande, provianterar och äter Schnizel, innan vi redan nästa dag kastar loss mot Simrishamn.

Vädret är soligt och varmt och det ingen som längre klagar på kylan. Vi har lätta vindar och måste motorsegla innan vi får upp farten. I sundet mellan Rödby och Puttgarten håller man på med ett tunnelbygge och det är galet många båtar och avspärrningar i området. Vi zickzackar mellan lastfartygen och tycker nog att det här är värre än Engelska kanalen.

När vi når Simrishamn är det redan sen kväll, så vi väljer att segla vidare mot Utklippan, ovetande om att det lilla regnvädret som syns på väderprognosen kommer att utvecklas till ett rejält åskoväder med hårda vindar. Några timmar senare blåser det hårt, 17-20 m/s och åskan dundrar runt omkring oss. Väderomslaget kommer plötsligt och vi får skynda oss att rulla in genuan. En halvtimma senare har det lugnat ner sig och vi fortsätter med bara storseglet. På vhf:en hör vi Sweden Rescue prata om en segelbåt med masthaveri, det är inte bara vi som överraskats. Och dessutom, man pratar svenska på vhf:en!

Tidigt på morgonen kommer vi fram till Utklippan. Det är fortfarande lite urrigt och kallt och efter ett kort rådslag bestämmer vi oss för att fortsätta till Mörbylånga. Att vi förtjänar Pizza och kall öl efter nattens överaskningsväder är ett starkt argument att fortsätta. När vi på eftermiddagen lägger till i hamnen på Mörbylånga är det underbart sommarväder. Solen skiner, det är varmt och stilla i hamnen. För första gången på åtta år är Major Tom tillbaka i svenska vatten, och ja, pizzan smakade fantastiskt!