Bermuda till Azorerna

Vi lämnar Bermuda i strålande sol och lätta vindar. Första timmarna är ganska skvalpiga med vågor från fel håll vilket gör det ganska obekvämt, men ju längre ut till havs vi kommer får vi dyningarna med oss och det blir en trivsam segling. De följande dagarna går vi med god fart mot mål i 10 m/s och plattläns. Vi oroas dock en smula av väderprognosen för de kommande dagarna. Ett lågtryck kommer glidande med illavarslande mycket vind och den 29 maj dundrar det över oss med mängder av regn och hårda vindar. Under flera timmar seglar vi med endast två rev i storseglet och det blåser konstant mellan 18 – 22 m/s. Som mest ser vi 23,5 m/s på vindmätaren och födelsedagsfirandet ombord blir därför av det enklare slaget. Vi är upptagna med att hålla i oss. Det tillhandahålls dock en bit äppelkaka med födelsedagsljus i, vilket uppskattas. Vi har tidigare blivit tillfrågade om vi varit med om storm, och tror oss nu kunna säga att ja, det har vi. Det visar sig dock när vi googlar vindstyrkor att detta endast räknas som halv storm (eller hård vind enligt SMHI). Men det räcker så, vi behöver inte uppleva mer av det.

Förutom att vindriktningen är ganska konstant är ingenting ombord slentrianmässigt. Vi har lite solsken, mulet, dimma, stiltje, motorgång och framförallt har vi det väldigt kallt. Nu är det verkligen på med alla sorters värmande kläder vi har ombord samt mössa, långkalsonger och fleecefiltar. Värst är dimman och de lätta regnskurarna som förstärker kylan. Allt känns fuktigt och rått. Det trevliga stunderna är de dagliga besöken av delfiner som cirkulerar runt båten, hoppar framför stäven och sen försvinner i väg i horisonten. Vi firar nationaldagen med solsken, kladdkaka och en stund för att torka fuktiga kläder. Det här räknas nog ändå som en ganska bra segling för att gälla nordatlanten.

När vi lämnade Bermuda visste vi att det var ett skapligt väderfönster att lämna både Bermuda och Karibien, med riktning mot Azorerna, men när vi är så pass nära ön Faial att vi kan se AIS-mål, blir det ändå något av en chock att se hur många båtar som är på väg. Det ser ut som rena rama motorvägen till Horta. Under den 13 dagar långa seglingen har vi endast sett 2-3 stycken andra båtar på AIS:en och inte en enda med blotta ögat.

Vi angör hamnen i Horta under eftermiddagen den 7:e juni. Marinan är överbelagd och så även ankringen innanför piren. Enligt marinakontoret är det 200 båtar i marinan och cirka 70 på ankringen. Det är trångt, mycket trångt och vinden vrider obarmhärtigt några gånger per dygn, så att det är näst intill omöjligt att hålla ett bra avstånd till sina båtgrannar. Under det första dygnet i Horta ankrar vi om flera gånger innan vi till sist landar på en plats omgiven av andra enskrovsbåtar som gör att vi har samma rörelsemönster i vattnet (till skillnad mot katamaraner). Våra närmaste båtgrannar är trevliga och vi hjälps åt att hålla koll när vinden ändrar riktning. Tack och lov är det lätta vindar.

Efter tre lite oroliga dygn på ankringen får vi till sist en plats inne i marinan mot kajkanten. Vi kan äntligen koppla av, ta den obligatoriska gin och tonicen på Peters bar, och njuta av att vara tillbaka i Europa. Nu är vi snart hemma!