Bara vara på Barbuda

Vi lämnar Jolly Harbour vid halv nio tiden efter en sedvanlig frukost bestående av yoghurt, musli, rostat bröd med marmelad och varsin kopp kaffe. Segelsättningen är den traditionella med ett rev i storen och något inrullad genua. Det blåser ca 8 m/s. Vi har en halvvind och färden till den platta ön Barbuda tar ca 5,5 timmar. Halvvägs kommer ett stim med flasknosdelfiner som simmar framför stäven.

Vi är vana att sikta land, vanligtvis en hög bergig ö, flera timmar innan ankomst, men Barbuda dyker inte upp förrän vi är nästan framme. Ön är låg och sandig. 2017 drabbades Barbuda av orkanen Irma som förstörde 95 % av all bebyggelse. Ön var tidigare känd för sina rosa stränder, som försvann i samband med orkanen, och kanske i viss mån för att prinsessan Diana semestrade på ön vid några tillfällen.

Vi ankrar i Cocoa Bay. Himlen är blå, vattnet är turkost och sanden är vit som mjöl. Här ligger fyra andra båtar. Det är vidunderligt vackert. Vi äter en sen lunch och sjösätter jollen. Inne på stranden ligger en resort bland palmerna och längre bort på stranden håller kite-surfarna till. Vi drar upp jollen på stranden och kollar med surfarna vad som gäller. Vattnet och stranden är okej att beträda, resten är privat. Vid resorten sitter en säkerhetsvakt i skuggan och håller koll så att ingen obehörig förirrar sig in bland det privata. Vi promenerar fram och tillbaka längst stranden och träffar en lokalbo ”Enok” som erbjuder sina tjänster. Han kan fixa lobster och utflykter. Vi tackar nej men han fortsätter glatt att prata med oss. Vi åker tillbaka till båten, tittar på solnedgången och blir sedan alldeles förskräckta. Inne vid resorten hörs plötsligt hög musik. Och jag menar verkligen hög musik. Med Spice Girls. Det är svårt att avgöra vad som är värst, volymen eller musikvalet. Allvarligt, säger vi till varandra, ska vi sticka härifrån? Vi ser oss omkring i det karibiska mörkret. Nej, vi är inte sugna på att tuffa i väg i mörkret till okänd ankringsvik. Tack och lov upphör musiken efter någon timma och vi kan gå och lägga oss utan öronproppar. (Det visar sig vara en engångshändelse, vi hör ingen mer musik)

Nästa dag pysslar vi med watermakern. Den har inte producerat så mycket vatten som man kan förvänta sig, så vi passar på att byta ut pumpen. Och halleluja, den nya pumpen gör susen. Nu får vi ut över 35 liter i timman. Vi passar på att tillverka en massa vatten medan vi snorklar och läser bok.

Under förmiddagen ser vi också att resorten är tom. Säkerhetsvakten är kvar och det sitter en ensam snubbe i baren. Men var är alla kite-surfarna (och Spice-Girls fansen)? Vi kanske ägnar den öde resorten onödigt mycket funderingar, men det händer just inte så mycket annat.

Vi tar jollen in till stranden, fotograferar mängder av bilder på turkost vatten och vit sand. Vi strosar förbi de sönderblåsta hotellet och ser trasiga hus och avbrutna palmer. Vi hälsar på Enok och passar sedan på att bada i det klara vattnet. Det här är nog den vackraste strand vi någonsin besökt. Jag fylls av oändlig lycka att få vara på den här vackra platsen.

Någon dag senare drar vi upp ankaret och seglar i medvinden bort till nästa ankringsplats. Tre delfiner dyker upp och spanar in oss. Vi ankrar utanför stranden Low Bay. Den smala strandremsan var tidigare kanten på en lagun. En bit av kanten med sand blåste bort i orkanen och nu har lagunen blivit en öppen vik in till den lilla staden Codrington. Längst det som är kvar av den 1 mil långa stranden ligger cirka 6-7 båtar. Vi ankrar i 5 meter sand och i vanlig ordning blåser det friskt. Men vi börjar bli vana med vinden och allt övervägs av de fantastiska färgerna. Himlen, havet och stranden. Vi får för oss att vi borde fira något, så vi tar med en flaska bubbel och tar jollen in till stranden. Vi strosar bort och tittar på det bortspolade sandrevet och fler avbrutna palmer. På andra sidan ser vi resterna av ytterligare ett sönderblåst hotell. Vilken kraft det är i en orkan, en sån vill man inte uppleva på nära håll.

Ankringen vid Low Bay visar sig vara ganska rullig, och den färska maten börjar sina. Efter nästan en vecka bestämmer vi oss för att vända söderut igen. Vi drar upp ankaret och tar adjö av Barbuda, vild och vacker.