Besök i huvudstaden Suva samt plan B

Vi lämnar Makogai samtidigt som solen går ner. Hela dagen har varit mulen och dyster med en del regnskurar. Mentalt är jag inställd på en riktigt skitsegling. När skymningen faller börjar det blixtra på den svarta natthimlen. Vi revar seglen hårt och håller en sydvästlig kurs mot Fijis huvudstad. Under natten passerar några squalls med hård vind och ösregn. När det passerat förbi blåser det inget alls innan vinden stabiliserar sig igen. Så håller det på. Det blir lite rattande hit och dit, men överlag är det inte mycket att gnälla om.

Vi seglar in i Suvas hamn om morgonen och ser oss nyfiket omkring. Det kan vara så att det här är en av de fulast platser vi besökt på vår färd. Vi känner till att det här är en industrihamn, men det är överraskande många rostiga fiskebåtar och containerfartyg. På revet ligger flera gamla vrak och rostar sönder. Staden Suva klättrar på sluttningarna ner mot hamnen och vattnet är brunt och lerigt. Vi kör så långt in i viken vi törs och får till ankringen riktigt bra bredvid ett rostigt skrov. När vi ätit frukost och sovit lite kommer vi ihåg det här med tidvatten. Vi inser att vi ligger ankrade på knappa 3 meter och när tidvattnet ska sjunka undan med minst en meter, känns det inte helt genomtänkt. Vi drar upp ankaret och flyttar ut på lite djupare vatten. Ankringen här har annars dåligt rykte med båtar som draggar kors och tvärs och höga vågor vid sydlig vind. Vi är tacksamma att vindarna är lätta, närmast obefintliga och nordliga.

För att komma iland lägger vi jollen vid Suva Yacht Clubs jollebrygga. Det går bra, kostar bara 250 kronor om dagen. What? säger vi och tror att vi hört fel. Eller så kan man bli temporär medlem för 300 kronor i månaden och kan använda jollebrygga, sopkärl, vatten, duschar, bar och restaurang. Matematiken är inte så svår. Vi betalar de 300 kronorna och får ett inplastat medlemskort.

När vi lämnar Yachtklubben är det 15 minuters promenad längst en stökig väg med mycket trafik och vägarbete. Staden är inte direkt charmig, det är mycket människor, bussar som tutar, varmt och bullrigt. Runt busstationen trängs frukt och grönsaksförsäljarna, skomakare, slaktare och juiceförsäljarna. Längre bort finns lugnare kvarter med affärsgator, lummiga parker och Mc Donalds.

Vårt huvudsakliga ärende här i Suva är att uppsöka ett av privatsjukhusen och visa upp min läpp som har ett svårläkt sår. Sjukhuset vi väljer ser skapligt modernt ut och vi kliver in i receptionen och jag anmäler mig som patient. Precis som på det enklare landsortssjukhuset i Savusavu sker en första bedömning av en sjuksköterska, den här gången utanför entrén. Blodtryck, temp och blodsocker mäts. Jag får tala om vad jag söker för och vem jag vill träffa. Jag ber om en allmänläkare, och vi visas till ett stort väntrum med tv-underhållning och väldigt mycket aircondition. Efter en timma är vi djupfrysta men också väldigt insatta i nån slags boule-turnering som visas på tv (fast med större klot), Sydafrika mot Indien, jättespännande.

Jag får till sist träffa två olika allmänläkare, den ena slutar arbeta under mitt besök, så en yngre kollega tar över. Men det räcker inte med det, jag får komma tillbaka dagen därpå för att träffa en tredje, som remitterar mig till ett annat sjukhus och en fjärde läkare. Det besöket bokas in några dagar senare och medan vi väntar, passar vi på att jobba vidare med vår visumansökan till Australien, och plan B (C, D, E?).

Eftersom vi vistats länge i länder där det finns TBC, krävs läkarundersökning och lungröntgen innan Australien beviljar oss den typ av visum vi sökt. Vi besöker därför en särskild klinik här i Suva, där vi får svara på medicinska frågor, mätas, vägas, göra synundersökning, bli klämd på magen samt lämna urinprov och så till sist röntga lungorna. Vi blir godkända och kliniken laddar upp sitt utlåtande direkt till den Australiensiska visum-myndigheten. Det kan ta upp till 37 dagar innan vi får besked läser vi på deras hemsida.

Vi spånar på olika planer och alternativ och när vi väl träffar specialistläkaren lämnar han ett utlåtande som gör att vi samma kväll beslutar oss för att initiera plan B. Vi väljer att skicka hem mig med första bästa flyg och Sivert får tar hand om båten. Med det menas att han får segla själv till Australien och sedan komma efter till Sverige. Och kors i taket, samma dag, på rekordtid meddelar Australiens immigrationsmyndighet att vår visumansökan beviljats. Tack, och vilken bra tajming.

Nu väntar en 30 timmars flygresa för mig och så småningom en 10 dagars segling för Sivert. Det gäller att hitta ett bra väderfönster, innan avfärd. Väl framme i Australien blir det lite båtpyssel innan båten åker upp på land och Sivert kan flyga hem. Vi har vridit och vänt på alla alternativa planer, men den här lösningen känns ändå bäst. Jag får komma vidare i behandlingen av såret och båten står säkert på land inför kommande cyklonsäsong. Det blir ju inte alltid som man planerat, men vi är vid gott mod och ser det här mest som en oplanerad omväg mot fortsatta äventyr. Det kan tänkas att bloggen inte kommer innehålla så mycket turkost vatten och palmer på ett tag…